Dalmålningar och hijabuppror

277109
En kvinna i ”kvardagsbunad” i Hol, Hallingdal, 1962. Foto: Norsk Folkemuseum.

Reb Jankele, der Psheworsker rebbe i Antwerpen (1906-1998) var en man med en underfundig humor. Han kunde som ingen annan berätta uppenbart absurda historier med ett djupare budskap, historier man borde ha sett rebben själv berätta, för att inse hans underliggande humor. Rebbens barnbarn har gett ut flera böcker med dessa historier, men när man ser berättelserna tryckta på hebreiska blir det inte alls samma sak som att höra rebben berätta dem, bland annat därför att rebbens leende inte syns på boksidorna. Och inser man inte att rebben berättade detta med glimten i ögat, blir en historia som denna fullständigt grotesk:
Rebbe Elimelech av Lizhensk (1717-1787) var en rabbin eller “rebbe” som var känd för sin förmåga att göra underverk. Han hade en vaktmästare anställd, som skötte om rebbens dagliga angelägenheter och ordnade så att folk som sökte rebben för råd eller välsignelser kunde få komma in och tala med honom. En gång när en människa sökte rebben gick vaktmästaren till rebbens studierum för att släppa in den hjälpsökande. Då fick han se att inne hos rebben satt det redan en karl, som var inbegripen i ett samtal med rebben. Vaktmästaren kunde inte begripa hur denne kommit in, eftersom han aldrig släppt in honom. Hur som helst fick den nye hjälpsökande vänta utanför. Och vänta fick han. Efter en lång stund gick vaktmästaren in i rebbens rum, för att skynda på samtalet. Då var rebben ensam därinne. Den märklige besökaren hade alltså kommit och försvunnit spårlöst. När vaktmästaren undrade vem denne mystiska besökare var, avslöjade rebbe Elimelech att det hade varit vår förfader, patriarken Abraham, som kommit från den andra sidan för att hälsa på rebben. Och därför vet vi hur Abraham såg ut. Han var klädd i “shtrockes”, den svarta sidenkaftan med svarta sammetsband, som ännu bärs av vissa rabbiner. Modellen var den som används av Tzanz-dynastin, med 26 hyskor och hakar, i stället för knappar. På huvudet hade Abraham en “biberhit”, alltså den platta vidbrättade sammetshatt som vissa ungerska chassidim bär och som också bärs av jerusalemitanska judar. I hattbandet satt några torkade örter. När rebbe Elimelech frågade varför Abraham hade de örterna i hatten, svarade han att det var därför att de bringade lycka och hälsa.
-Vore det inte bättre om du bad för lycka och hälsa i stället för att förlita dig på skrock, frågade rebbe Elimelech.
-Jo, svarade Abraham, men jag är ju inte rebbe Elimelech!

