Smörgåsbordsjudendom

Det berättas att Napoleon Bonaparte en gång åkte förbi en synagoga och bestämde sig för att gå in för att se judarnas gudstjänst. Där inne satt människor på golvet i luggslitna kläder i halvskum belysning och läste med klagande röst. Napoleon hade hört att en judisk gudstjänst kan vara både vacker och storslagen och fullt njutbar även för den som inte förstår gudstjänstspråket hebreiska, så han undrade vad det var som pågick. Och han fick veta att han råkat komma till synagogan på den nionde dagen i månaden Av, Tisha B’Av, det judiska kalenderårets sorgligaste dag, då vi minns förstörelsen av templen i Jerusalem, genom att sitta på marken, klä oss i våra slitnaste kläder och läsa Jeremias klagovisor. När Napoleon fick veta att det andra templet förstörts år 70, alltså över 1700 år tidigare, sa han:
-Ett folk som så minns sitt förflutna har också en stor framtid.
Under tre veckor före Tisha B’Av iakktar vi vissa sorgeregler. Vi lyssnar inte på musik, ordnar inga bröllop, tar inte på oss nyinköpta kläder. Templen, både det första och det andra, förstördes givetvis inte på en eftermiddag. Jerusalems undergång tog i båda fallen tre veckor. Och under dessa tre veckor har dessutom en mängd andra sorgliga händelser ägt rum. Det var under denna tid 1914 som första världskriget bit för bit bröt ut, med nya krigsförklaringar de olika länderna emellan dag för dag. Och som bland andra Barbro Eberan menar i hennes bok “Var Hitler en demon?” finns det anledning att se de båda världskrigen som ett långt krig, med en lång vapenvila 1918-1938 i mitten.
Därför är dessa veckor också en tid då vi minns senare tiders tragiska händelser. Eller som min gamle vän Gösta Sommerfeld, eldsjälen i den lilla ortodoxa synagogan “Minjen” på Storgatan i Göteborg brukade uttrycka det:
-Tisha B’Av, det är 45-ornas särskilda helgdag.
45-orna var alltså de överlevande från Förintelsen. De var noggrannare med att hålla Tisha B’Av än de i Göteborg födda judarna. Det är inte så konstigt.
Det finns anledning att uppmärksamma Tabernaklet i öknen och templen i Jerusalem denna vecka, inte bara på grund av att vi befinner oss i de tre veckorna, utan också därför att veckans bibeltext i världens judiska församlingar innehåller en noggrann genomgång av de offer som skulle offras på altaret i dessa byggnader. Dessa regler har sen det sista templets förstörelse inte kunnat uppfyllas på annat sätt, än genom att man läser dessa texter. Något tempel finns ju inte och det är en regel att denna form av gudstjänst inte kan ske på andra ställen.
På senare år har en rörelse i Israel börjat propagera för att templet borde återuppbyggas och offertjänsten återinföras. Politiskt är detta givetvis en omöjlighet. På tempelberget står sedan 600-talet Klippmoskén och Al-Aqsamoskén, heliga platser i den muslimska världen. Att riva dem för att bygga ett tempel skulle inte direkt bidra till freden, för att uttrycka det milt.
Ur strikt judisk teologisk synvinkel är det också problematiskt. De flesta judiska uttolkare följer Rashi, som säger att det tredje templet kommer att komma ner från himlen färdigbyggt, när Messias kommer. Det enda sättet att bygga detta tempel är genom bön och genom att, exempelvis på Tisha B’Av, minnas de förra templens förstörelse.
Men de som vill bygga ett nytt tempel förlitar sig på Rambam, Moses Maimonides, som i sin lista över Torahns bud och förbud hävdar att det är ett positivt bud att bygga upp templet igen. Han frikopplar tempelbyggandet från Messias ankomst och menar att detta är två åtskilda ting. Därför är Rambam en kommentator som är högt skattad i de kretsar som vill se en mänsklig återuppbyggnad av templet.
