Lot, en bortglömd föregångsman

I staden Ur kunde man för 4000 år sen enkelt och bekvämt inhandla sina avgudabilder i Terachs affär. En gång när Terach skulle gå ut ett ärende bad han sin son passa butiken. Då passade sonen på att slå sönder alla avgudabilder, utom en, som han ställde en träpåk vid. Givetvis blev Terach ursinnig när han kom tillbaka och frågade sin son varför han slagit sönder hela lagret.
-Det var inte jag, svarade sonen. Gudarna började bråka och en gud slog då sönder alla de andra med påken.
Du ljuger, sa Terach. Det är klart att gudarna inte klarar av att göra det!
-Du säger att dina gudar inte ens klarar av det, svarade sonen. Men ändå tillber du dem!
Sonen hette Abram. Han hade själv på egen hand kommit fram till att denna dyrkan av gudabilder ur faderns produktion och lager var något helt galet. Världen i sig vittnade om att det bara kunde finnas en enda Gud, något mycket större än dessa gubbar av lera och trä, som man kunde slå sönder.
Abram kunde visserligen ha frågat sin farfars farfars farfars farfars farfar Shem, Noaks son, som fortfarande levde vid denna tid och ägnade sig åt att försöka upprätthålla tron på en enda Gud, men man får förstå att det måste ha varit ett visst avstånd mellan förfadern och barnbarnet i tionde led. Shem hade ju ganska många ätteläggar att hålla reda på, så han uppvaktade dem nog inte på deras födelsedagar.
Abrams storhet var alltså att han själv, med sin intelligens, sökte sig till den ende Guden. Och när han gjort det, talade Gud till honom. Han sa de ord som inleder denna veckas avsnitt i världens synagogor (1 Mos. 12:1) att han skulle gå själv till det land Gud skulle visa honom.
Men Abram gick inte själv. Hans brorson Lot ville följa med. Det ville dessutom “alla de själar de gjort i Haran” (1 Mos. 12:5). Abram hade alltså redan börjat uppträda som religionsstiftare och skapat en rörelse av människor, som följde honom på vandringen. Det var ett stort sällskap, för de hade dessutom stora boskapshjordar och mycket annan egendom.
Berättelsen ovan om intermezzot i Terachs affär finns nedskrivet i den samling muntliga traditioner om Bibelns berättelser som kallas Midrash. I ännu senare källor finns den förklaring jag här skall berätta, om vad som hände sen. Men när jag nu forskat i källorna kan jag inte hitta var jag läst detta. Men kommentaren är så bra och har så mycket att berätta också för oss, 4000 år senare, att jag ändå vill dela med mig av den.
(En av 1700-talets chassidiska gestalter kallades der Chmelniker rebbe. Själv är jag uppvuxen i Mölnlycke och eftersom ö blir e på jiddish, kan vi ju säga att det är der Melnicker rebbe som säger detta :-))
I 1 Mos. 13:7 står att även Lot hade stora boskapshjordar och Lots och Abrams herdar blev ovänner. Därför föreslog Abram att de skulle dela på sig. Han sa till sin brorson att han kunde välja vilken del av landet han ville bosätta sig i. De stod på ett berg och såg ut över den grönskande Jordandalen och Lot valde då den bästa biten av landet för sig själv, nämligen den grönskande dalen, medan han med varm hand överlät den högre upp liggande ökenplatån åt sin farbror. Det säger ju en del om vem Lot var. Fortsättningen blir ännu tydligare. Han bosatte sig i staden Sodom och det var en plats där ondskefulla och syndiga människor bodde.
Midrash har en del att berätta om de ondskefulla människorna i Sodom. Om en främling kom till dem, plundrade invånarna i Sodom främlingen på allt han hade och utsatte honom för en förödmjukande och plågsam död.
Då måste man fråga sig hur i all världen Lot kunde bosätta sig där. Det måste ju ha varit förenat med livsfara för honom, som främling. Men Lot verkar ha godkänts av sodomiterna, ty han skulle bo där till dess Sodom gick under.
Varför, frågar man sig.
Svaret går att hitta i raderna om Abrams och Lots herdar, som bråkade. Vad var det de bråkade om? Det är det kommentaren jag inte kan hitta berättar. Abrams herdar var noga med att inte låta sina djur beta på privatägd mark, enbart på allmänningar. Lots herdar, däremot, hävdade att de hade rätt att låta sina djur beta var som helst. Gud hade nämligen lovat landet Kanaan till Abraham och hans ättlingar, så det stod dem fritt att strunta i vem som ägde marken. Detta gjorde att Sodoms invånare välkomnade Lot att bosätta sig i deras stad. Han var en man i deras smak, en som kunde vränga till religionen så att det passade hans egna själviska syften!
På sätt och vis var alltså Lot också en föregångare. Tyvärr har han fått många efterföljare.

Vill vi ha en effektiv polis?

