En lögnares rätt till sitt liv

Detta skrev jag när Birgitta Stenberg gick bort. Eftersom TV-pjäsen ”Apelsinmannen” nu går i repris är det dags att offentliggöra det.

”Allting har hänt, men det är mycket som ännu inte berättats”, brukade Fritiof Nilsson Piraten säga. Birgitta Stenberg, som 1999 fick Piratenpriset, ändrade de orden och sa att allting hon skrivit var sant, men det kunde hända att en del ännu inte inträffat.

Piraten kallades ofta svensk litteraturs största lögnare. Det berodde på att han så ofta talade sanning. Han använde verkliga händelser, platser och människor i sina berättelser. Folk kände igen sig och när Piraten lämnade verkligheten menade läsarna att nu var det lögn. Visst var det lögn, men det brukar ju skönlitteratur alltid vara, eller hur? Tack vare de verkliga detaljerna fick Piraten folk att så tro på honom att flera som skrivit hans biografi återberättat uppenbart diktade historier som verkliga händelser.

Birgitta Stenberg använde samma metod. Och få har som henne lyckats lura människor att tro att hennes skönlitterära texter är sanna. In i det sista lyckades Birgitta Stenberg förvrida synen på oss. Hon diktade fantastiska berättelser, just det en bra författare skall göra. Men här och där la hon in verkliga händelser och människor. Och folk förhäxades. De glömde att det uttryckligen stod ”roman” på bokens omslag. De trodde att Birgitta berättade den länge fördolda sanningen för dem. Så var det när hennes sista självbiografiska roman ”Eldar och is” kom ut för fyra år sen. I recensionerna återberättades den fantastiska historien om hur Birgittas mormor Alma som nyutexaminerad småskollärarinna kommit till en socken i Norrland, där hon hamnade i en trekant med prästen och hans hustru. När Alma blev gravid var prästen dock inte lika älskvärd längre. Och när hon kommit hem till Västergötland igen fick Alma hastigt gifta sig med drängen på föräldrarnas stora gård för att undvika skandal. De fick ett torp att leva på.

I flera TV-program berättade Birgitta samma historia. Och för mig berättade hon den redan första gången vi träffades, 1988.

En författare har rätt att ljuga.

Men vi är inte skyldiga att tro på allt vad hon säger.

Birgittas mormor Alma Larsson (1875-1943) var visserligen utexaminerad småskollärarinna, men hon verkar aldrig ha arbetat som lärarinna, förmodligen därför att hennes pappa dog när hon var 24 år gammal och hennes hjälp behövdes hemma på torpet Karlstorp i Vättlösa socken i Västergötland. Den stora fina gården, som Birgitta Stenberg kunde berätta så målande om, fanns inte i verkligheten. När Alma som 28-åring blev gravid med Birgittas mamma fanns där i verkligheten inte någon dräng att skylla faderskapet på. Dottern Ingeborg skrevs in som ”oäkta” i kyrkböckerna och först året därpå gifte sig mormor Alma med Frans Oskar Lundberg (1872-1965), som hon fick fyra barn med.

Stenberg (2)

Utdrag ur födelseboken för Engelbrekts församling 1932

Birgitta Stenberg diktade i sin mormors öde in en längtan att komma ut i världen, en längtan att göra något. Och visst vittnar utbildningen till lärarinna om att mormor Alma bar på denna längtan. Men det blev bara en längtan. Alma bodde på samma torpställe i Västergötland från födelsen till döden. Dottern Ingeborg däremot åkte som nittonåring till Stockholm och blev kontorist. Där träffade hon apotekaren Ernst Stenberg (1875-1944), jämngammal med hennes mamma. De gifte sig och köpte apoteket i Västanfors. Bara några dagar innan Birgitta föddes 1932 flyttade de till Visby. Att Birgitta funderade och fantiserade om att det kanske i verkligheten var någon mera spännande person som var far till henne, än apotekare Stenberg, är inte så konstigt. Han var 28 år äldre än sin hustru. Men på senare år berättade Birgitta gärna att hon hade fått fram bevis för att mamma Ingeborg egentligen inte var hennes riktiga mamma. I så fall lyckades Ingeborg muta prästen på Barnbördshuset i Engelbrekts församling i Stockholm när Birgitta föddes 1932. Eller också skapade Birgitta ett spännande mysterium omkring sig. En konstnär gör ofta så. Själva livet blir en del av konstverket. Det är en författares rätt att ljuga.

Birgitta blev tidigt bekant med en man som också varit apotekare. Han hette Per Michaëlsson (1894-1976), kallades ”Micke” eller ”Mikael” och levde ett bohemiskt liv i Gamla Stan i Stockholm. Han var homosexuell och hade ett förhållande med Birgittas vän poeten Paul Andersson (1930-1976). Som gammal apotekare hade Per de rätta kontakterna för att få fatt på droger, olika amfetaminpreparat som då ännu såldes lagligt på apoteken. Bland Mikaels vänner fanns också pastorn på Stockholms Stadsmission Karl-Erik Kejne (1913-1960), även han flitig brukare av amfetamin.

Vintern 1951-52 anklagades Mikael i svensk press för att ha förgiftat pastor Kejne med en kvicksilverpreparerad apelsin. Han anhölls av polisen, men några bevis kunde inte hittas. Kejne själv förnekade att han över huvud taget blivit förgiftad, men fick en egendomlig tunghäfta när andra, bland andra Vilhelm Moberg, förde fram anklagelser om mordförsök. Sannolikt berodde det på att Kejne inte kunde avslöja den verkliga orsaken till att han hade en hög kvicksilverhalt i urinen. Det troligaste är nämligen att han behandlade en könssjukdom med kvicksilverhaltig gråsalva och det var inte så lätt för en präst att offentligt erkänna sånt i början av femtiotalet.

Michaelsson (2)

Per Michaëlsson, ”Apelsinmannen”

Per Michaëlsson kallades snart ”Apelsinmannen” i tidningarna, men trots anklagelserna om att han försökt mörda pastor Kejne förblev Kejne och Mikael goda vänner. 1954 skildrade Kejne ömsint Mikael som ”en broder Franciskus i Gamla stans gränder” i sin bok ”Gubbar och gränder”. Två år senare debuterade Birgitta Stenberg med sin roman ”Mikael och poeten”. Mikaels verkliga förebild är alltså Per Michaëlsson och poeten är Paul Andersson. Mikael skildras här som en vek, djuptänkt och konstnärlig själ.

Men 1983 kom Birgitta Stenbergs roman ”Apelsinmannen”. Här har Per Michaëlsson förvandlats till en blodtörstig skummis med trettio mord på sitt samvete. De mest fantastiska skrönor berättas. Bland annat har Birgitta två syskon, en syster och en bror. I verkligheten var hon enda barnet. Birgitta lyckades skickligt inbilla folk att hennes roman i själva verket var sanning. När boken kom ut skrevs massor av recensioner där det påstods att boken var en ”klarögd skildring”, att den kom med ”rent sensationella avslöjanden” med mera. De rent uppdiktade historierna, där den enda verklighetsanknytningen är att hon använder personer som spelade en viss roll i ”Kejneaffären”, uppfattades i vida kretsar som sanning. Och Birgitta Stenberg beskrevs som en sanningssägare, en som inte vek från sanningen ens då den var obekväm eller obehaglig.

