”Halvherren” och de rasistiska strukturerna

Detta är ett kapitel ur en kommande bok om ”svenskhet” som jag just nu sliter med.

Debatten om rasistiska strukturer som utkämpats de senaste åren fick mig att försöka sätta mig in i bakgrunden till det envisa talet om strukturell rasism. Jag har läst, jag har frågat och blivit förvånad över hur begreppet plötsligt börjat användas, utan att särskilt många användare verkar vara klara över begreppets ursprung. Men ett ursprung har det givetvis, även om många numera använder det så slentrianmässigt att det verkar som om de trodde att strukturerna existerar i sinnevärlden, att man kanske kan få syn på en struktur i ett gathörn någonstans.

Och där vill jag invända. Talet om rasistiska eller sociala konstruktioner eller strukturer är beskrivningar av verkligheten. De kan liknas vid en karta. Men någonstans på vägen, från de franska postmodernistiska konstruktivisterna, exempelvis Pierre Bourdieu och Michel Foucault, via queerteoriernas förgrundsgestalt Judith Butler, till svenska akademiker av skilda skolor, till svenska politiker – exempelvis Mona Sahlin – har tankarna skärpts, så att de kommit att likna en sorts fundamentalism. När svenska debattörer i dag exempelvis skriver om “maktstrukturer” är det underförstått att det handlar om en förtryckande makt och maktstrukturerna beskrivs som låsta. Men när man läser Foucault, som skrivit mycket om maktstrukturer, påpekar han ofta och ständigt att makten inte behöver vara förtryckande och att makten, exempelvis i ett äktenskap eller annat förhållande, ständigt skiftar.

När Bourdieu skriver om det han kallar kulturella fält gör han också hela tiden klart att vi måste konstruera dessa fält, för att förstå maktstrukturerna, för att få ett synsätt, en bild, av olika samhällsförhållanden. Vi konstruerar alltså beskrivningar av verkligheten. När Bourdieu gör detta exempelvis i musikens värld, skapar han hierarkier – en sorts motsvarighet till andras maktstrukturer – där finkultur som opera intar en högre plats i hierarkin än varietéartister och gatumusikanter, därför att publiken befinner sig på en högre plats i samhällets hierarki.
Man kan kalla det konstruktioner, fält, hierarkier eller strukturer. De är kartbilder av verkligheten. De är inte verkligheten. Det finns nämligen alltid pusselbitar som inte passar in. Och just därför är det livsfarligt att göra som översten i den gamla skämtteckningen, som sa att när kartan inte överensstämmer med naturen, är det kartan som gäller.

Min morfars far, Edvard Eriksson (1866-1939), var en sån där pusselbit som inte passade in. Han var en typisk proletär, oäkta son till en piga, måleriarbetare och bosatt i Göteborgs arbetarstadsdelar, under de sista årtiondena av sitt liv i en lägenhet i ett landshövdingehus i Olskroken. Men när min mormor berättade om sin svärfar var det inte bara det hon berättade. Hon berättade också om hans musikintresse, hur han kunde operaarior utantill, hur han särskilt älskade operetten Boccaccio. Hans musiksmak passade inte ihop med hans plats på den sociala rangskalan. Han passade inte in i Bourdieus kulturella fält och inte heller i sin samtid. På hans tid kallades en proletär med smak för de högre ståndens kultur för en “halvherre”. Halvherrar ansågs rent av vara farliga. När folkskolan infördes i Sverige fanns det ett stort motstånd från bland annat präster och adelsmän – “Ydredrotten” L F Rääf är ett känt exempel – som var rädda för hur framtiden skulle se ut, med “halvbildade” allmogebarn. Samma motstånd fanns mot järnvägen. Folk skulle ge sig ut på resa och resultatet skulle bli att landet skulle översvämmas av halvherrar.

Rädslan för halvherrar ter sig som mycket främmande för vårt sätt att se. Men jag undrar om det är så främmande. Begrepp och sammanhang har förändrats. Men det finns en ovilja att se att människor som sticker utanför de sociala strukturerna är såpass vanliga, att man måste vara mycket försiktig med att benhårt tro på för evigt fastlagda strukturer.

