Tidens märkliga flykt

Oskar1Exif_JPEG_PICTURE

I början av 80-talet hörde jag talas om en enslig man bortom farbar väg, levande i en urgammal stuga utan elektriskt ljus, rinnande vatten och telefon. Men jag blev varnad. Besök honom absolut inte om livet är dig kärt! Han skjuter skarpt efter folk!
Sommaren 1984 träffade jag en man som visserligen upprepade påståendena, men som samtidigt berättade att han nyligen träffat denne livsfarlige man. Kunde han, kunde jag, tänkte jag. Jag tog bussen från Mölnlycke till Lygnared och hade cykeln med mig på bussen. Så cyklade jag i en dryg timmes tid tills jag kom fram till en grön brevlåda vid grusvägens kant. Där inne i skogen skulle den folkilskne mannen bo. Jag började vandra längs stigen som ledde uppför en backe till hans stuga. När jag kommit en bit upp i backen var där fällt ett träd över stigen. Men där vek en annan, mycket vältrampad stig av upp för en ås. Jag tittade på kartan och enligt kartans prickar skulle jag fortsätta längs stigen som spärrats av trädet. Jag följde kartan.
Hade jag valt att följa den vältrampade stigen, hade jag nog aldrig träffat Oskar på Ljungås (1899-1991). Han var inte folkilsken, men väl folkskygg. Han hade själv lagt om stigen till sin stuga. Han bodde nämligen bara i köket, som hade ett fönster. Gick man stigen över åsen kunde Oskar på håll se att man kom gående. Då sprang han till skogs. Men eftersom jag valde den andra vägen kom jag fram till hans åldriga stuga från fel håll, sett ur Oskars synpunkt. Jag gick ända fram till dörren, som stod inbjudande öppen och knackade på köksdörren. Innifrån stugan hördes ett rossligt ”jaha” och jag klev in. Överrumplad av att möta en främling började Oskar fråga ut mig, varifrån jag kom, om ”föräldra di levvde”, om jag var gift, om jag hade barn och varifrån jag var kommen. Tydligen klarade jag utfrågningen, för Oskar slutade med att säga att ”du seger precis sum de ä”. Sen var vi goda vänner.
Och nu, efter Oskars död, är hans stuga pietetsfullt bevarad och hans marker naturreservat. Och sen två år tillbaka guidar jag regelbundet bussturer dit. Senast var i förrgår. Varje gång jag kommer dit får jag samma känsla av overklighet. Här gick jag för snart trettio år sen tillsammans med Oskar och nu guidar jag bussturer hit. När Oskar frågade mig om jag var ”gefter” och om jag hade några barn, svarade jag nekande. Nu är jag farfar flera gånger om. Tiden går, eller snarare flyr. Det är overkligt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s