När jag skrev en bok om Kejneaffären ringde jag helt enkelt till Birgitta och frågade om vad som var sanning och vad som var hittepå. Hon erkände utan omsvep att bortsett från ett par händelser, som hon lovade mig var sanning, var resten hennes fantasier.

Folk glömde att på baksidestexten till ”Apelsinmannen” står det tydligt och klart att boken inte är ett reportage. Och på titelsidan står det att den är en roman. Men är inte just detta den största triumf en skönlitterär författare kan få, att de påhittade berättelserna uppfattas som sanning?

 

Mina minnen av Tomten

Nyströmskort

Jag kände Tomten.

Hunna-Gustav (1917-1995) i Östra Gerum hade under sitt liv arrenderat många av gårdarna i Gerums by, men det var bara i Ännagården han hade sett de konstiga figurerna. De var tjugo till tjugofem centimeter höga, av mänsklig form. Gustav kallade dem vättar, men han var inte helt säker på att de var vättar.

-Jak fråga dum ju allri va di hette, um di va vätta eller tumta.

Gustav är den ende jag träffat som berättat om tomtar – eller om det nu var vättar – som han själv sett med egna ögon. Men han var inte den ende som för mig berättat om tomtar, med krav på att bli trodd. Jag mötte en gång en man i norra Västergötland som erkände att han alltid brukade sätta ut ett fat med gröt till Tomten på julafton. Nästa dag var gröten borta, så nog fanns Tomten alltid.

Den gamla tron på Tomten har inte mycket gemensamt med Jultomten. För det första var tron inte knuten till julen, mer än att det var då man satte ut gröten till Tomten. Hunna-Gustav hade sett vättarna eller tomtarna under hösten, när ett transportabelt tröskverk lämnat efter sig en del otröskade sädesax i gräset bak lagården. De axen släpade de små figurerna med stor möda in i lagården under en veckas tid.

Vår tids jultomte är göteborgare. Viktor Rydberg skrev dikten ”Tomten” i Göteborg 1881. Läraren Daniel Nyström vid Carlgrenska skolan på Stigbergstorget i Göteborg blev avporträtterad av sin dotter Jenny Nyström som illustration för dikten. När dikten filmatiserades 1941 spelades Tomten av Otto Moskovitz (1908-1985), en dvärg född i Rumänien, men som bodde i Göteborg under merparten av sitt liv. Han uppträdde under artistnamnet ”Kicki”. Som barn trodde jag att han helt enkelt hette Kicki. Han var jude och jag minns honom därför från barndomens besök i Göteborgs Synagoga. Han brukade ofta uppträda på Judiska församlingens Chanukafest.

Jag har alltså känt en som kanske sett en tomte, en som trodde på tomtar och en som gestaltade tomten på film.

Det är ju nästan så att jag börjar tro på Tomten själv. Jag firar visserligen inte jul, men det är inget hinder för att tro på Tomten. När min yngste son var liten kom han en gång hem från skolan och berättade att han mött Tomten på gatan. Det var i Antwerpen, där man håller den nederländska traditionen med särskilda upptåg där en person är utklädd till ”Sint Niclaas”. Att det var en verklig tomte min son sett, var han övertygad om. Han berättade för mig att Tomten besöker alla kristna familjer till jul, men inte de judiska. Det verkade inte bekymra honom. Så var det bara, men det hindrade honom alltså inte att tro på Tomten.

Varför både Björn Söder och hans kritiker har fel

Journalisten Niklas Orrenius gör något som blir allt mer ovanligt i svensk journalistik; genomarbetade reportage och djupa intervjuer. Hans intervju med Björn Söder i DN den fjortonde december, ”Den leende nationalismen” väckte omedelbart en väldig uppmärksamhet och snart var andra tidningar fulla med förenklade och direkt vilseledande referat om vad Björn Söder egentligen sa. I denna text vill jag problematisera Björn Söders uttalande utifrån Bertrand Russels princip att meningsmotståndare har rätt att bli kritiserade för det de faktiskt säger och att man bör angripa det klyftigaste de säger, inte det dummaste. Grodor kan falla ur allas munnar. Här kommer följaktligen framföras kritik mot Söder och Sd, men den som hoppas på anklagelser om fascism och rasism kan lika gärna sluta att läsa här och nu.

Så låt oss börja med var Björn Söder egentligen säger, enligt Niklas Orrenius intervju, godkänd av Björn Söder:

”De svenskar som har flera identiteter då? Du talar ju om att vi har människor från ’andra nationer’ boende i Sverige.

–Ja. Det finns exempelvis människor som tillhör den samiska eller den judiska nationen i Sverige.

Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?

–Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?

–Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.”

Av detta måste man dra slutsatsen att Björn Söder menar att man inte kan tillhöra ”den svenska nationen” i betydelsen ”det svenska folket” samtidigt som man är exempelvis jude eller same. Däremot kan man vara svensk medborgare, precis som en svensk kurd. Detta är i sig inget problem, men det kan bli det om dessa minoriteter blir för många. Detta säger Söder. Allt det andra som lästs in i hans uttalande kan vi lämna därhän.

En formlig flodvåg av kritik mötte Söder för detta uttalande. Tidningsartiklar, bloggar, facebook- och twitterkonton svämmade över av angrepp. Flera riksdagsmän gjorde dessutom Riksdagen till en privat lekstuga när de vägrade tilltala Söder som riksdagens talman.

Men det fanns andra röster också. Den samiske folkrättsexperten Mattias Åhrén deklarerade att Söder i princip har rätt:

”-Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser, säger Mattias Åhrén.

Han menar att det i grund och botten är mer farligare argument att säga att samer är svenskar.

-Därför att det i leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner, menar Åhren.” (Sameradion 16 december 2014)

Jag mötte samma reaktion bland svenska judar jag talade med. Det är vanligt att svenska judar i stället för att använda det hebreiska ordet ”gojim” om ickejudar i stället använder ordet ”svenskar”. Av detta är ju slutsatsen att vi därmed inte själva räknar oss som svenskar uppenbar. Björn Söder deklarerade också på Facebook att flera judar och samer hört av sig till honom och sagt att han hade rätt.

Om Björn Söder har rätt eller fel är nu ingen enkel fråga, åtminstone inte om man vill diskutera den lugnt och sansat, genomtänkt och resonerande. Först och främst beror det givetvis på vad man räknar in i begreppet svenskhet. Jag anser att Björn Söder har fel och jag tänker här argumentera för att det handlar om en syn på svenskhet som har sina likheter med det nazistiska begreppet ”blut und boden”, men till skillnad från en del slagordsdebattörer menar jag att det inte alls beror på kopplingar mellan Sd och nazistisk lära. Snarare beror det på att identitet och svenskhet, nationalism och patriotism är så lite diskuterad i Sverige att det är lätt, när man söker förebilder, att gå vilse. Många har velat se Söders uttalande som ett bevis för att Sd har en väl genomtänkt ideologi i dessa frågor. Jag vill hävda att det snarare beror på att man inte tänkt tillräckligt, eftersom logiken haltar.

