Den svåra sanningen

Shem Mishmuel

Denna vecka påbörjas läsningen av fjärde mosebok i världens synagogor. Det är långa listor på de olika stammarnas folkmängd, vilka som var stammarnas ledare och hur stammarna bodde i öknen i förhållande till varandra. I judisk bibelläsning finns en viktig princip, nämligen att de fem moseböckerna inte är en historisk krönika, utan en text som är betydelsefull för alla tider. Då kan man fråga sig vad dessa listor har att säga oss i dag.
Det visar sig, när man fördjupar sig i kommentatorerna vara ganska hisnande ting. Exempelvis mannen som syns på bilden här, den andre rebben av Sochatchov (Samuel Bornstein 1855-1926) utgår från de första raderna i tredje kapitlet av fjärde mosebok. Där utlovas nämligen läsaren en redogörelse för Arons och Moses ättlingar. Sen följer en förteckning över Arons söner. Om Moses söner får vi däremot inte veta något. Nu vet vi från andra texter att Moses hade flera barn, så varför dyker de då inte upp här? Sochatchover rebben svarar med att påpeka “det välkända förhållandet att sanning och anständighet inte kan enas, se exempelvis MaHaRaL”.
Kanske tar jag fel, men jag tror inte att detta förhållande är så välkänt som Sochatchover rebben föreställde sig. Så mycket kan jag i varje fall säga att för min egen del var påståendet att sanning och anständighet står i ett motsatsförhållande till varandra en nyhet, hur “välkänt” det än var för rebben.
Rebben hänvisar ju till MaHaRaL. Han är däremot en välkänd person, även om kanske hans tankar om sanning och anständighet inte hör till det han blivit känd för. Med förkortningen MaHaRaL menas nämligen 1500-talsrabbinen Löve av Prag, känd för legenden om att han skulle ha skapat monstret “Golem”. Låt mig först i det sammanhanget påpeka att inga samtida skrifter har ett enda ord att säga om Golem i Prag, inte ens de som diskuterar fenomenet Golem, en själlös människa skapad genom kabbala. Huvudkällan är i stället en bok som trycktes i början av 1900-talet och som påstås ha hämtat sina uppgifter från en handskrift i det kungliga biblioteket i Metz, Frankrike. Och eftersom det inte finns och aldrig har funnits ett kungligt bibliotek där, kan hela historien avfärdas som en skröna.
Så låt oss komma förbi mytens rabbin Löve och bekanta oss med den verkliga människan. Löve var en mycket produktiv författare i många och vidsträckta ämnen. Och han har bland annat en utläggning om en berättelse ur Talmud. Berättelsen går så här:
Det var en gång en man som sökte sanningen. Han fick höra talas om ett främmande land, där alla människor talade sanning. Han reste ut och sökte landet och hittade det. Där levde alla människor till mycket hög ålder. Inga människor dog i förtid och det skylldes på att alla människor hela tiden bara sa den absoluta sanningen. Mannen bosatte sig i landet och träffade en kvinna där, som han gifte sig med. De fick två söner.
En gång kom en väninna till mannens hustru på besök, just som hustrun stod och tvättade håret. När kvinnan frågade efter sin väninna, tyckte mannen att det var onödigt att säga att hon var hemma, men inte kunde komma just nu, så i stället sa han att hans hustru inte var hemma.
En kort tid senare dog parets båda söner hastigt. Eftersom detta var något helt unikt i landet, kallades mannen inför landets domstol. De ville veta om han någon gång sagt en lögn. Mannen berättade då om händelsen när hans fru tvättade håret och menade att en sån liten vit lögn väl ändå inte kunde räknas. Domarna i landet var av en annan mening: “Du hör inte hemma här hos oss. Ge dig iväg med en gång, innan du tar livet av oss alla”.