“Vill vi ha en effektiv polis?” frågar polisinspektören Thomas Agnevik i Norrköpings Tidningar. Ja, jag vet att det inte är säkert att Agnevik själv skrivit rubriken på sitt inlägg. Det har förmodligen en redigerare på tidningen gjort. Men det sammanfattar på ett utmärkt sätt det Agnevik vill ha sagt, så jag ser här frågan som ställd av Agnevik.
Svaret på frågan är väl tämligen enkel. Det är klart att alla, utom möjligen en del brottslingar, vill ha en effektiv polis. Även de flesta brottslingar vill förmodligen ha det. De brukar också önska att polisen är effektiv, så länge det inte drabbar just deras brottsliga verksamhet.
Agnevik räknar så upp en viss typ av brottslighet, väl känd för de flesta. Det handlar om systematiska rån av åldringar, arrangerade bilolyckor, där de som stannar bilen för att hjälpa till i stället blir rånade, systematiska bilstölder för export, systematiska inbrott, där ibland barn deltagit, systematisk plundring av butiker etcetra.
Agnevik skriver att vittnesuppgifter och övervakningskameror talar sitt tydliga språk. Det är “kringresande” som ligger bakom denna typ av brott. Agnevik har i ett mail till Sveriges radio sagt att hans inlägg inte handlar om romer, utan om “kringresande” och att han inte har någon uppfattning om den skånska polisens register, att han därför inte nämnt romer eller registret i sitt inlägg. Nehej? Han har alltså bara i största allmänhet skrivit om vikten av polisens registrering av “kringresande”? Jag frågar, som det borgerliga oppositionsrådet Mathias Sundin i Norrköping gjort på sin blogg “vad tusan hans artikel handlar om”. Ja, det visar Agnevik när han skriver:
“Kan man alltså dra slutsatsen att svensk polis är rasistisk och nu förbereder nästa förintelse? Frågar du mig är svaret nej.”
Den slutsatsen drogs ju av romer, som uttalade sig apropå det skånska registret i DN. Att Agneviks artikel handlar om romregistret och att hans “kringresande” är en annan benämning för romer, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.
När jag hälsat på gammalt folk i ensliga stugor har jag ofta hört samma berättelser om hur någon kommit för att be om vatten till en kokande kylare eller velat sälja något och medan den gamle har uppmärksamheten koncentrerad på besökaren, smyger någon annan in och stjäl kontanterna i byrålådan.
Jag minns hur Harry i Hagen berättade att en kvinna kom och visade brösten för honom medan han steckte hö på ängen. När han kom tillbaka till sin olåsta stuga – den var så fallfärdig att lås knappast hade hållit en oinbjuden besökare ute – märkte han att pengar var borta. Hur mycket pengar? Ja, säg det. Harry hade kontanter gömda lite varstans i bråten, så han hade ingen aning. Han bara märkte att några gömställen var länsade.
Jag har också hört berättelserna om hur oinbjudna besökare av detta slag skrämts på flykten. En man som bodde i Örsås, helt ensam djupt inne i skogen i en stuga där både telefon och elström saknades, berättade att han – när en person ville ha vatten – med flit lät ytterdörren stå öppen när han gick in för att hämta vattnet. Det var för att besökaren skulle höra när han ropade uppför vindstrappan:
-Axel, kom ner en stund. Och ta släggyxan med dej!
Det fanns ingen Axel på vinden, men det fick besökaren att försvinna utan vatten.
Men allt har inte varit så idylliskt. Jag känner också till gumman som bodde i en idyllisk 1700-talsstuga med stenhällar som köksgolv, som blev så illa slagen av besökarna att hon inte vågade bo kvar.
Självklart vill varje normalfuntad person att denna typ av brottslighet stoppas av polisen. Givetvis gäller detta oavsett om brottsligheten utförs av en etnisk minoritet eller ej. Kan denna typ av brottslighet förhindras genom att polisen registrerar de brottsliga, är det väl enbart bra.
Men problemet är att det register över romer som polisen upprättat inte är av det slaget. Man har kartlagt svenska romska familjer, inklusive deras förfäder generationer tillbaka. Är det effektiv brottsbekämpning? Agnevik skriver själv att de ligor som genomför brotten han talar om kommer som turister till Sverige, genomför en brottsturné och lämnar landet igen. På vilket sätt kan ett register över svenska romska familjer förhindra den verksamheten?
Poliser får se mycket elände från samhällets baksida och det är säkert svårt att ibland skilja på erfarenhet och fördomar. Men det verkar helt klart att registret, där vissa svenska romska familjer kartlagts i detalj, handlar om fördomar och inte om erfarenhet.
Jag har varit med om att bli stoppad av polisen när jag har varit ute och rest runt på ensliga grusvägar i jakt på det Gammalsverige som ännu finns kvar här och där. Vid ett tillfälle berättade poliserna för mig att de hade fått tips om att en väl känd liga passerat gränsen vid Helsingborg samma dag. Därför kollades mystiska bilar på små grusvägar. Det är effektiv brottsbekämpning. Kartläggning av romer födda på 1800-talet är det inte.
Den svenska debatten blir så lätt antingen svart eller vit. Påpekar man att det faktiskt är ett problem att denna brottslighet finns, stämplas man som antiziganist. Men att säga att vissa romer specialiserat sig på viss brottslighet, är faktiskt inte det samma som att säga att alla romer sysslar med brottslighet. Man kan, och man har rätt, att säga detta utan att det handlar om fördomsfullhet.
Men samtidigt måste man konstatera att så gott som alla som säger detta faktiskt har en antizigansk agenda. Talet om denna brottslighet brukar alltför ofta följas av det vanliga och tröttsamma pratet om “PK-maffia” som moraliskt mördar stackars hederliga, hyggliga poliser.
Finns det ingen längre som har sinne för måtta och sans, även i en infekterad debatt? Finns det ingen som vill hitta en lösning på ett svårt problem? Handlar det bara om pajkastning för att vinna poäng, gillatryckningar och motivera en viss ideologisk ståndpunkt?