Låt oss börja med detta att man inte kan vara hundra procent kurd och hundra procent svensk på en gång. Rent matematiskt är Soran Ismails påstående en omöjlighet. Procent betyder hundradel och följaktligen kan man inte ha mer än hundra hundradelar. Om man tänker sig dessa hundra hundradelar delade mellan svenskt och kurdiskt, kan man vara till hälften svensk och till hälften kurd, men man kan inte vara hundra procent av båda delarna. Uppenbarligen är det så Björn Söder tänker. Och han är inte ensam. Så tänker de samer och judar som vill ge honom rätt. Men jag tänker inte så. Jag vill hävda att det är själva tankebilden som är felaktig.

I ett avseende kan vårt arv och vår identitet liknas med de hundra hundradelarna. Det är då vi talar om vårt genetiska arv och den identitet vi har från födelsen. Vi har en far och en mor. Vi kan vara till hälften lika fadern och till hälften modern, även om det är vanligt att vi tycker att vi liknar den ene mer än den andra. Den som har en kurdisk och en svensk förälder är följaktligen femtio procent kurdisk och femtio procent svensk.

Men i det ögonblick vi föds slutar detta matematiska sätt att se på vår identitet att fungera. Vi föds någonstans. Platsen där vi föds och växer upp har stor betydelse för vår identitet. Det är den eviga diskussionen om arv och miljö som börjar blanda sig i leken. Ett mycket tydligt exempel på det är språket vi talar. Jag känner en familj där föräldrarna talar bred västgötska, men där barnen talar lika bred göteborgska. Språket där hemma påverkade inte barnen. Skola och lekkamrater hade större betydelse. Och så är det nästan alltid för oss. Som ung hade jag en del judiska vänner med ett torftigt svenskt ordförråd, eftersom de kom från hem där båda föräldrarna talade jiddish. Men medan föräldrarna talade svenska med kraftig brytning, talade barnen på utpräglad göteborgska.

En del av oss söker medvetet vår identitet. Vi läser och får intryck den vägen. Vi ser oss omkring och suger i oss vad våra medmänniskor gör och tycker. En del ägnar sig åt hembygdsforskning, släktforskning, eller gillar att klä sig på ett visst sätt. Andra ägnar inte sin identitet många tankar, men det innebär inte att de därmed inte har en identitet. Många som emigrerat från sitt hemland blir först vid besök i det gamla hemlandet varse hur mycket de förändrats, hur det nya landet påverkat dem.

Alla har vi en identitet. En del har stark, andra svagare identitet. Identitet är därmed inte något vi kan mäta i procentsatser. Enbart den identitet som består i våra förfäder, våra föräldrars etnicitet, går att mäta. Därför är talet om att man inte kan vara hundra procent svensk och hundra procent kurd sanning enbart om man talar om blodsarvet. Och i det avseendet påminner alltså Björn Söders och andras resonemang om nazisternas tal om ”blut und boden”. Gör det dem till nazister? Givetvis inte. Sverigedemokraterna hävdar i stället att invandrare bör assimileras. De bör överge sin egen kultur och ta till sig den svenska kulturen. Och det är här tanken slirar. I just detta fall går det nämligen alldeles utmärkt att äta kakan och ha den kvar. Man behöver inte alls överge den egna kulturen för att ta till sig den svenska. I några fall, som man givetvis kan leta upp, blir det visserligen konflikter. Man kan exempelvis inte hålla kosher och äta julskinka, inte vara renskötare om man inte bor i Sameland och inte som god muslim dansa pardanser och ta sill och nubbe. Men det är i ytterst få fall såna konflikter verkligen uppstår. De flesta klarar att blanda de olika kulturerna. Mustafa Cans kärleksfyllda skildring av hur han som muslimskt invandrarbarn upplevde en skolavslutning i kyrkan, med ”Den blomstertid du kommer” som en jublande höjdpunkt och Leif Zerns skildring av hans pappas ortodoxt judiska liv med kräftskiva som årligen återkommande synd i ”Kaddish på motorcykel” är exempel på hur skilda identiteter kan mötas i en människas gestalt.

Och varför skulle det inte vara så? Ingen av oss är ju enbart svensk. Vi kan vara trädgårdsmästare och svenskar, frimärkssamlare och svenskar, gaisare och svenskar, värmlänningar och svenskar, västerviksbor och svenskar. Alla har vi en mängd olika identiteter samtidigt. Vi går ständigt in och ut ur olika identiteter beroende på sammanhang och omständigheter. Carl Bildt kallar sig ”hallänning, svensk, europé”. Det är kommatecken mellan de tre orden, inte ordet ”eller”. En del tycks tro att människan enbart har ett visst mått av kärlek, som måste fördelas mellan olika företeelser. Har man alltså kärlek till Kurdistan i ett visst mått inkräktar det på måttet av kärlek till Sverige. Men i andra avseenden är det ju så att vissa av oss är mer kärleksfulla än andra. Vissa föräldrar kan ha ett enda barn, som inte får särskilt mycket kärlek, medan andra har många barn som ändå blir mer kärleksfullt behandlade.

I slutet av 1700-talet var det populärt att kalla sig kosmopolit och det fanns de som menade att den kosmopolitiska kärleken till hela världen skulle vara inkräktande på den nationella självkänslan. I tidskriften med det tidstypiska namnet ”Der Kosmopolit” protesterade 1797 en prost von Müller från Schwerin mot den tanken. Han skrev:

”Kärleken till mänskligheten i sin helhet är precis lika förenlig med kärleken till ens land som kärleken till ens land är förenlig med kärleken till ens vänner och ens hustru”.

Jag vill därför hävda att man kan vara jude och svensk eller same och svensk. Samer och judar har samisk eller judisk indentitet, men samtidigt kan vi ha en lika stark svensk identitet. Att både judar och samer ibland talar om ickejudar eller ickesamer som ”svenskar” är ett sätt att tala, att skilja på ”vi och dom”. Men det innebär inte att vi inte skulle vara svenskar för den sakens skull. Precis som vi ibland behöver träna oss för att bli mer kärleksfulla, att få större empati – det finns mycket forskning om vår hjärnas funktioner som visar att sån träning är möjlig – kan vi träna oss att älska vårt land lika mycket som vi älskar våra andra identiteter.

Men det är lätt hänt att vi glömmer detta. Vår tids samhällsdebatt handlar sällan om kärlek. Oftast handlar det mera om hat. Och vi påverkas av samhällsklimatet.

