Världen blir fredligare

Norbert Elias

I dessa dagar tänker jag på Norbert Elias (1897-1990). I sin bok ”Ûber den Prozess der Zivilisation” skriver Elias:

”Om medlemmar av vår tids civiliserade västerländska kultur plötsligt förflyttades till en svunnen epok i deras eget samhälle, som medeltidens feodalvälde, skulle de finna mycket av det de uppfattar som ’ociviliserat’ i andra samfund i dag. (min översättning)”

Elias visade att vi ständigt går mot fredligare tider. Det lönar sig helt enkelt inte att bruka våld. Ingen har egentligen haft något att invända mot hans tes, att folk allt mera lägger band på sig, att grovt våld förr var vanligt förekommande, men att begrepp som hyfsning, skam och bildning gjort det allt mindre gångbart för den som vill förbli godkänd i samhället. Viss debatt har förekommit om Elias förklaringar till sin tes, men att vi faktiskt går mot ett allt fredligare samhälle, är mera obestridligt.

Norbert Elias använde bildkonst och skildringar av seder och bruk för att bevisa sin tes. I många länder anses det exempelvis ohyfsat att använda kniven till annat än att skära maten när man äter. Elias går igenom regler för hovetikett, ”höviska vanor” och visar att dessa umgängesformer, som vi ofta finner synnerligen löjliga, tillkommit därför att världen var så våldsam. Att inte använda kniven under måltiden var hyfsat helt enkelt därför att åtminstone under matpausen skulle man inte hota varandra med kniv.

På Norbert Elias teorier har Steven Pinker, professor i psykologi vid Harward, spunnit vidare. Han har samlat en överväldigande mängd forskningsresultat som visar att världen vi lever i blir allt mindre våldsam, allt mindre grym. Han jämför historiska texter och bilder, arkeologiska utgrävningar från forna begravningsplatser, antropologiska undersökningar och mordstatistik så långt tillbaka den kan följas. Resultatet är entydigt. Bland skelett från forntida gravfält har ofta en mycket hög andel skador som tyder på att de mördats. Att det ibland kan handla om olyckor är självklart. Likaså att alla mord inte syns på de utgrävda och analyserade lämningarna. Men bilden blir ändå tydlig. Stenåldern var ingen idyllisk tid. Att tio procent av de utgrävda lämningarna har skador som tyder på mord är snarare regel än undantag. Det gäller såväl utgrävningar i Amerika, Afrika som Europa, inklusive Skateholm i södra Skåne. Antropologiska undersökningar från olika naturfolk och ursprungsbefolkningar exempelvis i Amazonas, Nya Zeeland och innuiterna i Canada och på Grönland visar samma sak. Olika stammar eller klaner låg i ständig fejd med varandra om jakt- eller fiskeområden. Masslakter av hela byars manliga befolkning, varefter kvinnor och barn fördes bort som slavar, var vanligt förekommande. Och samhällena präglades ofta av oändliga kedjor av vedergällningar för gångna oförrätter.

Våld och rättslöshet kan ta sig många former, som stöld, våldtäkter, misshandel och liknande. Men sånt är svårmätbart över långa tider och svårjämförbart mellan olika länder. Våldtäkter exempelvis har ett stort mörkertal och statistik visar snarare på viljan att anmäla, än den faktiska förekomsten. Men i ett fall är det tämligen lätt att mäta och jämföra våld över olika tider, kulturer och länder, nämligen när det handlar om mord. Jag använder här för enkelhetens skull ordet mord på alla former av dödligt våld och går inte in på skillnader mellan planlagt mord, hastigt dråp eller misshandel till döds. Mord har dokumenterats i domböcker tillbaka till medeltiden och de är mer odiskutabla än andra brott. Antingen är den angripne död eller också lever han. (I detta sammanhang är ordet ’han’ helt korrekt, eftersom den överväldigande mängden av alla former av dödligt våld begås av unga män.)

Professorn i kriminologi vid Cambridge University Manuel Eisner har tagit fram statistik för ”homicide” – som jag för enkelhetens skull kallar mord – i en mängd europeiska länder från medeltiden till våra dagar. Han har jämfört antalet mord med antal invånare och på så vis kunnat mäta antal mord per år och hundra tusen invånare. I trettonhundratalets Oxford uppgick antalet mord enligt denna statistik till 110 personer per år och hundra tusen. I fjortonhundratalets Stockholm låg antalet på runt 45 personer. Sen dess har antalet sjunkit allt mera. I Europa ligger siffrorna i dag på under tio personer. Eisner, Elias och Pinker påpekar alla att det värsta våldet förr utövades av överklassen. Det var de unga adelsmännen som stod för den enastående höga mordsiffran i Oxford. Med tiden blev våld deklasserande. Medan adelsmän fortfarande i början av 1800-talet kände att de måste utmana någon som förolämpat dem på duell, blev den sortens tänktesätt senare ovärdigt, ja deklasserande. I dag begås den övervägande majoriteten alla mord i den understa underklassen.

Brottsförebyggande rådets mordstatistik för Sverige pekar på samma sak. Även om vi ofta lever i föreställningen att samhället omkring oss blir allt råare, visar statistiken på det motsatta. I början av 1990-talet begicks omkring 110 mord om året i Sverige. Det har sjunkit stadigt sen dess, för att nu ligga på cirka åttio mord om året. Den svenska statistiken är inte utan vidare jämförbar med de internationella siffrorna, eftersom den inte tar hänsyn till folkmängden. Eftersom Sveriges folkmängd vuxit under den aktuella tiden, har alltså mordfrekvensen minskat ännu mer än var som framgår av BRÅ:s statistik.

Norbert publicerade sin bok 1939. Världen stod på randen till världskrig. Själv levde han som politisk flykting i England. Hans tyskspråkiga bok kunde inte utkomma i hans hemland Tyskland, eftersom han var jude. Den trycktes därför i Basel. Två år senare mördades hans mor i Förintelsen.

Hans bok verkade, när den kom ut, som ett enda stort skämt. Men det är faktiskt lätt att visa att han i ett längre perspektiv hade rätt. Inte ens med sina 55 miljoner döda är andra världskriget den procentuellt värsta människoslakten i historien. Det finns forntida och medeltida konflikter som skördade en större andel av mänskligheten. Och till och med i det tyska civilsamhället fortsatte mordstatistiken att sjunka under Hitlers tid vid makten (alltså givetvis bortsett från de mord regimen gjorde sig skyldig till).

När världen på nytt verkar galen kan det vara på sin plats att komma ihåg Elias.