Jag vill inte avskaffa svensk etnicitet med omedelbar verkan

I det senaste numret av tidningen Neo recenserar jag Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok “Invandring och mörkläggning, En saklig rapport från en förryckt tid”. Det är inte en positiv recension. Hade mitt utrymme varit större är det troligt att den blivit mera positiv, eftersom boken innehåller ett underbart avsnitt som fullständigt klär av en del akademiker som har svårt att skilja på vetenskap och ideologi, utan tvärt om klär sina egna åsikter i en vetenskaplig täckmantel.
Problemet är att boken inte är vad den utger sig att vara. Jag tycker inte att den är den avslöjande bok den kanske kunde ha varit. Men framför allt efterlyser jag en diskussion, en programförklaring av de båda författarna. Jag skriver:
“Det största problemet med boken är egentligen inte vad författarna skriver, utan vad de inte skriver. De skriver att den stora invandringen hotar den svenska etniciteten. Då hade det varit värdefullt om de kommit med någon form av programförklaring. Varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad? Om svensk etniticet kan man givetvis diskutera hur länge som helst – och Arnstberg har skrivit flera böcker i ämnet. Men att helt enkelt utgå från att generös invandringspolitik är ett svek mot svenskarna, utan närmare diskussion, är att göra det väl enkelt för sig. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att dokumentera just svensk etnicitet, men å andra sidan bor jag i Manchester, en stad som fått nytt liv efter den engelska tekoindustrin och kolgruvornas död just tack vare invandringen. Därför kan jag tänka mig en mängd argument både för och emot invandring kontra etnicitetens skydd. Det hade varit på sin plats att få veta författarnas argumenering i den frågan, inte minst eftersom de ägnar så stort utrymme åt att kritisera de som uppenbarligen tycker att svensk etnicitet inte är något att slå vakt om, snarare något som borde avskaffas med omedelbar verkan.”
Uppenbarligen har jag trampat på mycket ömma tår i min kritik. Och jag hade räknat med mothugg. Sånt kan vara uppfriskande, så inte mig emot. Den svenska invandringsdebatten är så polariserad, att det knappast kan bli värre. På ena sidan finns de som skriker “rasist” så fort någon säger att invandringen medför problem. På andra sidan de som skyller alla problem på invandring. Därför kritiserar jag också författarna för att de för vidare denna trista syn, att det gäller antingen eller. Eftersom en stor del av boken är ett slags kommenterad antologi över inlägg i debatten från de senaste åren, hade sansade debattörer kunnat få ett utrymme. De är inte många, men det finns ju namn som exempelvis Andreas Johansson Heinö, Torbjörn Elensky, Eli Göndör och Adam Cwejman. Men författarna ger i stort sett bara plats åt dels de som vill ha fri invandring å ena sidan och diverse texter från Avpixlat och Flashback å andra sidan.
Själv intar jag en position mitt emellan. Staden där jag bor, Manchester, framställs på diverse svenska rasistiska sajter som ett skräckexempel på hur det kan gå om invandringen får härja fritt. Staden har nämligen en av de mest mångkulturella befolkningarna i Europa. Och märk då väl att jag här inte använder ordet mångkultur som slagord, utan som en faktisk beskrivning av läget i stan där jag bor. Det vore givetvis blåögt att påstå att det inte finns problem i olika invandrargrupper. Men det är faktiskt inget jag märker i min vardag. De sociala problem och den kriminalitet jag ser, finns tvärt emot i den engelska arbetarkla…, nej arbetslöshetsklassen, menar jag.
Jag kan vandra den korta vägen över till det lokala biblioteket och se foton och skildringar av hur Manchester såg ut för inte så många år sen. Det var en stad insvept i kolrök, med oändliga, trista rader av de typiska engelska “terrassed houses”, radhus, ofta utan förträdgård, med en stinkande bakgata på baksidan av de inrökta tegelfasaderna. Det var grått, det var fattigt. Och värre blev det. På 1970- och 80-talen kom kriserna på rad. Den engelska tekoindustrin, vars centrum var Manchester, dog, med massarbetslöshet som följd. Hamnen vid den stora Liverpoolkanalen lades ner och förvandlades till spöklika hamnkvarter med sönderslagna fönster i magasinsbyggnaderna. Sen kom kolgruvedöden. I Salford, där jag bor, kämpade gruvarbetarna i den stora strejken 1984-85 och förlorade. Gruvorna lades ner.
Resultatet blev att Stor-Manchester blev en avfolkningsbygd. Från 1971 till 2001 sjönk befolkningen från 2,7 till 2,4 miljoner invånare. Först de senaste tio åren har befolkningen stigit. Det beror till stor del på invandringen, som hänger samman med den stora satsningen på universitetsutbildningar. Universitet har skjutit som svampar ur jorden. Befolkningen har föryngrats. Mycket ny bebyggelse har tillommit. Där de ruffiga hamnkvarteren låg, ligger nu de eleganta Salford Quays. Och stan, som förr var känd för att vara grå och trist har fått färg, inte minst tack vare den spirande växtligheten.
Invandring behöver alltså inte vara en belastning, något negativt. Det kan tvärt om vara som i fallet Manchester, räddningen.
Men Manchester är inte Sverige. Här är det fullständigt accepterat att exempelvis en telefonist på ett stort företag talar urdålig engelska. Jag har varit med om det flera gånger och märkt att de flesta engelsmän jag träffat på tar sånt med jämnmod, med lite humor. Det löser sig om vi hjälps åt. Den synen finns inte i Sverige och det skall inte enbart skyllas på trångsynthet. Det beror också på att svenskan är ett svårt språk att lära sig, inte minst på grund av den viktiga skillnaden mellan långa och korta vokaler. Badda nacken är inte samma sak som bada naken.
Men det finns gott om andra exempel på trångsynthet. Arnstberg och Sandelin målar upp en bild av politiker och mediemänniskor som har som självpåtagen uppgift att uppfostra befolkningen till att acceptera invandringen bättre. Det finns en hel del i den bilden som stämmer. Mycket känns igen från tiden då Socialstyrelsen hade sin berömda brödkampanj. Problemet är att de överdriver och målar upp en bild av en konspiration, som till och med vill straffa befolkningen som röstat på Sverigedemokraterna med att öka invandringen ytterligare. Om detta skriver jag att det får en att tänka på foliehattar. Och ordet “Foliehattar” valdes därför som rubrik på min recension. Det är redigerarens uppgift att hitta en ögonfångande rubrik som har samband med texten, så det är inte så konstigt.
Författarna Arnstberg och Sandelin har protesterat mot detta och begärt att få in ett genmäle i nästa nummer av Neo. Det skall bli intressant att se vad de skriver. Deras förlag heter “Debattförlaget”. En bra debatt kan vara uppfriskande, som sagt. Men ärligt talat, även om man blir putt på en recension, brukar det inte höra till god ton att begära genmälen. Jag har, efter att ha skrivit sexton böcker, också ibland fått dåliga recensioner. Jag tänker särskilt på en, som jag dessutom betraktar som djupt orättvis. Inte har jag gått i svaromål mot den. Jag är tvärt om Facebook-vän med recensenten. Det är recensentens uppgift att kritisera en bok, om recensenten anser att det skall göras. Det får man faktiskt finna sig i.