Även jag skattar Rambam högt. Men om dessa återuppbyggnadssträvare tycker jag inte. De måste nämligen läsa Rambam som en viss potentat läser Bibeln, för att få hans ord att bli ett rättesnöre. De glömmer att Rambam i allra högsta grad var en pragmatiker och alls ingen bråkstake. I sin lista över buden och förbuden räknar han också upp förbudet mot att återvända till Egypten och bosätta sig där. Och var bodde Rambam själv? Jo, i Egypten! Han brukade underteckna sina brev med orden “Moses, son av Maimon, som dagligen syndar mot förbudet att bo i Egypten”.
Och eftersom återuppbyggnadssträvarna också vill återinföra tempeltjänsten med djuroffer, gör de sig skyldiga till en logisk kullerbytta av stora mått. Rambam anser nämligen att dessa offer tillhör det förgångna, något som aldrig kommer att återinföras. Han skriver att vi människor är såna, att man inte kan begära att vi på en gång kan gå från en extrem form till en annan. Eftersom människorna som en gång tog emot Torahn på Sinai berg levde i en värld där djuroffer ingick i de flesta religioners utövning, ville Gud anpassa deras naturliga strävan till gudstjänst, så att den blev en del av judendomen. De kunde fortsätta med djuroffren, men rikta dem till Gud i stället för till avgudar. Men med tiden försvann djuroffren och detta var en del av Guds plan över världen. Hans tempel förstördes och när det en gång byggs upp igen, kommer det att vara en plats för bön och inga djuroffer.
Alla håller inte med Rambam. Och i många fall i judendomens praktik förlitar vi oss i ena stunden på en viss rabbin, medan vi förlitar oss på en annan rabbin i ett annat fall. Men det går ändå inte att komma ifrån att om man väljer ut den ende store uttolkaren för att motivera en strävan för att återuppbygga templet, medan man förkastar samme uttolkares uppfattning om vad som kommer att ske i detta tempel, då blir det som när man plockar åt sig de godaste bitarna på ett smörgåsbord.
Jag såg en gång en man lägga sushi och våfflor med chokladsås på samma tallrik vid ett smörgåsbord. Den dieten är inte att rekommendera. De som vill tillämpa samma blandning under religiös täckmantel är ute efter politiska syften. Och religion och politik bör hållas isär, oavsett vilken religion det är vi talar om.

Annonser

Tänk om alla människor vore västgötar!

Texten denna vecka i världens synagogor handlar om Bileam och hans pratsamma åsna. Vi läser 4 mos. 22:2-25:9.
I fjärde mosebok tar texten nästan omärkligt ett skutt i handlingen på 38 år. Andra, tredje och början på fjärde mosebok handlar helt och hållet om de första två åren efter uttåget ur Egypten. Men nu har fyrtio år gått och ut ur öknen kommer ett stort folk, som vill bosätta sig i landet Kanaan. Det skapar oro, men konstigt nog inte så mycket bland kananéerna som hos deras grannar. Det judiska folket vill bara vandra igenom dessa folks länder, som var belägna i nuvarande Jordanien. I ett fall skickar de ett sändebud, som säger att de vill vandra igenom landet på stora landsvägen och de vill köpa vatten och mat. Detta trots att de alltså hade manna att leva på, egna boskapshjordar och den märkliga brunnen, som magiskt följde dem. Våra lärda har uttolkat detta till att om man reser genom främmande land, skall man betala för sig och bidra till landets försörjning, även om man inte behöver det. Jag har haft anledning att tänka mycket på de orden när jag vid flera tillfällen hört norska affärsidkare beklaga sig över tyska turister. De kom till samhällena i den norska fjällvärlden och lämnade en massa sopor efter sig, som blev till en kostnad för kommunerna. Men de hade fyllt sina husbilar med mat och dricka i Tyskland, så de bidrog inte till fjälltrakternas ekonomi annat än negativt.
Trots att det judiska folket ville bidra till försörjningen i det land de skulle gå igenom, förklarade folket där krig, ett krig som de förlorade. Då blev en kung vid namn Balak orolig och började förhandla med sina grannkungar, som han normalt var fiende till. Det är ju så, att får man en gemensam fiende, kan man bli vän med gamla fiender. De kom överens om att det enda som kunde hjälpa i den hotande situationen, var att vända sig till profeten Bileam, som kunde uttala en förbannelse över judarna.