Man bör alltså ha sett rebbe Jankele berätta denna historia, för att inse att den givetvis inte bör tas på allvar. Den är ju helt orimlig. I himlen behöver man inte förlita sig varken på örter eller böner för att ha hälsan. Och att tänka sig att Abraham i öknen i det forntida Kanaan skulle ha gått klädd som en chassidisk rebbe – med en hattmodell som infördes 1799, alltså efter att historien skulle ha ägt rum – är ju som att bjuda in till förlöjligande och gapskratt!
Eller är det det?
Kan man inte lika gärna se historien på samma sätt som vi ser på dalmålningar – eller för all del på bonadsmålningar även från andra landskap? Vi ser de bibliska gestalterna gå klädda i svenska folkdräkter och röra sig i ett nordiskt landskap, bland typiskt svenska högreståndshem. De bibliska berättelserna har översatts till ett nordiskt bildspråk. Det är charmfullt och har inspirerat Erik Axel Karlfelt till hans diktsamling “Fridolins lustgård och dalmålningar på rim” 1901.
När jag var barn var resorna till vår stuga i den norska fjällvärlden två gånger om året stora upplevelser. Orsaken till att vi hade fått den stora ynnesten att köpa en gammal fäbod på Holsåsen i Hallingdal, året innan den norska staten förbjöd den typen av försäljningar, berodde på att en avlägsen släkting var arbetskamrat med en man som var född på grannstället till de bönder som vi köpte fäboden från. Därför ingick det i ritualen när vi reste dit upp att gå in på denna gård och hälsa på denne arbetskamrats mor, “gamlamor Rue”. Jag minns henne som en liten vördnadsbjudande gumma. Och särskilt minns jag huvudduken med de vita hålstyngsbroderierna och den rödrutiga klänningen med mycket högt liv. “Gamlamor Rue” var den första kvinna jag mötte i Hallingdal som ännu bar “kvardagsbunad”, det vill säga folkdräkt även i vardagslag. Efter det har jag mött ytterligare åtminstone två. Den sista gången jag såg en kvinna i vardagsfolkdräkt var på banken i Ål sommaren 1980.
Folkdräkten var naturlig för människor på många håll i äldre tider. Och på sina håll är den det ännu. Ibland stöter man på korkade påståenden om folkdräkter. Eller, ibland, förresten? Det är snarare väldigt vanligt att man möts av påståenden som vid närmare påseende inte alls stämmer. Det verkar som om just ämnet folkdräkter inbjuder folk till att ta för givet att just deras vilda gissningar i själva verket är sanningar. Ett sånt påstående är att förr hade var socken sin folkdräkt. Det är inte sant. Stora delar av vårt land har aldrig haft några folkdräkter. De folkdräkter som rekonstruerats under 1900-talet är påhitt byggande på spridda gamla kläder påträffade i trakten. De kläderna berättar givetvis om hur folk förr gick klädda i den trakten, men inget om detta var något typiskt för just den trakten, eller om det helt enkelt var kläder som var typiska för tiden.
Men vissa orter hade folkdräkter. Det fanns till och med socknar som hade fastställda regler för hur folk skulle klä sig. Det krävdes förslag och beslut på sockenstämma för att dräktskicket skulle förändras. Det gällde i många socknar i Dalarna, men också på andra håll i vårt land. Vissa socknars befolkningar var av någon anledning mer egensinniga än andras och höll på vissa traditioner. Kända exempel är Vingåker i Sörmland och Toarp i Västergötland.
Ett annat klassiskt påstående om folkdräkter är att de är typiska för en viss tid. En viss dräkt kan påstås vara av typiskt 1500-talssnitt och är därför “egentligen” ingen folkdräkt, eftersom man kan spåra en internationell influens. Sånt prat är mycket vanligt bland människor som av okunskap eller illvilja vill förlöjliga det som brukar kallas “svensk kultur”. Och det är en stor lögn. Om exempelvis kvinnorna i Värend långt fram i tiden klätt sig i kläder som blivit omoderna på andra håll i världen, är klädernas ursprung oväsentligt för att identifiera dem som värendsdräkter. Allt kommer från början någonstans ifrån, men det intressanta är i detta fall inte ursprunget, utan det faktum att det levat kvar och blivit typiskt för en viss trakt.
Många tycker att det är fantastiskt fint med folkdräkter och klär sig gärna i dem, men får samtidigt i det närmaste hysteriska utbrott så fort en folkdräkt kan förknippas med religion. När en muslimsk kvinna i Sverige blir slagen och hotad därför att hon bär huvudduk, vare sig det nu är hijab eller niqab, är det ett allvarligt brott, inte bara mot denna kvinna, utan mot alla som av en eller annan anledning vill se annorlunda ut, som vill gå mot den allmänna normen. När därför både svenska män och kvinnor – för att visa sin upprördhet – för en dag klär sig i huvudduk, blir detta väldigt svårsmält för många andra. Huvudduken är ett tecken på kvinnoförtryck, heter det. En del kvinnor tvingas att bära huvudduken. Andra ifrågasätter kvinnans berättelse. Vem var det egentligen som slog henne och varför?
Allt det där spelar ingen som helst roll. Aktionen kom till för att visa kvinnors rätt att bära huvudduk, om de så vill. Observera: De som vill skall ha rätt att bära huvudduk. Det är alltså inget försvar för tvång att bära huvudduk. Huvudduken påstås vara ett tecken på förtryck, på underkastelse, på allt möjligt. Det blir så svårt när det handlar om en religion och dessutom om något främmande. Då kan man påstå så mycket. Men om någon sagt till gamlamor Rue att ta av sig sin huvudduk, därför att den var en tecken på kvinnoförtryck, hade gamlamor förmodligen varit alldeles oförstående.
Jag leker med tanken att säga till min fru, min dotter och mina tre svärdöttrar, att de måste sluta med att täcka håret, eftersom det fastslagits den senaste veckan på både kultursidor och bloggar, att hårtäckandet inte bara är ett tecken på kvinnoförtryck, utan på mannens egendomsrätt över kvinnan. Förmodligen hade de blivit rasande. Och det kan jag garantera, att lyssnat hade de då rakt inte. Och hade jag kommit med det där med min påstådda egendomsrätt, hade jag nog fått mina fiskar varma.
När det gäller ortodoxa judars sätt att klä sig, brukar det ofta heta att det är den polska aristokratins klädsel från 1700-talet man härmat. Jaha? Jag har sett tämligen många gamla kopparstick av den tidens adel och herremän. Nog för att de hade kläder i brokigt mönstrat siden, nog för att de hade vita knästrumpor, men där slutar faktiskt likheterna. Visst finns där drag i den judiska folkdräkten som levat kvar sen 1700-talet, men andra drag är senare och en del är mycket äldre. Men den jude som i dag går gatan ner i sidenkaftan (av polyester numera), streimel (pälshatt), vita knästrumpor och knäbyxor blir garanterat inte uppfattad som en polsk adelsman från 1700-talet som vaknat till liv. Oavsett ursprunget fungerar den klädseln i dag som en judisk folkdräkt.
Själv har jag burit streimel varje sabbat sen jag gifte mig 1987. Den streimel jag köpte till mitt bröllop använder jag numera för att klä ut mig i, eftersom den är helt omodern! Och när jag i våras blev farfar för sjunde gången och åkte till min son i New York för att fira tilldragelsen, upptäckte jag att jag glömt att lägga ner en “tishbekishe” (kaftan i sidenbrokad) i resväskan. Nåja, det är ju lätt avhjälpt i Brooklyn, så jag knallade in i en affär som sålde judiska herrkläder. Där fanns en riktigt snygg sak i ett härligt mönster, men de hade inte min storlek. Därför frågade jag om de kanske hade en på lager.
-Nej, sa expediten. Det är förra årets modell, så den lagerför vi inte längre.
1700-talskläder? När förra årets modell redan är omodern!
Allt detta har jag skrivit apropå veckans torahtext i världens synagogor. Jag hade kunnat säga mycket mer, men eftersom jag denna sabbat skall predika i Malmös synagoga, vill jag ju inte låta folk läsa det jag skall säga där i förväg! Men utgångspunkten för dessa rader är en annan historia, som påminner om en dalmålning, i sin naivitet. Det är den om två judar som diskuterade hur Moses såg ut. Den ene hävdade bestämt att han givetvis gick klädd i streimel, kaftan i sidenbrokad, knäbyxor och vita strumpor, medan den andre menade att det gjorde han nog inte.
-Jovisst, sa den förste.
-Bevisa det, sa den andre. Står det något om det i torahn?
-Klart att det gör! Det står “Och Moses gick” (5 mos. 31:1, i denna veckas text). Tror du verkligen att han gick någonstans utan att vara ordentligt klädd?!