1817 fick Erik Gustaf Geijer en vacker gåva i form av ett dryckeshorn i drivet silver med ingraverade bilder ur den nordiska mytologin från värmländska studenter i Uppsala. Han gladdes över gåvan, men den inspirerade honom också att säga ifrån att det kunde bli för mycket av det goda. I Göthiska förbundets tidskrift ”Iduna” skrev han en artikel där han i bombastiska ordalag hyllade vårt fornnordiska arv, men påminde samtidigt om att vi inte enbart behöver bejaka det arvet. Vi har också arv från antikens grekiska och romerska filosofi och från Bibelns judisk-kristna filosofi. Detta fick Pehr Henrik Ling att gå i taket. Han anmälde sitt utträde ur Göthiska förbundet, skyllande på att han hade för mycket att göra och på klen hälsa. Men till en som frågade honom om den verkliga orsaken lär han ha sagt:

”Skulle min herre t. ex. vilja förblifva medlem af en kristelig församling, om någon der uppstode och med allmänt bifall förnekade vår herre Christus.”

Skillnaden mellan Geijers syn, där han både bejakade det typiskt svenska och det allmäneuropeiska kulturarvet, och Lings syn, där svenskheten exkluderade allt annat, kan ses som två tankemönster som då och då möts i svensk tradition. Åttio år senare, i kalendern ”Vintergatan” för 1897, möttes de igen på ett ovanligt iögonenfallande sätt. Där skriver nämligen Harald Hjärne en text där han hyllar arvet efter Karl den tolfte och angriper historiker som förklenar hjältekonungens insats. Några sidor längre fram skriver Ellen Key ett öppet brev till Verner von Heidenstam under rubriken ”Patriotism” där hon varnar för att Heidenstam lockats att inta en exkluderande syn på svenskhet som hon inte känner igen från hans ungdomsdiktning. Hon hävdar att man kan ha en patriotisk stolthet över Sverige, som alls inte behöver utesluta kärlek till ickesvensk kultur. Några år senare skulle Key hålla en serie föredrag som hon titulerade ”Svensk eller storsvensk patriotism”.

Harald Hjärnes dyrkan av Karl den tolfte känner vi igen från 1900-talets yttersta högers kransnedläggelser och demonstrationer för Gustaf II Adolf och Karl den tolfte. Ellen Keys mera måttliga patriotism – hon skilde på begreppen patriotism och nationalism – kom att tas upp av Per Albin Hansson och flera andra socialdemokratiska politiker. De blev en del av hans folkhemsvision, där han införde hurrarop till ”fosterlandet” på socialdemokratiska möten och där han titulerade sin valbroschyr 1926 ”Sverge åt svenskarna – svenskarna åt Sverge!” Men med tiden kom den formen av patriotism att försvinna. En yngre generation socialdemokrater kom – inspirerade av uppsalafilosofen Axel Hägerström – att se patriotism som en del av det gamla som skulle bort, för att bereda plats för en modernare, ”rationellt” samhälle. Och en ännu senare tid kom att se detta ”rationella” samhälle – med avarter som tvångssteriliseringar och social ingenjörskonst – som symbolen för just Folkhemmet. Sånt fanns det ingen anledning att vara patriotiskt stolt över. Kvar blev alltså högerns form av nationalism, medan vänsterns patriotism löstes upp i värderelativism och inbillningen att patriotism var något fult som borde bekämpas.

Men så behöver man inte se på saker och ting. Amos Oz menar i ”Hur man botar en fanatiker” att det bästa medlet mot fanatisk nationalism är måttlig nationalism. Och den amerikanske uttalat socialistiske filosofen Richard Rorty inledde 1997 en serie föreläsningar vid Harvard University med att slå fast:

-Nationell stolthet är för länder var självkänsla är för individer: en nödvändig förutsättning för självförbättring. För mycket nationell stolthet kan åstadkomma krigiskhet och imperialism, precis som överdriven självkänsla kan leda till arrogans. Men precis som för lite självkänsla gör det svårt för en människa att visa civilkurage, omöjliggör otillräcklig nationalstolthet energisk och effektiv debatt om nationell politik. Känslomässigt engagemang i ens land – känslor av stark skam eller glödande stolthet väckt av olika delar av dess historia och nutida politik – är nödvändigt om politiska överläggningar skall bli idérika och produktiva. Såna överläggningar kommer förmodligen inte att ske om inte stolthet överväger skam.DSCF5280

Andra politiska partier bör alltså inte begå misstaget att tro att bara därför att Sverigedemokraterna kallar sig ”Sverigevänner” har det blivit något som är fel eller fult. Och de Sverigedemokrater som söker inspiration i äldre svenska texter om patriotism behöver inte för den sakens skull hamna hos Harald Hjärnes och hans kollegors chauvinistiska ”storsvenska” nationalism. Det finns en annan tradition, från Geijers och Ellen Keys dagar, en form av patriotism med mänskligare drag. Och eftersom små gester är ett mycket svenskt drag, är det en form av nationalkänsla som passar oss bättre.

Världen blir fredligare

Norbert Elias

I dessa dagar tänker jag på Norbert Elias (1897-1990). I sin bok ”Ûber den Prozess der Zivilisation” skriver Elias:

”Om medlemmar av vår tids civiliserade västerländska kultur plötsligt förflyttades till en svunnen epok i deras eget samhälle, som medeltidens feodalvälde, skulle de finna mycket av det de uppfattar som ’ociviliserat’ i andra samfund i dag. (min översättning)”

Elias visade att vi ständigt går mot fredligare tider. Det lönar sig helt enkelt inte att bruka våld. Ingen har egentligen haft något att invända mot hans tes, att folk allt mera lägger band på sig, att grovt våld förr var vanligt förekommande, men att begrepp som hyfsning, skam och bildning gjort det allt mindre gångbart för den som vill förbli godkänd i samhället. Viss debatt har förekommit om Elias förklaringar till sin tes, men att vi faktiskt går mot ett allt fredligare samhälle, är mera obestridligt.

Norbert Elias använde bildkonst och skildringar av seder och bruk för att bevisa sin tes. I många länder anses det exempelvis ohyfsat att använda kniven till annat än att skära maten när man äter. Elias går igenom regler för hovetikett, ”höviska vanor” och visar att dessa umgängesformer, som vi ofta finner synnerligen löjliga, tillkommit därför att världen var så våldsam. Att inte använda kniven under måltiden var hyfsat helt enkelt därför att åtminstone under matpausen skulle man inte hota varandra med kniv.