Varför denna fruktan? Judarna ville ju bara resa igenom länderna. Texten säger att “Moab var väldigt rädda för folket, därför att det var mäktigt och Moab äcklades inför åsynen av Israels barn”.
Moabs folk var alltså rädda för “folket”, men de äcklades av “Israels barn”. Vad är skillnaden mellan folket och Israels barn? Man kunde ju lätt tro att det var en och samma sak. Rebbe Levi Itzchak av Berditchev (1740-1809) skriver att det mystiska jätteverket “Zohar” identifierar “folket” med alla de människor som under resans gång anslutit sig och konverterat till judendom. Och Moab var rädda att samma sak skulle ske om de lät judarna gå genom deras land, att en del moabiter skulle följa med. Och det ville de inte skulle hända, eftersom judarna “äcklade” dem. Det var alltså av ren trångsynthet som de inte vågade släppa judarna genom landet.
Och trångsynt var det verkligen, därför att de anlitade Bileam, som mottog profetiska meddelanden från Gud, samme Gud som judarna trodde på. Denne Bileam verkar inte ha varit någon särskilt sympatisk herre, så Rashi frågar sig varför han var utkorad att ta emot profetior. Och han svarar att alla folk har sina profeter, eftersom ingen skall kunna säga att om de bara hade vetat, skulle de ha levat ett annorlunda liv, närmare Gud.
Judendomen är, till skillnad från så gott som alla andra religioner, inte missionerande. En förklaring får vi här. Många vägar bär till en gudstro, även genom en karl som Bileam, och den ena vägen behöver inte vara sämre än den andra. Det finns ett gammalt västgötskt ordspråk som lyder:
-Tänk om alla människor vore västgötar! Tänk vad lugnt och gôtt det hade vart i världen då!
Men Gud har uppenbarligen inte velat att alla människor skall vara västgötar, ty då hade han givetvis skapat dem sådana. Lugnt och gôtt blir det i världen, inte när alla är som vi, utan när vi respekterar varandra trots våra olikheter.

Självförtroende och ödmjukhet

twerski1
Många har läst Chaim Potoks roman “The Chosen”, eller kanske sett filmen, som handlar om vänskapen mellan två judiska ungdomar i Brooklyns kvarter Williamsburg på 1940-talet. Genom vänskapen blir den inte särskilt religiöst uppfostrade Robert inspirerad att studera judendom och bestämmer sig för att läsa till rabbin. Men hans vän Daniel, som är son till en chassidisk rebbe, utvecklas åt rakt motsatt håll. Han bestämmer sig för att studera psykologi och boken slutar med att Robert, som börjat kalla sig Reuven, möter Daniel, som förändrat sitt utseende från chassidisk ung man till vanlig modern stil och börjat kalla sig Danny. Han berättar att även om han var “den utvalde” att ta över den chassidiska dynastin, har han pratat med sin pappa och nu är det klart att det blir lillebror som får axla det ansvaret.
Chaim Potoks berättelse har hänt på riktigt. Om det är den verkliga händelsen som inspirerat Potok, eller om det bara är en tillfällighet att historierna passar såväl överens, skall jag dock låta vara osagt. I verkligheten var det i 1940-talets Milwaukee som der Hornosteipler rebbes son Abraham Joshua Twerski, i stället för att gå i faderns fotspår och axla ledarskapet för den chassidiska gruppen, beslöt sig för att läsa både medicin och psykologi. Med tiden blev han en av USA:s ledande experter på alkoholistbehandling, som ofta får uttala sig när såna frågor debatteras.
I ett avseende stämmer dock inte Potoks roman med A J Twerskis liv. Som framgår av bilden här, brydde han sig aldrig om att förändra vare sig sitt utseende eller namn och även om han inte blev rebbe, har han förblivit en chassidisk jude. Han har skrivit över sextio böcker, både inom alkoholistvård, hjälp till självhjälp för deprimerade och alkohol- samt drogberoende och dessutom en mängd böcker inom judiska ämnen. I vår tid är ju ett så omfattande författarskap inte komplett om man inte också skriver en kokbok. Även det har A J Twerski hunnit med.