Annonser

Den beslöjade välsignelsen

Den som inte vill tro på Gud, vill vara ateist eller kanske helt enkelt inte vill bry sig, bör inte läsa denna text. Sluta omedelbart, annars ansvarar jag inte för konsekvenserna!
Det är inte så att jag tänker bevisa Guds existens. Det har många försökt, oftast med de fånigaste resultat. Men jag tänker, utifrån den text som denna vecka läses i världens synagogor, visa på så egendomliga ting i texten, att den enklaste förklaringen är att texten måste vara av gudomligt ursprung. Det är den enklaste förklaringen. Givetvis är det så att den som inte till något pris vill tro, kan hitta andra förklaringar. Men medge att de blir mer långsökta.
Texten jag talar om är “Tochacha”, förbannelsen, Moses mycket hårda varning inför det judiska folket den sista dagen han levde. Det handlar om 5 mos. 28:15-69. Vid läsningen i synagogan på sabbaten blir minst åtta män uppkallade för att få varsin bit av veckans textavsnitt uppläst för sig. Eftersom det av många betraktas som en särskild välsignelse att få en positiv text sig tilldelad, gäller givetvis det motsatta för en olycksbådande text. Därför finns det lite olika traditioner om vad man gör med dessa olycksbådande rader. I Köpenhamn brukar den som kallar upp ropa ut “Ja’amod mi shejirtze”, må den som vill bli uppkallad. När jag bodde i Köpenhamn och bad i den ortodoxa Machzikei Hadas-synagogan, brukade det alltid vara församlingens ordförande Issi Samson, som gick upp för att å församlingens vägnar bli överöst både med de inledande välsignelserna (5 mos. 28:6-14) och de långa förbannelserna. I chassidiska synagogor brukar den som blivit uppkallad uttala bönen för läsningen och därmed avsluta sin medverkan vid 28:14 och därefter läses texten av föreläsaren fortare och tystare än annars, alltså utan att någon fått sig tilldelad dessa rader.
Så är traditionen, men många kommentatorer har påpekat att hela Torahn, från början till slut, inklusive dessa rader, är välsignelsebringande, oavsett innehållet. Första moseboks berömda rader “Varde ljus!” är källan till denna uppfattning. Detta ljus skapades ju innan varken sol eller måne skapats och kan alltså inte syfta på ljus i vår förståelse. I stället är det ett särskilt ljus, tills tidens fullbordan undanstoppad i Torahn, som gör att den som studerar Torahn, inklusive dess alla kommentarer, får en del av detta ljus och alltså blir mera klarsynt i andlig bemärkelse.
Och många har dessutom hävdat att förbannelserna egentligen är förklädda välsignelser. Men de tolkningarna tänker jag inte gå in på här. I stället tänker jag visa hur mycket av denna text förunderligt väl blivit verklighet, långt efter att texten skrivits. Och då går det inte att komma med att texten “egentligen” inte är så gammal som troende föreställer sig. Även om man väljer att tro, exempelvis på Spinozas uppfattning att Torahn är skriven av Ezra, eller på bibelkritikernas uppfattning att texten är ännu yngre, går det inte att komma ifrån att texten har några tusen år på nacken. Och då blir en del ting som förutspås här mycket svåra att förklara.
Eller vad sägs om detta:
“Ni kommer att bli ett ämne för förvåning, för sägner, ett samtalsämne för de folk dit Herren leder er” (28:37)
“Herren kommer att skicka mot er ett folk från fjärran, från världens ände, som en örn flyger” (28:49)
“Ni kommer att bli få till antalet, i stället för att vara som stjärnorna på himlen” (28:62)
“Herren kommer att sprida er bland alla folken, från en ände av världen till den andra änden av världen” (28:64)