På Norbert Elias teorier har Steven Pinker, professor i psykologi vid Harward, spunnit vidare. Han har samlat en överväldigande mängd forskningsresultat som visar att världen vi lever i blir allt mindre våldsam, allt mindre grym. Han jämför historiska texter och bilder, arkeologiska utgrävningar från forna begravningsplatser, antropologiska undersökningar och mordstatistik så långt tillbaka den kan följas. Resultatet är entydigt. Bland skelett från forntida gravfält har ofta en mycket hög andel skador som tyder på att de mördats. Att det ibland kan handla om olyckor är självklart. Likaså att alla mord inte syns på de utgrävda och analyserade lämningarna. Men bilden blir ändå tydlig. Stenåldern var ingen idyllisk tid. Att tio procent av de utgrävda lämningarna har skador som tyder på mord är snarare regel än undantag. Det gäller såväl utgrävningar i Amerika, Afrika som Europa, inklusive Skateholm i södra Skåne. Antropologiska undersökningar från olika naturfolk och ursprungsbefolkningar exempelvis i Amazonas, Nya Zeeland och innuiterna i Canada och på Grönland visar samma sak. Olika stammar eller klaner låg i ständig fejd med varandra om jakt- eller fiskeområden. Masslakter av hela byars manliga befolkning, varefter kvinnor och barn fördes bort som slavar, var vanligt förekommande. Och samhällena präglades ofta av oändliga kedjor av vedergällningar för gångna oförrätter.

Våld och rättslöshet kan ta sig många former, som stöld, våldtäkter, misshandel och liknande. Men sånt är svårmätbart över långa tider och svårjämförbart mellan olika länder. Våldtäkter exempelvis har ett stort mörkertal och statistik visar snarare på viljan att anmäla, än den faktiska förekomsten. Men i ett fall är det tämligen lätt att mäta och jämföra våld över olika tider, kulturer och länder, nämligen när det handlar om mord. Jag använder här för enkelhetens skull ordet mord på alla former av dödligt våld och går inte in på skillnader mellan planlagt mord, hastigt dråp eller misshandel till döds. Mord har dokumenterats i domböcker tillbaka till medeltiden och de är mer odiskutabla än andra brott. Antingen är den angripne död eller också lever han. (I detta sammanhang är ordet ’han’ helt korrekt, eftersom den överväldigande mängden av alla former av dödligt våld begås av unga män.)

Professorn i kriminologi vid Cambridge University Manuel Eisner har tagit fram statistik för ”homicide” – som jag för enkelhetens skull kallar mord – i en mängd europeiska länder från medeltiden till våra dagar. Han har jämfört antalet mord med antal invånare och på så vis kunnat mäta antal mord per år och hundra tusen invånare. I trettonhundratalets Oxford uppgick antalet mord enligt denna statistik till 110 personer per år och hundra tusen. I fjortonhundratalets Stockholm låg antalet på runt 45 personer. Sen dess har antalet sjunkit allt mera. I Europa ligger siffrorna i dag på under tio personer. Eisner, Elias och Pinker påpekar alla att det värsta våldet förr utövades av överklassen. Det var de unga adelsmännen som stod för den enastående höga mordsiffran i Oxford. Med tiden blev våld deklasserande. Medan adelsmän fortfarande i början av 1800-talet kände att de måste utmana någon som förolämpat dem på duell, blev den sortens tänktesätt senare ovärdigt, ja deklasserande. I dag begås den övervägande majoriteten alla mord i den understa underklassen.

Brottsförebyggande rådets mordstatistik för Sverige pekar på samma sak. Även om vi ofta lever i föreställningen att samhället omkring oss blir allt råare, visar statistiken på det motsatta. I början av 1990-talet begicks omkring 110 mord om året i Sverige. Det har sjunkit stadigt sen dess, för att nu ligga på cirka åttio mord om året. Den svenska statistiken är inte utan vidare jämförbar med de internationella siffrorna, eftersom den inte tar hänsyn till folkmängden. Eftersom Sveriges folkmängd vuxit under den aktuella tiden, har alltså mordfrekvensen minskat ännu mer än var som framgår av BRÅ:s statistik.

Norbert publicerade sin bok 1939. Världen stod på randen till världskrig. Själv levde han som politisk flykting i England. Hans tyskspråkiga bok kunde inte utkomma i hans hemland Tyskland, eftersom han var jude. Den trycktes därför i Basel. Två år senare mördades hans mor i Förintelsen.

Hans bok verkade, när den kom ut, som ett enda stort skämt. Men det är faktiskt lätt att visa att han i ett längre perspektiv hade rätt. Inte ens med sina 55 miljoner döda är andra världskriget den procentuellt värsta människoslakten i historien. Det finns forntida och medeltida konflikter som skördade en större andel av mänskligheten. Och till och med i det tyska civilsamhället fortsatte mordstatistiken att sjunka under Hitlers tid vid makten (alltså givetvis bortsett från de mord regimen gjorde sig skyldig till).

När världen på nytt verkar galen kan det vara på sin plats att komma ihåg Elias.

Fram för åsiktsläktare!

Ris2

Under februari månad 2014 förvandlades diskussionen om rasism, antirasism och rasistiska strukturer till en sorts skrattspegel, en karikatyr på sig själv. Och det var då jag kom på att jag lagt krut på dessa frågor helt i onödan, eftersom det egentligen inte handlar om vare sig rasism eller antirasism, utan att få tillhöra den goda, vinnande gruppen, att känna samhörighet med den sida som har rätt mot dumskallarnas sammansvärjning.

Den nittonde februari inbjöd Stockholms kulturhus till “Debattscen Plattan” under rubriken “Var gömmer sig alla rasister?” Deltagare var ledarskribenten Sanna Rayman från Svenska Dagbladet, Rashid Musa från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén, Sissela Nordling Blanco från Feministiskt Initiativ och den liberale debattören Bawar Ismail. Utgångspunkten var antirasistisk, det vill säga debatten skulle inte handla om huruvida vi har rasism i Sverige eller ej. Det var alla fyra debattörer nämligen eniga om. Däremot ifrågasatte Sanna Rayman och Bawar Ismail att Sverige är ett rasistiskt samhälle och att Sverige genomsyras av rasistiska strukturer. Som Sanna Rayman uttryckte det:

-När du ställer frågan på det sättet “är Sverige ett rasistiskt land?” Det är inte en av våra framträdande egenskaper, om man säger så. Om du säger “beskriv Sverige med fem ord”, så skulle inte rasistiskt vara ett av dem.

På det svarade Rashid Musa med att hävda att “Sverige har ett kolonialt förflutet” och därför kunde stämplas som ett rasistiskt land. Han lyfte också fram utlandsföddas svårigheter att få arbeten. Mot det invände Bawar Ismail bland annat genom att hävda att på 1980-talet hade utlandsfödda högre sysselsättningstal än infödda svenskar. Det blir väldigt svårt att förklara om man vill hävda teorin om ett samhälle genomsyrat av rasistiska strukturer. Ismail kallade genomgående det talet för just teorier.

Men att det handlar om teorier invände Sissela Nordling Blanco mot. Hon ansåg att det var fel utgångspunkt i ett långt anförande där hon hävdade att strukturell diskriminering är ett faktum:

-Det finns belagt med forskning väldigt, väldigt tydligt, så att diskutera huruvida det finns strukturell rasism eller inte, borde inte vara utgångspunkten för några samtal om rasism. Det är att sänka nivån ett mycket stort steg. Det är som att fråga sig “har vi arbetslöshet i Sverige” i stället för att börja diskutera hur den ser ut, vad skall vi göra åt den. Så jag tycker det är väldigt problematiskt att ha den utgångspunkten. Jag tycker det är väldigt tydligt i flera statliga utredningar, där det finns flera olika exempel.