Gunnar Sandelin har redan skrivit ett kort genmäle och titulerat mig “rabbin”. Nå, det är en titel jag har och som jag är glad över, men titeln har faktiskt inget med min recension att göra. Det är inte därför att jag är rabbin jag fick uppdraget att recensera boken, utan därför att jag i många år själv intresserat mig för de frågor Arnstberg och Sandelin skriver om.
Både Arnstberg och Sandelin har långa karriärer bakom sig och har genom åren skrivit många intressanta, tankeväckande, roliga och läsvärda texter. Deras senaste bok är ett undantag. Det är därför ledsamt att de inte tar åt sig kritiken, eller åtminstone finner sig i den, utan att de faktiskt beter sig som de lättkränkta människor vi fått så gott om i Sverige.
Bloggaren Julia Ceasar går dock ett steg längre. Hon skriver bland annat:
“Ja, varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad? Dan Korn försöker hålla sig så att han blir blå i ansiktet ända till slutet av texten. Men då bryter det fram, det som han velat få ur sig hela tiden: ‘Den svenska etniciteten är något som borde avskaffas med omedelbar verkan.’”
Detta är, som framgår av ovanstånde citat, en ren förfalskning av det jag skriver. Alla som vet det allra minsta om mitt författarskap vet att det dessutom är något jag aldrig skulle drömma om att skriva. Eftersom jag inte hade en spegel framför mig när jag skrev avsnittet, kan jag givetvis inte bedöma min ansiktsfärg då, men det lär knappast Julia kunna heller.
Jag skrev ett svar på kommentarsfältet till Julias blogg, ett svar som i skrivande stund ännu inte godkänts för publicering. Jag skriver där:
“Högre tankar har jag haft om dig, Julia, än att du skulle köra med förfalskning. Jag har inte alls skrivit att svensk etnicitet är något som skall avskaffas med omedelbar verkan. Jag har tvärt om efterlyst en diskussion om svensk etnicitet i boken, som svar på alla de journalister och debattörer som tycks tycka att svensk etnicitet skall avskaffas, exempelvis Katarina Mazetti i Ica-kuriren i våras. Min rabbinexamen och etniska bakgrund har inget med denna sak att göra. Det har däremot det faktum att jag skrivit över tio böcker om just svensk kultur. Jag ingår inte i någon PK-maffia, utan har nog i de flesta frågor åsikter som retar denna så kallade maffia mer, än denna recension retar dig. Jag efterlyste en diskussion om svensk etnicitet just därför att jag tycker att den är något Sverige och svenskarna skall stå upp för, med stolthet. Däremot tror jag inte att utlänningar hotar den svenska kulturen. Svenskar är tyvärr så bra på att förstöra sin egen kultur, att de inte behöver hjälp utifrån. Jag är för en starkt begränsad invandring och delar i många frågor författarnas syn. Dock inte de konspiratoriska tankarna. Arnstbergs och Sandelins bok är tyvärr ett fuskjobb. Därför har jag kritiserat den. Det är synd, därför att båda författarna tidigare skrivit bra texter.”
En begränsning av invandringen är en självklarhet för de flesta svenskar. Frågan är inte om invandringen skall begränsas, utan hur mycket. Så som systemet nu är utformat gynnas dessutom bedragare, som förstör sina legitimationshandlingar för att få stanna. Jag är givevis djupt tacksam mot Sverige för att min far, när han kom till Sverige som flykting 1942 fick stanna. Det räddade hans liv. Men det vore blåögt och dumt att inte inse att samhällsbygget i dag hotas av en obegränsad rörlighet.
Det talas så mycket om två saker i Sverige. Det ena är integration. Det andra är mångkultur. Båda skall uppmuntras, verkar det som. Om vi börjar med integrationen måste man ställa sig frågan vad främlingar skall integreras in i. Sverige har på senare år blivit ett land där den egna kulturen i allt för vida kretsar betraktas som något fult. Nationella symboler, exempelvis flaggan, ses mer eller mindre som rasism. Jag tror att detta är en direkt farlig väg att gå. Varje land behöver en identitet, en kultur. Och ja, den skall vara särskiljande. Vad folk antingen inte kan eller inte vill fatta, är att särskiljande och stolthet inte är det samma som förakt för andra kulturer. Ett bejakande av den svenska särarten är något jag tror på. Och då finns det också en kultur för den som vill integreras att integreras i.
Mångkultur i dess slagordsmässiga svenska betydelse, är ett ord som ger mig lätt illamående. Jag har ofta raljerat med uttrycket när jag beskrivit säregna och originella människor. Jag har skrivit om Erik Wahlstrand, vars uttalanden var för magstarka för att kunna visas i svensk TV. Han, som levde i ett fallfärdigt ruckel utanför Skövde var då mångkulturell så det räckte och blev över, men det var på fel sätt. Den sortens mångkultur som yttrar sig i att man lever som på 1800-talet, badar en gång om året, vare sig det behövs eller ej och ogenerat talar den lokala dialekten, betraktas inte som mångkultur av de som propagerar för den.
Men det finns en positiv mångkultur också. Jag lever själv i två världar och jag står med fötterna stadigt i två kulturer, som ortodox jude, men också som folklivsforskare med Västergötland som specialitet. I detta fall kan man nämligen äta kakan och ha den kvar. Man kan beundra de sydvästgötska bonadsmålningarna och själv bo i ett hem där kiddushbägare och sabbatsljusstakar utgör prydnaderna. Man kan forska om svenska folkdräkter och själv till sabbaten iklä sig en judisk. Man kan, som jag gjort, uppteckna svenska folkdanser och själv dansa horra. Man kan tala både västgötska och jiddish (min vän Göran Larsson lyckas med konststycket att tala engelska, franska, tyska, hebreiska och arabiska på tydlig västgötska). Man kan beundra tjusningen i både svensk skönlitteratur och chassidiska skrifter. Man kan forska om västgötska kristna väckelserörelser och själv be dagligen i synagogan. Man kan lyssna till Evert Taube, Shlomo Carlebach, Karl Gerhard, Aaron Lebedeff, Sonja Hedenbratt och Molly Picon. Och man kan låta kulturerna inspireras av varandra. Vad vore en sabbatsmåltid utan sill och nubbe?
Därmed vill jag ha sagt att främmande kulturer inte utgör ett hot mot den svenska. De svenskar som föraktar den egna kulturen, som bara kan se utländska förebilder bakom alla svenska kulturyttringar – Lucia är ett italienskt helgon, folkdanserna är från början utländska, etc, etc – är de verkliga kulturmarodörerna.
Min recension har satt igång en debatt. Om den leder till en nyanserad syn på invandringsfrågor, ja då har både jag och författarna Arnstberg och Sandelin lyckats.
PS. Jag har i dag också skrivit ett annat inlägg, som handlar om att man faktiskt kan diskutera vissa romers kriminalitet utan att därmed hävda att alla romer är kriminella. Det har Arnstberg sagt i trettio år nu. Så åsiktskillnaderna oss emellan är inte avgrundsdjup, bara därför att jag tycker att Arnstbergs senaste bok inte håller måttet DS.

