Oj sicken tid det tog!

Jag har skrivit sedan jag lärde mig det i sjuårsåldern.  Femton böcker och ett oräkneligt antal tidningsartiklar har det blivit. Under de senaste åren har folk ständigt frågat om jag inte är mer synlig på nätet. Först frågades det efter hemsida och på senare tid efter blogg. Men jag har knappt vetat vad en blogg är, än mindre hur den används. Egentligen är det ju så det borde vara. Jag har ju ägnat mitt liv åt att skriva om det ålderdomligas kvardröjande i nutiden. Det är självklart att den som hyllat långsamhetens fördelar inte kan kasta sig in i bloggosfären så där utan vidare.

Men jag brukar säga om de människor som tills nyligen och delvis ännu lever sina ålderdomliga liv i svenska bygder att de försiktigt smakat av nutiden och ratat allt det de inte tyckt om. Att hålla på det gamla behöver inte betyda ett fullständigt avståndstagande från nutiden. Anton på Kaggebacken (1899-1991), som i hela sitt liv varit torpare bosatt i en ryggåsstuga bortom farbar väg och som skröt med att han besökt sådana metropoler som Holsjunga och Torestorp, hade som enda moderna bekvämlighet en klockradio. Han tyckte det var trevligt att vakna till musik om morgnarna.

För några månader sedan började jag försiktigt smaka av bloggosfären. Jag läste och jag funderade. Jag kom fram till att om jag skulle starta en blogg som blir som en fortsättning på de böcker jag skrivit om framför allt västgötsk kulturhistoria skulle jag långt ifrån få sagt allt vad jag vill säga. Jag tycker en blogg skall ha en röd tråd och inte handla om både ditt och datt utan någon linje. Lösningen fick bli två bloggar. Den ena läser du nu. På den andra bloggen diskuterar jag filosofiska, politiska och religiösa frågor. Det är intressanta frågor, även om jag anser att religion och politik inte bör blandas. Den bloggen kallar jag http://svenskjude.wordpress.com/

De som vill läsa om folk i stôvera och om svensk kulturhistoria kan alltså hålla sig till denna blogg. De med vidare vyer bjuder jag gärna in även till den andra bloggen.