Även Nordling Blanco hävdade att detta var ett arv från kolonialismen. Sanna Rayman invände och menade att även om man kan diskutera konstruktioner och strukturer, tillför det inte debatten något. Om man vill hävda att samtalet genomsyras av rasistiska strukturer, ja då blir även eventuella åtgärder mot rasism i sig en del av dessa strukturer:

-Det är lite som när man pratar om sociala konstruktioner, vilket man ofta gillar att göra, att man förklarar allt med att “det där är en social konstruktion och det där är en social konstruktion”. Ja och det där kan vara väldigt intressant – ibland. Men andra gången är det inte det. Om jag skall diskutera schack med dig och så visar jag dig hästen på schackbrädet och du säger “det där är en social konstruktion, det är vi som har kommit överens om att det är en häst”. Det tillför ingenting till diskussionen om schack. Det för den inte framåt.

Nej, debatten fördes inte heller särskilt mycket framåt. Men en fråga som lyftes upp bland annat av Rashid Musa handlade om representation. Vem representerar vem? Han menade att han som man inte borde diskutera kvinnofrågor. Den frågan överlämnade han till kvinnor. Vem representerar invandrare, vem representerar muslimer, vem representerar “ickevita”? Han efterlyste mer jämfördelad representation, vilket fick Bawar Ismail att säga att han inte ville representera någon annan än sig själv, som individ. Ismail använde också begreppet “etnisk kvotering”.

Mot slutet var det frågestund för publiken. Så särskilt mycket frågande blev det inte. De som fick komma till tals hade i stället egna uppfattningar att föra fram. Däribland fanns en kvinna som angrep Rayman och Ismail så hätskt, att hon blev avbruten och blev fråntagen mikrofonen. Hon sade bland annat att Ismail som invandrare “lånade sig” till att utnyttjas av den liberala sidan i debatten. Ingen kommenterade det, men för mig blev detta en väldigt tydlig illustration till frågan var alla rasister gömmer sig. Rashid Musa hade tidigare hävdat att rasister finns överallt, inte bara bland högerextremister. Och denna kvinna bevisade att det är sant. För vad är hennes attack mot Ismail, om inte rasism? Enligt hennes världsuppfattning är alltså Ismail på grund av hud- och hårfärg och etnisk bakgrund en förrädare eftersom han inte ställer upp på hennes syn på vem som får lov att vara liberal eller inte.

Ingen berörde heller att ideologin om att samhället borde kvoteras utifrån representation sedan länge har ett namn. Och det namnet är inte något man normalt tänker på när det handlar om antirasism. Men läran om att den parlamentariska demokratin borde ersättas med ett representantförfarande där olika samhällsgrupper har sina valda representanter, är ren och skär fascism, exakt så som Mussolini en gång i tiden hävdade det. Han förde det resonemanget utifrån olika yrkesgrupper och inte utifrån etniska eller rasmässiga grupper, men annars är det helt samma ideologi. Med det menar jag givetvis inte att Rashid Musa och andra som förespråkar etnisk representation är medvetna fascister. Snarare förespråkar de av obetänksamhet eller av okunnighet en ideologi som på samma sätt som fascismen förförde många, verkar lockande, men i grunden innebär ett omänskligt samhälle.

Och just okunnighet finns det anledning att titta lite närmre på. Rashid Musa hävdade i debatten att Sverige lider av historielöshet. Det har han rätt i. Men lika rätt hade Sanna Rayman när hon genmälde att Sveriges historia ser annorlunda ut än exempelvis USA:s när det gäller bland annat det koloniala arvet. Inser man inte det, kan det gå käpprätt åt skogen. Som när Mona Masri på DN:s kultursida den femte februari skrev:

“Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-¬talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln.”

Tja, varför fick hon inte lära sig det i skolan? Kan det bero på att skolan ställer högre krav på sanningsenlighet, än DN:s kulturredaktion verkar göra? Men Masri debatterar i och för sig efter en numera i breda kretsar vedertagen norm; att helt enkelt slänga ur sig påståenden utan att det minsta bry sig om att försöka bevisa påståendenas sanningsenlighet. Metoden går hem. Det visar bland andra Alan Sokal och Jean Bricmont i boken “Fashionable nonsense” (1998), där de kritiserar och avslöjar en del franska postmodernistiska tänkares sätt att använda naturvetenskapliga teorier och begrepp för att “bevisa” resonemang inom helt andra vetenskapliga områden, hur de därmed missuppfattar och medvetet krånglar till begrepp de inte själva begriper. Författarna erkänner att många av dessa vetenskapliga verk kan vara svåra att förstå för utomstående, men det finns en enkel tumregel för att avslöja när det hela är snömos; om man blandar in ett begrepp som hör hemma inom en helt annan vetenskap, utan att argumentera för vad det har med saken att göra. Om begrepp hämtade exempelvis från matematik plötsligt dyker upp i ett verk om psykologi, utan att författaren ger någon förklaring till vad det ena har med det andra att göra, då finns det anledning att tro att författaren helt enkelt vill slå blå dunster i våra ögon.

Det finns en svensk text som är full av exempel på hur denna debatteknik används. Det är Masoud Kamalis inledning till “Den segregerande integrationen” (SOU 2006:73), en del i den stora statliga “Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering”. Utredningen tillsattes av dåvarande intergrationsministern Mona Sahlin 2004 sedan bland andra Kamali i protest avgått ur en tidigare utredning med motivationen att utredningens ledare Anders Westholm saknade erfarenhet av strukturell rasism och enligt “svenskhetens primat” inte ansåg sig behöva ta in dessa erfarenheter, “i synnerhet inte erfarenheter från den som är underordnad andra”. Detta framförde Kamali i en artikel på DN Debatt i april 2003.

I sin text hävdar Kamali att svensk integrationspolitik skapat en mängd nätverk för att underlätta integration:

”Dessa allra flesta av dessa nätverk präglas av en etablerad rasistisk och diskriminerande kulturessentialistisk föreställning om ’de avvikande andra’ som själva bär skulden för disintegrationen. Politiker, myndigheter och tjänstemän skapar ett ’integrationsfält’, genom att använda sitt monopol över de materiella resurserna, där bara de som delar deras åsikter och ideologier får plats. Aktörerna på fältet måste acceptera fältets spelregler och inte ifrågasätta dess konstitution och beståndsdelar (Bourdieu, 1993; 1996). Detta gör att de som bidrar med att reproducera fältet belönas genom positiva sanktioner och de som inte gör det exkluderas genom negativa sanktioner. Bourdieu kallar dessa inkluderings- och exkluderingsmekanismer ’det symboliska våldet’.”