Oromantiska vargar och romantiska ”naturvårdare”

älg

Denna bild av en vargriven älg dök i dag upp på Facebook. Den får mig att leta fram följande text, som jag skrev förra sommaren för Borås Tidning med anledning av den tragiska olyckan då en djurskötare bets till döds av de gulliga vargarna.

Jag hade länge tänkt att skriva något om vargar.
Orsaken var följande ord i en ledare i Dagens Nyheter den fjärde april, apropå den nya rovdjursutredningen:
”Man måste ha förståelse, menade utredaren, för att inte alla tycker att ett nytt vargbestånd förgyller tillvaron. ’Det går inte att säga att vargen inte är farlig för människan’. Men varför går inte det? Enligt uppgift har en varg i Sverige dödat en människa. Det ska ha skett 1821. Getingar och hundar har fler liv på sina samveten. Och inte brukar vi väl beskriva dem som farliga? Tvärtom kan den som är fobiskt rädd för ett tämligen ofarligt djur erbjudas beteendeterapi – eftersom man anser att det handlar om ett slags felinlärning snarare än ett utifrån kommande hot.”
Den tvärsäkra stilen, som framställde vargmotståndare som lidande av fobier, som skulle kunna botas med terapi, retade mig. Det var inte bara en människa som dödades av varg 1821. Det var nio människor som dödades och femton som skadades. Men det jag ville skriva om var att motstånd mot varg inte bara behöver bero på en rädsla skapad genom att man förläst sig på Rödluvan och vargen, en rädsla som enligt DN skulle kunna bearbetas med terapi. Motståndet kunde ha andra orsaker.
Den tragiska händelsen i Kolmårdens djurpark ställer givetvis DN:s ledare i en pinsam dager. Jag vill därför börja med att beklaga sorgen för alla släktingar, vänner och arbetskamrater till den dödade djurskötaren.
Men fortsättningen tänkte jag inte skulle bli ett ”vad var det vi sa”. Sådant har det redan blivit mycket av i pressen och på många bloggar de senaste dagarna. Jag vill försöka diskutera vargfrågan utifrån en annan synvinkel.
Det handlar om myten om att den oförstörda, ursprungliga naturen alltid är den mest eftersträvansvärda.
Jag besökte en gång en gammal man, som var mycket stolt över sina “naturliga ängar”. Själv var jag måttligt imponerad. Sedan den gamle inte längre orkade slå ängarna med lie, började de allt mera likna ett hav av sly. Naturen hade därmed sin gång och visade att sammansättningen av orden “naturlig” och “äng” inte är så lyckad. Det är tack vare att människan hävdar ängen med slåtter som det finns ängar.
När arkeologer ville “skydda” gravfältet på Björkö i Mälaren förbjöds torparen, som brukat slå gräset på gravkullarna, att fortsätta med det. Resultatet blev att gravfältet växte igen och trädrötter tillfogade svår skada på gravarna. Den naiva tron att naturen på egen hand skulle vårda fornminnena visade sig förödande. Numera har arkeologer lärt sig att betesdjur är deras bästa vänner i fornvården.
Längs E6:an nära Ikea finns en risig skog, som inte ser mycket ut för världen. Men mossiga gamla skyltar deklarerar att detta är ett naturreservat. Varför verkar ingen längre veta. Det beror på att här fanns för snart hundra år sedan ett bestånd av “trädhassel” som ansågs så värdefullt att det borde skyddas. Alltså förbjöds markägaren att hävda hasselskogen. Nu var det så att dessa träd inte var någon särskild sorts hassel. Det var markägaren som varje år huggit bort alla sidoskott och bara bevarat en stam av varje hasselbuske. Då växer sig denna enda stam hög och kraftig. Av busken blir ett träd. Men när hävden upphörde, ja då blev det av den präktiga trädhasselskogen bara ett väldigt hasselsnår, där de gamla trädhasslarna numera ligger och ruttnar bort på marken.
Dessa exempel visar på en naiv, romantisk syn på naturen. Skrivbordsbildade “naturvårdare” förstod inte människans roll i naturen. Och även när de har förstått människans roll har denna nedvärderats och setts som något som helst skall bort. Ett exempel är Svenska Naturvårdsföreningens “Rapport från projekt varg” 1976, där det på fullt allvar föreslås att man med kontant ersättning bör försöka förmå samer att överge en stor del av deras traditionella renbetesland. Renarna skall köpas in och få förvildas. Så skall varg planteras ut i området. Vargen har nämligen “rätt” att leva i Sverige.
Men samernas urgamla rätt att använda fjällområden som renbetesland var tydligen inte lika viktig för SNF. Det konstaterades i samma rapport att vargen inte alls är ett utrotningshotat eller sällsynt djur internationellt sett. Sedan dess har vargstammen i världen ständigt ökat. Men det har inte antalet renskötande samer gjort. Vem har rätt att döma att vargen är viktigare eller värdefullare än renskötande samer?
Vårt svenska landskap är ett kulturlandskap, där både växter och djur beror på människans påverkan. Detta är på både gott och ont. Mycket kan invändas mot de sätt som landskapet hävdas efter. Många människor har synpunkter på den industriella formen av jord- och skogsbruk och menar att det storskaliga bruket leder till en utarmning av antalet arter. Men att utgå från att den ohävdade naturen, med urskogar och och okontrollerade rovdjursbestånd automatiskt skulle vara det mest eftersträvansvärda, är en ideologi vars förespråkare alltför ofta utan diskussion upphöjer till en norm som vi andra skall acceptera utan diskussion.
De senaste dagarna har jag läst många inlägg både för och emot vargar. Själv tycker jag gott att det kan finnas ett bestånd av varg i våra skogar, men något jag förfäras över är det sätt alltför många vargförespråkare för debatten på. Där är DN:s ledare om vargmotståndare som drabbade av en fobi som kan botas med terapi en mild form. Värre är en internetsajt som hotar vargmotståndare till livet och som bemöter vargmotståndares argument genom att “avslöja” att en motståndare var sängvätare som barn och att en annan har alkoholproblem. Detta är inte bara en mycket låg debattnivå. Det visar tyvärr på något som förekommit så ofta förr, nämligen att de som anser sig föra djurens talan fullständigt struntar i människovärde. Denna sajt anklagar en vargmotståndare för nazism. Jag vet att de har rätt i sak, att denne motståndare är, om inte nazist, så i varje fall debattör långt ute på den yttersta högerkanten.
Men vargförespråkarna borde sopa framför egen dörr först. När Nazistyskland införde de så kallade Nürnberglagarna innebar det inte bara en kraftig försämring av människovärdet. I samma lagar finns också lagar om kraftigt förbättrat djurskydd. Dagens djurskyddsaktivister borde visa att de inte följer samma unkna tradition.