Som en gyllene tråd genom A J Twerskis författarskap finner man frågan om människans självförtroende. Han menar att så gott som alla människor i dag lider brist på den varan. Och det är inte bara de som av en eller annan anledning har en verklig orsak att känna sig misslyckade, som saknar självförtroende. I flera böcker berättar han historien om en kvinna som han försökte hjälpa till mera självförtroende. Hon var en högt skolad akademiker, men fann det meningslöst att söka en professorstjänst, eftersom hon “visste” att hon inte dög något till. När Twerski sa till henne att hon hade ju fått ett mycket högt skattat akademiskt pris, svarade hon att priskommitén antagligen inte fattat hur dum hon i själva verket var! Hon plågades svårt av att få kommentarer av folk om hur lite hon dög.
Då sa Twerski till henne:
-Ja, jag tycker ju att den där stora puckeln du har på ryggen, ser besvärlig ut.
Kvinnan blev alldeles frågande. Och Twerski fortsatte:
-Varför blir du inte ledsen över vad jag just sagt? Jo, därför att du vet att du inte är puckelryggig. Men när någon retar dig för bristande intelligens blir du ledsen, därför att du tror att det är sant. Men om du tänker efter borde du inse att man inte gör en så storartad akademisk karriär som du gjort, om det vore sant.
I sitt skrivande om vikten av självförtroende kan Twerski ofta ta fram exempel ur den rika judiska litteraturen, inte minst den chassidiska. Där möter man ideligen diskussioner om skillnaden mellan ödmjukhet och brist på självförtroende. 4 Mosebok 12:3 säger att Moses var den ödmjukaste människa som någonsin levat. Men samtidigt var ju Moses en av sin tids stora ledargestalter. Var inte Moses själv klar över sin stora roll i historien? Jovisst, men han insåg att de talanger han hade, var medfödda. Och den som har stora utförsgåvor kan alltid kritisera sig själv för att inte ha utnyttjat de gåvorna bättre. Alla gör vi fel och att inse felen leder till ödmjukhet. Och det är inte det samma som att tro att man inte duger.
Flera chassidiska böcker – och jag skall här inte tynga texten med att räkna upp dem – tar utgångspunkt från denna veckas textavsnitt i världens synagogor (4 mos. 19:1-22:1) för en diskussion om självförtroende och ödmjukhet. Det kan verka svårt att förstå, när man ser att texten inleds med budet om den röda kon. Den som vidrört en död människa betraktades som “tuma”. Det brukar översättas till svenska med “oren” och det gör även jag i fortsättningen, men då måste det inflikas att det är i brist på ett bättre ord på svenska. Oren är ju motsatsen till ren, det vill säga smutsig, men det handlar det då rakt inte om här. Man kan vara nergrisad i gyttja och ändå vara ren i andlig bemärkelse och man kan vara nyss utkommen från ett härligt bad och ändå vara “tuma”, alltså oren i en andlig bemärkelse. Det är heller inget nedsättande i att vara oren. Det innebär att man inte får göra vissa saker, men har inget med någon sorts pariaställning att göra.
Och man kunde bli fri från orenheten. En ko, som skulle vara helt “röd”, det vill säga det vi skulle kalla en brun ko, där inte ens två svarta hårstrån fanns i fällen, skulle slaktas och brännas på ett särskilt altare. All aska – också den från träet i bålet – skulle samlas in och när någon skulle renas tog en präst lite aska och blandade med vatten. Av det vattnet stänkte han lite på den som skulle renas. Då blev den orene ren, men i gengäld blev prästen oren. Det var dock en lägre form av orenhet, som botades med ett reningsbad.