Texten ser ju imponerande ut och kanske räknade Kamali med att ingen skulle bry sig om att se efter vad Pierre Bourdieu egentligen säger. Böckerna Kamali hänvisar till är ”The rules of art” och ”The field of Cultural Production”. Den senare är en antologi med många av Bourdieus viktigaste texter. Den förra är en studie i en av författaren Gustave Flauberts texter. Tillsammans omfattar dessa verk över sju hundra sidor och Kamali ger alltså ingen anvisning på var i dessa verk Bourdieu argumenterar på samma sätt som Kamali. Den enda likheten mellan Kamalis argumentering och Bourdieus är användandet av begreppet ”fält” som beskrivning på en samhällsföreteelse. Men Kamali ger alltså för övrigt ingen förklaring på vad en studie i Flauberts författarskap har med svensk integrationspolitik att göra.

Men man behöver inte läsa länge i Bourdieus texter för att finna att hans sätt att använda begreppet ”fält” helt skiljer sig från Kamalis. Bourdieu är nämligen öppen för att fälten hela tiden kan ändra utseende. Men i Kamalis värld är fälten låsta. Det borde de inte vara, eftersom Kamalis text i sig själv är ett bevis på att han har fel. Mona Sahlin avpolleterade ju den svenskfödde utredaren Westholm till förmån för Kamali och därmed faller ju hela Kamalis argumentering om att bara de aktörer som ”reproducerar fältet” skulle belönas med ”positiva sanktioner”.

Detta är alltså den statliga utredning som enligt Sissela Nordling Blanco skulle bevisa att strukturell rasism existerar. Inte nog med att texten är ett bra exempel på ”fashionable nonsense”, utredningen kan inte bevisa existensen av rasistiska strukturer, helt enkelt därför att den tillsattes med utgångspunkten att strukturerna existerade.

Ett nytt begrepp har också sett dagens ljus i dessa dagar. ”Rasifierad” skall ersätta begreppet ”icke vit”, eftersom det senare begreppet utgår från vithet som normen. Därför talar man nu om ”rasifierade antirasister” och ”vita antirasister”. De rasifierade antirasisterna är lite finare, eftersom de kan tala av egen erfarenhet om de rasistiska strukturerna. Jag upptäcker att jag tillhör detta förnäma sällskap trots min vita hudfärg, eftersom judar räknas dit. Men jag tror att jag avstår från att titulera mig rasifierad antirasist. Enligt min uppenbart föråldrade begreppsvärld går nämligen antirasism ut på att försöka komma bort från att dela in människor i raser.

De som delar in människor efter dessa kategorier älskar att också använda begreppet rasistiska strukturer. Uppenbarligen har de inte märkt att strukturerna gått upp i rök i samma stund som de började svänga sig med dessa begrepp. I Bourdieus lära om strukturella fält har aktörerna plötsligt bytt plats. Det är inte längre de vita som står högst i rangordningen, utan de skall i stället skämmas just för att de är vita. Den 23 februari skrev Jorge Londoño från Rädda Barnens Ungdomsförbund en debattartikel på Nyheter24:

”Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s.k. antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om. Någonstans här skulle en av dessa vita antirasister anklaga mig för att splittra den antirasistiska rörelsen. Att dela upp människor i ’rasifierade antirasister’ och ’vita antirasister’. Att det är rasism att lägga fokus på den vita hudfärgen, det som ibland benämns som ’omvänd rasism’, något lika ickeexisterande som en rektangulär cirkel.

Plötsligt blir det nödvändigt med viss separatism inom den antirasistiska rörelsen. Vi behöver organisera oss själva för att kunna peka ut och bekämpa dessa post-koloniala strukturer. Vi behöver stärka oss själva för att veta vad vi ska svara när vita blir kränkta över att de inte får vara med i denna kamp genom att föra den åt oss. Plötsligt blir vi anklagade för att vi splittrar en rörelse.”

Londoño argumenterar så övertygande för att han själv har fel, så det behöver jag inte göra. Men handlar det verkligen om antirasism? Låt oss återvända till den där debatten i Kulturhuset i Stockholm. Efter debatten publicerade en kvinna följande inlägg på arrangören Johan Wirfelts facebooksida:

“I dag upplevde jag Sissela Nordling Blanco och Rashid Musa smula sönder färgblinda liberaler om strukturell rasism. Vilket nöje, jag studsade upp och ner och tappade blodcirkulation i mina fingrar så att jag kunde inte twittra så mycket. Johan och Foujan – om ni delar upp publiken på åsiktsläktare lär det bli lite mer hejaklackstämning. Nu visste en ju inte ens om en skulle bli nerslagen av neoliberal eller vad, haha!“

Det är detta det handlar om. Debatten om rasism handlar inte om rasism. Det handlar om hejaklackstämning, om njutningen i att få säga att andra människor är idioter, som inget begriper. En fotbollsmatch för debattörer. Pajkastningen från 1920-talets stumfilmer har spetsats med modern förnedringsteve till en ny form av underhållning.

Den strukturella rasiststämplingen

Här kommer ytterligare ett kapitel till min nya bok. Den våldsamma uppmärksamhet de tidigare inläggen fått på sociala medier ger mig blodad tand! Jag skrev detta redan för ett tag sedan, men Alxandra Pascalidous klavertramp i P1 Debatt – och inte minst hennes stöddiga reaktion i efterhand – har gjort att jag skrivit om det.

Den form av “antirasism” jag talar om visar sig ofta vara raka motsatsen till det den utger sig för att vara, nämligen rasistisk. Den självutnämnde “antirasisten” delar nämligen påfallande ofta in människan i raser och tillskriver de olika raserna olika värde. Och är man då vit – vilket man givetvis kan hjälpa lika litet som om ens hud har en annan kulör – är det lätt att få rasiststämpeln klistrad på sig, oavsett vad man gör, tänker eller säger. Om inget annat hjälper kan nämligen “antirasisten” komma dragandes med Västerlandets koloniala arv och därmed skuld. Det är alltså en direkt motsvarighet till arvsynden, den ingen kan bli fri från, hur helgonlik man än är.

Sveriges koloniala historia är dock minst sagt blygsam. Men med god vilja kan det lilla som finns användas som skohorn, för att tvinga in även Sverige i skammens trånga och skavande sko. Att kolonin Nya Sveriges invånare levde i fredlig samexistens med Amerikas urinvånare och att urinvånarna till och med stödde svenskarna militärt i konflikter med nederländska kolonisatörer, finns det ingen anledning att prata högt om. Däremot gör man ett stort nummer av svensk slavhandel och slaveriet på kolonin Saint-Barthélemy. Sverige påstås ha spelat en viktig roll i denna skamliga hantering. Siffror säger dock något annat. Av de slavtransporter som ägde rum mellan Afrika och Amerika från 1600-talet till 1800-talet skedde femtio i svensk regi. Det är mindre än en och en halv promille av det totala antalet transporter på 35 000 resor.