Den kvinnoförnedrande församlingen och den barnfientliga barnombudsmannen

Det händer ibland att folk med en viss agenda lyckas åstadkomma den raka motsatsen till det de vill. Antirasister som kommer med rasistiska uttalanden börjar bli så vanliga att man knappast bryr sig, men det nyligen i media fällda yttrandet, apropå Skånepolisens registrering av romer, att de flesta skåningar är rasister, är så bra att det måste nedtecknas här. Hoppsan! Det var rasism mot skåningar så det skrek om det, men det märkte uppenbarligen inte den som sa det.
De flesta människor vill bara gott, men ändå blir det så fel. Som när Judiska församlingen i Göteborg nyligen fattade ett beslut, som i själva verket är raka motsatsen till det de vill uppnå.
“Om tio män inte finns på plats vid gudstjänsten femton minuter efter gudstjänstens inledning har gudstjänstbesökarna själva rätt att besluta om möjligheten att även räkna in kvinnor i minjen för att på så sätt kunna genomföra gudstjänst. Detta beslut träder i kraft med omedelbar verkan.
Så här är det: För att ”kunna genomföra gudstjänst” öppnar man helt enkelt sitt hjärta till Gud och säger det man har på hjärtat, på det språk som känns bäst. Men om man däremot vill genomföra en traditionell judisk gudstjänst finns det vissa delar av ceremonin som man bara kan genomföra om tio vuxna judiska män finns på plats. Numret tio kommer från Abrahams långa diskussion med Gud i Första Mosebok, där han försöker argumentera för att Gud inte skulle förstöra det syndiga Sodom. Han försöker med olika nummer på eventuellt goda människor som trots allt kan finnas i staden, som skulle motivera varför stan trots allt inte borde förstöras. Gud håller med, men när de når siffran tio ger Abraham upp. Ett lägre nummer kan tydligen inte kallas en ”församling”.
Judiska män är skyldiga att be en särskilt fastställd bön tre gånger om dagen. Andra är det inte. Ickejudar betraktas av lätt förståeliga skäl inte som skyldiga att förrätta judisk gudstjänst. Därmed inte sagt att de inte får det, om de vill. Samma sak gäller kvinnor. De anses befriade från alla påbud som skall utföras vid en viss tidpunkt, helt enkelt därför att de anses ha viktigare saker för sig. Just så. Viktigare saker. Det är ur svensk synpunkt, där kyrkan spelar en central roll inom kristendomen, lätt att automatiskt utgå från att samma sak gäller inom alla religioner. Men så är det inte. Omsorg om barn är i judendomen betydligt viktigare än den formella bönen. Den judiska gudstjänsten är inget självändamål, som måste genomföras till varje pris. Därmed inte sagt att kvinnans plats är i hemmet. Den judiska historien är tvärt om full av kända exempel på yrkesarbetande kvinnor. Och slagfärdiga! Talmud innehåller exempelvis en mängd citat från kvinnan Bruria, som verkar ha haft mycket skinn på näsan. Men det är ju ett fysiskt faktum, som ännu ingen hittat någon jämlik lösning på, att det är kvinnorna som bär och föder fram barn. Därför är kvinnor befriade från många bud som männen är förpliktigade att uppfylla. Därför är kvinnor inte skyldiga att delta i gudstjänstlivet. Och principen är att den som inte är skyldig att delta inte heller kan räknas in i ”församlingen”. Det finns inget värderande i detta. Inget nedsättande.
Men så särskilt feministiskt är ju inte detta tänkesätt. Och i vår tid har därför krav höjts på att kvinnor också skall få räknas in i församlingen. Dessa krav kommer givetvis från grupper som står långt borta från den ortodoxa värld där jag lever. Det beror inte enbart på att ortodoxin till naturen är traditionsbunden. Det beror också på att ortodoxa kvinnor av tradition har just egna bönegrupper, som brukar ägna sig åt förbön för sjuka och olyckliga, eller helt enkelt lovsång. Detta känner de sekulära judiska kvinnorna oftast inte till. De begår därför det vanliga misstaget att tro att vägen till deras befrielse går genom att kopiera männen.
När Judiska församlingen i Göteborg har fattat sitt beslut om att även räkna in kvinnor till församlingen, om tillräckligt antal män skulle saknas, har de säkert själva tyckt att de tagit ett steg i rätt riktning för ökad jämställdhet. Tanken var god. Men jag tänker på grönköpingsskalden Alfred Vestlund, som diktade ”vad rätt du tänkt, fast det blev fel”. I och med beslutet om att vänta i femton minuter, för att se om tillräckligt antal karlar dyker upp, har man nedvärderat kvinnan. Hon har blivit en andra klassens gudstjänstdeltagare, som får räknas med i brist på bättre. Om man då tänker sig att man löser det genom att fortsätta längs den inslagna vägen, att börja räkna med kvinnor från första början, blir det ännu värre. Då kan man fråga sig varför inte också ickejudar har lika stor rätt att räknas. Räknar man inte dem, har man ju plötsligt fått ett rasistiskt beslut. Löser man det genom att som Karl Gerhard utbrista ”Kom alla i min stora famn!” har man i och för sig skapat något som verkar vara en stor och varm gemenskap. Men den kan ju skapas utanför den judiska gudstjänstens ramar. Av den blir det ju inte så mycket kvar om man fortsätter så här. Det blir en utspädd, blaskig soppa.