Hela detta påbud verkar ju helt obegripligt. Det sägs att kung Salomo i sin vishet förstod orsaken till alla bud i Bibeln, utom just detta. Detta med att den orene blev ren och den rene blev oren, övergick även hans förstånd. Rashi i sin kommentar säger att det är just därför detta textavsnitt inleds med orden “Detta är påbudet i Torahn”. Det är ett påbud och om någon undrar varför, är svaret därför! Därför att det är ett påbud, ingenting annat.
Men det innebär inte att man inte kan hitta en djupare andlig mening i detta egendomliga, att den orene blir ren och den rene blir oren. Och det är här de chassidiska böckerna kommer med en intressant tanke.
En människa som saknar självförtroende, kan beskrivas som andligen oren. Självförtroendet så att säga renar människan. Bristen på självförtroende leder lätt till deprimering och en känsla av att allt är meningslöst. Med självförtroende följer mening i tillvaron, en känsla av att det jag gör spelar roll. Den orene renas. Men det kan också bli för mycket av det goda. Alla klarar inte av att ha stort självförtroende och samtidigt ödmjukhet, så som Moses klarade den balansgången. Det ökade självförtroendet kan tränga undan ödmjukheten och ersättas av en andlig uppblåsthet, en orenhet. Den rene blir oren.
Det berättas om rebbe Shmelke av Nikolsburg (Samuel Horowitz 1726-1778, Mikulov, Tjeckien) att han brukade ha ett papper i var ficka på sin kaftan. På papperet i den ena fickan hade han skrivit ner ord ur våra heliga skrifter som handlade om människans storhet, om hur varje liten god gärning hade en fantastisk betydelse, om vilken kraft vi människor besitter och om hur högt vi andligen kan stiga. På papperet i den andra fickan fanns texter ur samma källor som handlade om hur liten och betydelselös människan är i universum, med mera i den stilen. Och Shmelke brukade säga:
-Konsten är att veta när man skall ta ut papperet ur den ena fickan och när man skall ta ut papperet ur den andra fickan!
Den judiska folkloren har många berättelser om falskt ödmjuka personer. Exempelvis om en man som var ett mönster av ödmjukhet. En gång sa rabbinen av Altona till honom att han inte förstod hur Bibeln kunde säga att Moses var den ödmjukaste av alla människor som levat. Visste då inte Gud att i framtiden skulle denne ödmjuke man leva, en som var minst lika ödmjuk som Moses. Då svarade den ödmjuke:
-Den frågan har jag också grunnat mycket över.
Rabbinen svarade:
-Men jag har just fått svar på min fråga!

Själavandring

I dag tänkte jag avslöja något som de flesta nog inte vet, nämligen att tron på själavandring är en väl integrerad del av judendomen.
Jag är väl medveten om att detta är okänt lika mycket för judar som ickejudar. Ändå är det mycket enkelt att visa att vi tror på själavandring, med hjälp av en helt vanlig judisk bönbok, en Siddur. För den som inte förstår originalspråket rekommenderar jag Art Scrolls engelska översättning. De säregna svenska utgåvorna som finns innehåller däremot inte denna bön, eftersom de helt koncentrerar sig på den offentliga gudstjänstens böner och i stort sett utesluter bönerna för privat bruk. Det är nämligen de inledande orden till bönen man ber innan man går till sängs som är det tydligaste exemplet på tron på själavandring:
“Världens Herre, jag förlåter alla de som varit ilskna eller avundsjuka mot mig, eller som syndat mot mig, vare sig mot min kropp, min förmögenhet, min ära eller allt som tillhör mig, vare sig det skett av misstag eller med vilja, av slarv eller av ont uppsåt, vare sig i detta liv eller eller i ett annat liv…”
Det hebreiska ordet för liv är här gilgul. Ordet kommer av cirkel. Och precis som linjen återvänder till utgångspunkten i cirkeln, på samma sätt återvänder ibland själen till jorden i ny kropp. Detta är inte en särskilt revolutionerande uppfattning, vilket ju visas av att det nämns i en klassisk och överallt accepterad text som bönboken.
Vad det däremot finns olika uppfattningar om, är vem som återföds, om man kan återfödas med annan etnicitet, kön och så vidare.