Lika lite som det finns anledning att förstora upp svensk andel i slavhandel, lika lite finns det anledning att förbise att den förekom och att lidandet var ohyggligt för de utsatta människorna. Men att av detta mycket blygsamma bidrag till slavhandeln utmåla Sverige som ett land som har en stor skuldbörda för kolonialismen, det är givetvis en ren lögn.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att man talar om att vi i Sverige skulle ha en “strukturell rasism”, det vill säga att rasismen skulle vara inbyggd i själva samhällssystemet. Det märktes framför allt i debatten efter Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN den trettonde mars 2013. Texten blev en av de mest delade svenska texterna på internet någonsin och publicerades också i engelsk översättning i New York Times. Och i texten ställer Khemiri – apropå att polisen stoppat personer med “utländskt” utseende i Stockholms tunnelbana i jakt på illegala invandrare, det så kallade REVA-projektet – frågan:

“När blir en personlig upplevelse en rasistisk struktur? När blir den diskriminering, förtryck, våld?”

Khemiri skriver starkt och gripande om vad det innebär att ha ett “utländskt” utseende i Sverige, att veta att ens pappa automatiskt blir stoppad i tullen, medan alla med “svenskt” utseende släpps förbi, att som tioåring bli jagad av skinheads, att bli misstänkt som snattare så fort man går in i en butik, att bli misstänkt av polisen och inslängd i en polispiket.

Jag känner igen det där. Jag vet vad det innebär att alltid bli stoppad i tullen, att bli ombedd att visa pass vid gränsövergång till Sverige, trots att där inte finns passtvång. Med öppnare gränser efter EU-inträdet och i takt med att mitt mörka hår med tilltagande ålder vitnat, har det där upphört. Men är det bevis på en rasistisk struktur? Kanske. Det beror på vad man lägger in i begreppet rasistisk struktur. Men är det bevis på att det svenska samhället genomsyras av rasistiska strukturer? På den frågan vill jag utbrista i ett hejdundrande Nej!

Fler än Khemiri har skrivit om vad det innebär att alltid bli dömd efter utseendet. Qaisar Mahmood har skildrat det i sin bok “Jakten på svenskheten”, betydligt mindre förbittrad än Khemiri. Det beror väl på sammanhangen. Mahmoods bok är en kåserande bok om författarens jakt på det genuint svenska, medan Khemiris brev är tillkommet i affekt, efter polisens klumpiga agerande i REVA-projektet.

Även när något skrivs i affekt, måste kravet på någon form av sanningsenlighet finnas. Khemiris brev omhuldades omedelbart av alla de som anser att Sverige genomsyras av rasistiska strukturer. Att brevet också innehåller ett par rader som är en fruktansvärd anklagelse mot det svenska samhället och måste betraktas som en klassisk konspirationsteori, har däremot inte uppmärksammats särskilt mycket. Khemiri skriver om:

“Att vara tretton och ett halvt och leva i en stad som är under belägring av en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper.”

Om Khemiri verkligen menar vad han skriver, att svensk polis inte brytt sig om att ingripa mot Lasermannen, därför att hans offer var “svarthåriga män”, blir det inte bara en fruktansvärd anklagelse. Anklagelsen är också väldigt lätt att motbevisa, eftersom Lasermannen infångades, dömdes och sedan dess sitter fängslad på obestämt livstidsstraff. Polisens påstådda ovilja att ingripa blir alltså väldigt svår att använda för att bevisa existensen av rasistiska strukturer.
Vad man måste skilja på är givetvis att bedöma och att fördöma. Vi bedömer våra medmänniskor hela tiden utifrån utseenden. Det kan ibland vara obehagligt att bli bedömd, inte minst om man känner sig fångad i utseendet. Men bedöma är inte det samma som att fördöma, att på grund av utseendet pådyvla någon fördomar, negativa omdömen om personen i fråga, utgående helt från utseendet.

Och det är inte bara klassiska rasister som dömer folk efter utseendet. Folk som i stället titulerar sig antirasister använder samma måttstock. Det fick vi ett väldigt tydligt bevis på när radions P1 startade sitt nya debattprogram i februari 2014 med debatt under rubriken “Hur mycket rasism tål Sverige?” En mängd personer – alldeles för många för att det skulle kunna bli en vettig debatt – instämde alla i samma kör, som sade att landet är fullt av “strukturell rasism”. Två undantag fanns. Den ena var Paula Bieler från SD-kuriren, den andra Alice Teodorescu. Trots att Teodorescu själv i ett annat sammanhang nyligen vittnat om ett rasistiskt påhopp hon drabbats av, valde hon att inte nämna det, utan i stället hävda att Sverige inte är särskilt rasistiskt och att det ständiga talet om strukturell rasism kan få motsatt konsekvens. Invandrarungdomar kan känna att de inte har anledning att anstränga sig med utbildning, eftersom landet ändå är så rasistiskt att de inte har en chans. Det fick debattledaren Alexandra Pascalidou att yttra:

-Jag skall också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.

Att på detta vis döma och avfärda en person efter utseende, vad är det om inte rasistiskt? Andreas Johansson-Heinö påpekade på sin blogg att skönhet, utbildning och rikedom inte alls är en garanti mot rasism. Nazisterna, exempelvis, gjorde ingen skillnad på vackra eller fula judar, rika eller fattiga, bildade eller obildade. Och som Elisabeth Åsbrink visat i sin bok “Och i Wienerwald står träden kvar” (2011) var det så att de judar som försökte hitta en fristad undan förföljelser i Sverige och i ansökan räknade upp akademiska meriter, de facto skrev under deras egna dödsdomar. Sverige kunde tänka sig rädda några få, men svenska myndigheter såg de bildade som ett hot mot landets egna akademiker och ville hellre ha obildade, som kunde bli billig arbetskraft.

Och jag har ett alldeles eget exempel på detta. Min farfar Nathan Korn var född i Boryslaw. I den staden levde många fattiga judar under 1800-talet på att utvinna petroleum ur primitiva källor. Enda marknaden för petroleum var till apoteken, innan det upptäcktes att man kunde göra fotogen och bensin på petroleum. Då fick orten ett väldigt uppsving. Boryslaw blev världens första oljemetropol. Min farfar hade en halvbror från sin fars första äktenskap, som besynnerligt nog också hette Nathan Korn, precis som min farfar. Han slog sig på oljehandel och blev agent för oljeprodukter i Czernowitz, Bukovina (numera Chernivtsi, Ukraina). Han blev mycket förmögen och bodde i stans fina kvarter, som kallades “lilla Wien”. När tyskarna kom och alla judar placerades i ghetto, slapp han och hans familj undan, eftersom tyskarna behövde hans tjänster som oljeleverantör. Han inbillade sig därför att han skulle klara sig undan förföljelser och deportation. Men när deportationerna började, var det slut med undantagen. Nathan och hans familj skickades också i väg i boskapsvagnarna till Auschwitz och vid selektionen där, betraktades förmöget folk som oduglig arbetskraft, så det blev gaskammaren direkt för hela den familjen Korn.

Så kom inte och säg, att en väletablerad ställning och stor förmögenhet skulle skydda mot rasism. Det vill säga verklig rasism. Den rasism som debatteras i svensk radio, däremot, har sina egna spelregler.