I koncentratonslägren fick man också utspädd, blaskig soppa. Judar tänker av förståeliga skäl ofta på Förintelsen. Det är lätt att peka på Förintelsen så fort en hotbild kommit upp på horisonten. En sån har kommit denna vecka och jämförelser med just Förintelsen har därför inte saknats. Barnombudsmannen har tillsammans med några andra skrivit ett inlägg i DN där de vänder sig mot omskärelse av nyfödda pojkar. Som argument har de framhållit stora faror med omskärelse och att FN:s barnkonvention skulle strida mot bebisars omskärelse.
Det dröjde inte länge förrän några läkare i DN i skarpa ordalag kritiserade barnombudsmannen. Hälsoriskerna var så överdrivna att det var snudd på förfalskning, på att medvetet försöka föra folk bakom ljuset. Till detta vill jag tillägga att de risker med omskärelse som brukar dyka upp i debatten gäller all omskärelse, oavsett vem som utfört den. Där finns ett dödsfall rapporterat i samband med en omskärelse på ett svensk sjukhus på 1990-talet. Att dödsfallet berodde på en överdrivet stor dos bedövningsmedel, sägs det inget om. Inte heller att judisk omskärelse inte sker på sjukhus, inte utförs av läkare, utan av traditionellt utbildade omskärare. Omskäraren och profesorn Peter Borenstein vittnade i radion om att han omskurit tusentals pojkar under de senaste fyrtio åren. De enda komplikationer som inträffat har varit ett brustet blodkärl med extra blödning, så att man varit tvungen att lägga om bandagen. Det är allt.
Själv känner jag inte till några andra allvarligare komplikationer i samband med traditionell judisk omskärelse än att såna nämns i judiska skrifter. Om ett barns hälsotillstånd bedöms vara för svagt omskär man inte. Om ett dödsfall inträffat blir det döda barnets bröder inte omskurna, på grund av risken. I verkligheten har jag aldrig hört talas om såna fall. När jag för några år sen debatterade denna fråga på Newsmill fördes ideligen samma dödsfall upp av skilda debattörer, som läst sig till på nätet att en liten pojke på Staten Island i New York skulle ha dött på 1990-talet. Jag förnekar inte att detta tragiska fall ägt rum. Men däremot kan jag konstatera att det verkar omöjligt att få fram pojkens namn, vilka föräldrarna och omskäraren var. Jag har försökt forska i saken på plats, när jag var i New York i våras för mitt barnbarns omskärelse och fick konstatera att ingen verkade känna till något närmre om denna händelse. Kanske har det hänt, men de som ideligen använder detta dösfall som argument, verkar inte veta mer om rena fakta, än vad jag fått fram.
Omskärelse är en viktig del av det judiska barnets identitet. Argument som att barnet själv skall få välja som vuxen blandas med frågeställningen om man inte kan hitta på en annan identitesskapande handling i stället. Men där har vi det igen. Man utgår från den kristna svenska normen för vad en identitetsskapande sak är och inbillar sig att andra folk och religioner är på samma sätt, fast lite annorlunda. Peter Borenstein kallade detta ”kulturimperialism” i radio. Man inser inte – eller också kanske man inte vill inse – att identiteter av detta slag bygger på traditioner. Det är inte något man ändrar därför att en debattör kommer med ett nytt och klämkäckt förslag.
Omskärelsemotståndare älskar att klä sin argumentation i vetenskaplig eller medicinsk täckmantel. De undviker därför att nämna de stora, världsomspännande undersökningarna som visar omskärelsens hälsofördelar. De utgår från lilla Sverige och glömmer att en mycket stor del av världens befolkning är omskuren av skilda grunder. En stor del av USA:s befolkning, så gott som alla muslimer, det engelska kungahuset och många engelska adliga familjer etcetra. I själva verket handlar det om kultur och inget annat. Och de som vill förvägra judiska pojkars omskärelse på den åttonde levnadsdagen kanske inte menar eller tänker så, men resultatet av deras nitiskhet – om det de vill blir verklighet – blir en rasistisk lagstiftning som kommer att omöjliggöra judiskt liv i Sverige i framtiden. Därför gör folk jämförelser med Förintelsen. Det är inte så konstigt.
FN:s barnkonvention säger att barn tillhörande etniska eller religiösa minoriteter inte bör förvägras sin tillhörighet. Omskärelsemotståndare brukar tala om barnets rätt till sin kropp. De glömmer barnets rätt till sin identitet.
Och barnombudmannen glömmer just den konvention han själv refererar till. Sånt brukar kallas att gravt missköta sitt ämbete.
Puh!
Jag blev lite arg på slutet där. Egentligen skulle detta handla om gubben Noak, som vi läser om i veckans torahläsning i världens synagogor. Bibeln säger att han var en rättfärdig människa i sin generation. Om det säger kommentarerna att det kan tolkas både som en hyllning och som kritik mot Noak. Hade han levat i en annan tid, hade han inte betraktats som särskilt rättfärdig. Eller också, hade han inte levat i en tid då han omgavs av ondskefulla människor, hade han kunnat bli mycket mera rättfärdig. Det var detta, viljan att bli god men ändå göra fel, som inspirerade mig till det jag skrivit.