Enligt tanken om samhället som genomsyrat av rasistiska strukturer är det vita som förtrycker folk av annan kulör. Det är också de vita som är rasister. När denna enkla kartskiss inte stämmer med den komplicerade verkligheten, är det många som försöker låtsas att det är kartan som gäller. När en svart man oprovocerat blir svårt misshandlad av ett gäng muslimer i Malmö, framför ögonen på sin bebis, får svenska journalister påtagliga problem med att uttrycka sig. Bit för bit avslöjas verkligheten för läsarna, eftersom journalisterna ängsligt sneglar på vad andra redan skrivit, för att inte just deras text skall uppfattas som rasistisk.

Vad de inte inser är att det är de själva som agerar som rasister. Utan att själva vara medvetna om det – det får vi hoppas i varje fall – delar de in människorna i svenskar och utlänningar. Det är svenskarna som förtrycker utlänningar enligt de rasistiska strukturerna. Därför kan inte utlänningar vara rasister. De är ju de förtryckta, de som utsätts för rasism! Journalisterna ser utlänningar som en enda grupp. Att detta inte är en enhetlig grupp utan i själva verket består av en mängd olika grupper och framför allt individer, där folk kan vara minst lika rasistiska, det har många en oförmåga att se.

Har jag med detta resonemang lyckats bevisa att det i själva verket är de som talar om rasistiska strukturer som är de verkliga rasisterna? Nej. Vad det handlar om är ett slentrianmässigt tänkande – eller kanske rättare brist på tänkande – som är mänskligt och förståeligt. Det är rasistiskt, men jag ser inte utövarna som rasister, eftersom det sker av omedvetenhet och inte av rasistisk övertygelse.

På samma sätt vill jag med välvilja tolka de svenskar av invandrarbakgrund som anser att just de har rätt att uttala sig om rasism, medan vita svenskar inte har det. De talar om rasistiska strukturer, inte som en beskrivande teori, utan som ett faktum. En grupp startade i januari 2014 det antirasistiska nätforumet “Rummet”, där endast icke vita som själva upplevt rasism får vara med och – som radions Anna Hernek uttryckte det i P1-morgon den nionde januari – “alla är överens om att den strukturella rasismen existerar i Sverige”. I det manifest grundarna skrivit talas det om att “utestänga de vita kropparna” eftersom “det tär att alltid vara en villkorad del av det samhälleliga viet, det är nedbrytande att alltid vara med på nåder”. Det är givetvis djupt beklagligt att människor känner det på det viset. Men är det verkligen en sann bild av Sverige i dag? Jag kommer att tänka på Michel Foucaults ord:

”Vi har åtminstone uppfunnit en ny njutning: avnjutandet av sanningen om njutningen, njutningen att känna till den, att avslöja den, att beskriva den, att fånga och fängsla andra genom den”.

Foucault skriver detta apropå vetenskap om sexualitet i första delen av hans bok “Sexualitetens historia”, men jag tycker att det är relevant även i detta sammanhang. Det är lätt att känna en njutning i att ingå i en gemenskap – och inget fel i det! – men om gemenskapen bygger på en förljugen verklighetsuppfattning, är det inget som bidrar till ett bättre samhälle.

Rasism är ett vi mot dom-tänkande. Och om man samlas som icke vita antirasister i grupp, blir det också ett vi mot dom-tänkande. Antirasisten blir rasistisk i handling och tanke. Men åtminstone tills jag blir överbevisad om motsatsen föredrar jag att tro att det handlar om brist på djupare tanke, snarare än verklig rasism.

Om allt som egentligen handlar om bedömande och inte fördömande, om allt slentrianmässigt grupptänkande kallas rasism, vad skall vi då kalla de som högljutt deklarerar den vita rasens överhöghet, de som vill kasta ut alla utlänningar, de som misshandlar människor med “fel” hudfärg?

Det finns givetvis gott om verklig rasism i Sverige, men det finns också något mer. Det finns en motvilja mot det främmande, mot det annorlunda. Det är inte det samma som rasism. Sverige är i stället ett land med påfallande lite rasism. Sverige är landet som gjort mer för att motverka rasism och rasismens skadeverkningar än de flesta andra länder.