Rabbin Löve förklarar att denna historia inte är menad att tas bokstavligt, som sanning. Det är i stället en allegori och mannen är Moses. I den svåra rollen som ledare hade han krav på sig att vara perfekt, så mycket nu en människa kan vara det. Han talade alltid sanning och han ställde som krav en absolut sanningsenlighet också i sin livsstil. Det fick inte finnas något förljuget, handlingar som stod i motsatsförhållande till varandra. Men en sån hög andlig nivå är inte något som man lätt för över på sina medmänniskor. Han misslyckades med uppfostran av sina egna barn. De försvinner ur historien. De dog visserligen inte, som i berättelsen, men de var inte alls mogna att axla pappans ledarskap, utan var helt vanliga människor, utan någon riktig kontakt med pappans höga andliga nivå.
Annat var det med brodern Aron. Han begick fel, som exempelvis i historien om den gyllene kalven. Han eftersträvade fred och människokärlek och drog sig inte för att komma med en vit lögn om det ledde till fred. Han kunde till exempelvis mäkla fred mellan makar, genom att säga till båda parter att han talat med den andre och att den ville ha fred.
I Talmud står att fyra människor i historien var helt fria från synd. Vi kan hoppa över vilka det var, för alla fyra är tämligen ointressanta människor. När jag studerade i Jerusalem i början av åttiotalet påpekade min rabbin att ingen stor ledargestalt var fri från synd. Vill man göra något, gör man också fel ibland. Men hellre det, än att inte göra någonting.
Hur vi än gör, blir det fel. Om man blir så perfekt som Moses, mister man kontakten med sina egna barn. Vill man göra något här i livet, begår man misstag.
Men ändå är det just detta vi måste göra. Vi måste sträva efter att bli så bra som möjligt, att uträtta så mycket gott som möjligt. Men vi måste ha insikten att misslyckanden kommer att kanta vår väg.
Det finns en berättelse om 1700-talsrabbinen Elimelech av Lizhensk som belyser detta. Rebbe Elimelech talade inför sin församling. Och man skall då inte tänka sig Elimelech uppflugen i en predikstol. Det är troligare att han sa dessa ord vid sabbatens tredje måltid, när det började skymma ute på lördagskvällen, där han satt bänkad med sina följare kring ett bord i synagogan, ätandes en lätt måltid med lite bröd, sill och en snaps. Hur som helst så sa rebbe Elimelech att den som inte säger en lögn på 24 timmar kan vara säker på att han kommer till himlen.
En man i publiken hörde dessa ord och började fundera. Ett dygn utan lögn och pärleporten öppnar sig! Ingen dum tanke! Mannen var värdshusvärd och berättade för sin fru vad han fått höra. De bestämde sig för att frun och barnen skulle sköta värdshuset i ett dygn. Mannen skulle isolera sig i ett rum. Sova ville han inte. Risken var stor att han ljög när han talade i sömnen. Så det var bäst att syssla med läsning. Men om det nu stod lögner i texten? Värdshusvärlden beväpnade sig med en “Tehillim”, det vill säga Psaltaren i den hebreiska originalversionen. Poesi kan ju sägas vara varken sanning eller lögn och, som det gamla ordspråket på jiddish går: “Tei un t’hillim macht nisht kalle” – Thé och Tehillim skadar aldrig.
Så vår vän värdshusvärden satt där på sin kammare och läste tehillim. Dagen gick, natten kom. Långt fram på småtimmarna, när nästan ett dygn passerat och hela huset sov, knackade det på värdshusets port. Eftersom alla sov, gick ingen och öppnade. Det knackade allt högre. Slutligen bultade det på dörren, mycket kraftigt. Då gick värdshusvärden själv och öppnade. Han tänkte att om han bara höll tungan rätt i mun och inte ljög, kunde väl det inte vara så farligt. Utanför dörren stod en bonde från trakten och ville ha tillbaka sin spade. Värdshusvärden svarade att han inte hade bondens spade. Då sa bonden:
-Men jag var ju här tidigare i kväll och fick en sup på kredit mot att jag ställde kvar spaden. Se, här är pengarna. Nu vill jag ha min spade.
Då insåg värdshusvärden att han just ljugit. Han hade haft bondens spade i sin ägo och sagt att han inte hade det!
Förtvivlad gick värdshusvärden till rebbe Elimelech och berättade vad som hänt. Rebbe Elimelech sa att han inte menat att man skulle låsa in sig i ett dygn, utan verka bland folk,som vanligt. Och då är detta att inte säga en lögn under ett dygn inte något som man fixar med lite psaltarläsning, utan ett eftersträvansvärt mål, som kanske är omöjligt att uppnå.
Så vi får försöka att hålla oss till sanningen och inse att det klarar vi aldrig.

Annonser

2 reaktioner på ”Den svåra sanningen

  1. Vad nu detta har med svensk kulturhistoria att göra?…

  2. Inte mer än att jag är på jakt efter svensk kulturhistoria och det är också jag som skrivit detta. Jag kanske borde byta undertitel på bloggen. Vad sägs om ”I huvudet på en gammal fundamentalist”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s