Allting går igen…

Exif_JPEG_PICTURE

Några av de judiska flyktingbarnen i Alingsås 1943. Min pappa står näst längst till höger.

Hösten 2008 hade min far blivit sjuk och jag besökte det judiska ålderdomshemmet i Göteborg för att undersöka om de kanske hade en plats för honom. Det hade de inte, men där fanns en trave med gamla böcker, som jag blev tillfrågad om jag kanske ville ha. Där fanns en hel del intressanta saker, nämligen de judiska böcker som trycktes i Sverige alldeles efter kriget, då här fanns tusentals judiska flyktingar undan Förintelsen och då behovet av bönböcker och andra judiska böcker var stort. Det är inga böcker jag någonsin kommer att läsa, men det är roligt att se tryckorten “Stockholm, Schweden” skrivet på jiddish på böckernas titelsidor.
Men där fanns också en bok av ett helt annat slag: Karl-Erik Kejnes bok “Om dessa tiga”. För mig blev det inledningen på det forskningsprojekt som avslutades i somras, med boken “Kejne, verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer”.
En sak som ideligen slog mig var de märkliga sammanträffandena, som ideligen dök upp i Kejneaffärens kölvatten. Samma människor var iblandade på olika vis och ibland gjorde slumpen att affären drevs framåt. Hade samma människor träffats en annan dag, hade aldrig något hänt. Jag upptäckte att Kejne bodde granne med huvudpersonen i en annan rättsröteaffär, Kurt Haijby. De hade sina köksfönster mot samma bakgård.
Kejne knöt många skumma kontakter och det var ett lyckligt ögonblick då jag kom på att man borde undersöka om dessa personer kanske hade personakter i Säpos arkiv. I flera fall hade de det. Den vägen fick jag dokumentation om livsöden som ibland var så fantastiska att de borde ägnats egna böcker (och jag är igång med att skriva en sån bok om en av dessa figurer just nu).
Ofta förekom i Säpos papper rapporter som skrivits av en viss “Annette”. Hon var inte den enda av Säpos tjallare, men hon var helt klart flitigare än de andra. Dessutom blir hon ganska ofta personlig i stilen, som till exempel när hon klagar på ett visst uppdrag, eftersom karlen hon rapporterar om är så ful och klåfingrig att hon inte vill träffa honom mer. Det framgår att om han i stället varit vacker och smekande, hade hon inte haft något emot uppdraget.
Riksarkivets hjälpsamma personal berättade för mig att “Annette” i själva verket hette Karin Lannby, en äventyrlig kvinna. En tid hade hon varit sambo med Ingmar Bergman och hon var förresten nyligen avliden när jag fick reda på hennes existens. Jag blev tipsad om Anders Thunbergs bok “Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur 2009).
Nå, jag var tvungen att dra gränsen någonstans. Kejneboken blev full av utvikningar från ämnet, men Karin Lannby var lite för perifer för att jag skulle fördjupa mig närmre i hennes öde.
För en dryg månad sen var jag i Malmö och gick förbi ett antikvariat som skyltade med Thunbergs bok. Det var på lördag kväll, då antikvariatet var stängt, men jag berättade detta för en judisk vän som jag var på väg till just då. Han gick och köpte boken till mig och innan han gav mig den hade han själv börjat läsa i den och då funnit att hans betydligt äldre svåger fanns omnämnd därför att han på trettiotalet forskat om ämnet “judisk infiltration i den akademiska världen”. Det förklarade en del för min vän, som han tidigare anat, men inte vetat.
I går började jag läsa om Karin Lannby. Och när jag kommit till sidan 34 fick jag uppleva det som i gamla romaner brukar beskrivas som att blodet “fryser till is”. Huden på armarna knottrade sig, när jag läste att Karin Lannby hade haft ett förhållande med författaren Arnold Ljungdal, som dock övergav henne sommaren 1932, när han under ett besök i Berlin träffade den norska psykoanalytikern Nic Waal.
Sommaren 1932 i Berlin träffade Nic Waal fler än Arnold Ljungdal. Hon studerade psykoanalys ihop med en från början rysk kvinna, då bosatt i Berlin, som hette Nina. Nina var kommunist och judinna, en kombination som året därpå blev direkt hälsofarlig i Berlin. För att rädda Nina ordnade då Nic Waal så att hon kunde fly till Norge, där hon ingick ett skenäktenskap med en viss herr Hasvold, för att få stanna.
Efter Anschluss 1938 ordnade Oslos judiska församling, i samarbete med Nansenhjälpen, så att en grupp med tjugo judiska barn kunde få komma från Wien till Norge. För att ta hand om dem och det barnhem som upprättades anställdes Nina Hasvold. Bland barnen fanns min pappa.
Natten till den 26 november 1942 tillfångatogs Norges judar vid en aktion arrangerad av norska polisen. Samma dag deporterades de med ångaren “Donau” till Stettin, varifrån de fördes till Auschwitz, där nästan alla omedelbart gasades till döds. Att den norska polisen gjorde detta på tyskarnas order, är en skamfläck i Norges historia. Men det är ett hedersamt minne att en stor del av de norska judarna lyckades fly till Sverige, tack vare hjälp från norska motståndsrörelsen. För det judiska barnhemmet sattes en särskild räddningsplan i verket. Och nyckelpersonen i den planen var Nina Hasvolds väninna från sommaren 1932 i Berlin, Nic Waal. Hon hade som läkare rätt att färdas i bil och hon hämtade barnen i flera omgångar från barnhemmet och förde dem i säkerhet i en villa i Oslos utkanter. Hon riskerade sitt eget liv när hon körde med barnen liggande på golvet i bilen, genom en tysk kontrollpost på Majorstuen.
Nic Waal räddade livet på min pappa och tack vare att jag letade efter en ålderdomshemsplats för pappa 66 år senare fick jag upp spåret på en historia som 71 år senare åter hamnade hos Nic Waal!