Moshe Teitelbaum (1759-1841), kallad “Jismach Moshe” efter sin främsta bok, var rabbin i den ungerska staden Sátoraljaújhely, på jiddish kallad “Ihel”, på tyska Neustadt am Zeltberg. Han var känd för att minnas flera av sina tidigare liv. Bland annat hade han varit med då det judiska folket vandrade i öknen efter uttåget ur Egypten. En gång studerade han tillsammans med sitt barnbarn det avsnitt som denna vecka läses i världens synagogor, det om Korachs uppror mot Moses. Barnbarnet uttryckte sig föraktfullt om upprorsmakaren Korach. Men Jismach Moshe sa att han skulle vara försiktig med att prata på det viset, för vi har ingen aning om Korachs verkliga storhet. Han var en av sin generations största gestalter och kunde mycket väl argumentera mot Moses ledarskap. Det var alls inte lätt att veta vem man skulle hålla med i den diskussionen. Barnbarnet frågade:
-Hur klarade du dig då?
-Eftersom jag avskydde konflikter gick jag in i mitt tält och höll mig gömd där, tills det hela var över.

En berättelse i muntlig tradition skall tas för vad den är. Den kan ge en inblick i en tankevärld, vare sig den är sann eller inte. Jag vet inte när den för första gången är nedskriven. Men det finns en annan berättelse, en ännu äldre, som det faktiskt finns samtida belägg för. Det är berättelsen om när chassidismens förste ledare Israel Bal Shem Tov (1699-1760) fick frågan om teodicéproblemet, varför – om Gud styr världen rättvist – vi ser så många exempel på orättvisa, onda människor som har det bra och goda som lider nöd. Bal Shem Tov svarade sina lärjungar:
-Gå ner till ån, så får ni se.
Och lärjungarna gick ner till ån. En landsväg gick där förbi och det var populärt att rasta en stund vid ån, så att hästarna fick dricka. Där kom en rik herreman åkande och rastade. När han åkte därifrån igen, glömde han sin välspäckade plånbok i gräset.
Efter en stund kom där en annan herreman åkande. När han vattnade sina hästar hittade han plånboken och stoppade den på sig. Så åkte han därifrån.
Så kom där en fattig tiggare gående. Han satte sig en stund vid ån och vilade sin trötta kropp. Då kom den förste herremannen tillbaka och anklagade tiggaren för att ha tagit hans plånbok. När tiggaren nekade till det, fick han en rejäl omgång stryk av herremannen.
Förbluffade återvände lärjungarna till Bal Shem Tov och berättade vad som hänt. Frågorna var nu ännu fler. Hur kunde en sån orättvisa ske? Den stackars oskyldige tiggaren hade fått stryk och den redan rike hade fått en hel plånbok full med pengar!
Bal Shem Tov förklarade att alla tre personerna hade levat tidigare och då hade de också haft med varandra att göra. De två herremännen hade haft en ekonomisk tvist och tiggaren hade varit en domare, som dömt fel, så att den ene herren hade fått pengar han inte borde ha haft. Nu i detta liv fick han betala tillbaka pengarna, utan att han själv var medveten om det. Och domaren fick sona det han gjort galet.
Det finns många liknande historier om Bal Shem Tov, vilket fick rebbe Menachem Mendel av Kotzk (1787-1859) att skämtsamt säga:
-Den som tror på alla berättelser om Bal Shem Tov är en tok. Men den som säger att de aldrig hänt, är en hädare!
Bal Shem Tov skrev aldrig några böcker. Vad vi vet om honom vet vi, därför att många av hans lärjungar skrev böcker, där de återger vad deras lärare berättat. Och denna historia refereras av flera lärjungar (men jag minns i skrivande stund inte vilka. En gissning är att jag sett referenserna hos Toldos Jakov Yitzchak och i Degel Machnei Efraim, men jag är inte säker).
Att återfödas på denna jord, för att reda upp problem som man ställt till med i ett tidigare liv, eller helt enkelt för att uträtta mer här, är en tanke som ofta återkommer i judiska skrifter.