Om vi utgår från att Bibeln är skriven av mänsklig hand, först för omkring två tusen år sen, måste vi ställa oss frågan: Hur kunde denne okände författare veta att det judiska folket skulle förbli ett av de minsta folken på jorden under kommande årtusenden? Rimligen borde det ju under alla dessa år ha vuxit till en enormt stor befolkning. Det judiska folket uppgår till ungefär två promille av världens befolkning, men ändå är det precis som det står skrivet här, en ständig källa till diskussion. Det går knappt att öppna en tidning någonstans, utan att där står något om judar eller om Israel. I våra dagar är detta tydligare än någonsin. Världens största krig, med trupper från nio länder, på en yta lika stor som Västeuropa och med fem miljoner döda pågår just nu i Afrika utan att medierna ens någonsin rapporterar, men när något händer i Israel, då! Hur kunde den mänskliga, okända författaren veta att judarna skulle spridas till alla jordens hörn? Visserligen kan man argumentera, som kritikerna brukar göra det, att den babyloniska fångenskapen skett innan denna text – enligt deras uppfattning – skrevs. Men även om Babylon var ett stort rike, inte omfattade det hela den då kända världen! Och hur förklara hur förunderligt väl detta stämmer in på betydligt senare tider? Hur förklara raderna om folket som är “som en örn”? Hur kunde författaren veta att nästan alla de folk, där de under årtusendena funnits de största judiska befolkningarna i förskingringen, från Rom till Tyskland, Österrike, Polen, Ryssland och i vår tid USA, har en örn som symbol?
Det finns flera texter av liknande slag i de fem moseböckerna, där det förutspås att Israels land kommer att förbli som en öken (4 mos 26:20), styrd av främmande folk, under hela den tid då judarna inte kommer att bo där. Hur förklara att sen den romerska erövringen och fördrivandet av judarna under de första århundradena efter vår tideränkning, har landet legat ödsligt och övergivet och där har aldrig uppstått en annan statsbildning? Efter Roms delning hamnade landet under Östrom, som sen blev det Ottomanska väldet. Det styrde landet fram till 1917, då det kom under engelskt styre, fram till staten Israel bildades 1948. Från Roms erövring till vår tid har där aldrig funnits ett självstyrande rike! Hur kunde Bibelns “författare” veta det?
Förbannelserna är verkligen förklädda välsignelser. De kan hjälpa oss att förstå Bibelns sanning.

”När tvenne hjärtan tillsammans slå”

I Femte mosebok 21:10-14 finns en förvånansvärd text, som ger oanade kunskaper om oss människor. Texten lyder:
“När du går ut i krig mot dina fiender och Herren din Gud ger dem i din hand och du tar fångar bland dem, om du ser bland fångarna en kvinna som är vacker till utseendet och du får åtrå till henne och vill gifta dig med henne. Du skall då föra henne in i ditt hus, raka av henne håret och låta hennes naglar växa. Hon skall ta av sig de kläder hon hade när hon blev fångad och hon skall sitta i ditt hus och gråta över sin far och sin mor i en hel månad. Därefter får du komma till henne och leva med henne och hon skall bli din fru. Men om du inte [längre] attraheras av henne, skall du skicka iväg henne. Du får inte sälja henne för pengar och hon skall inte arbeta för dig, eftersom du har plågat henne.”
Krig är inga roliga tillställningar och att de kan få människor att bete sig på ett sätt som annars vore dem fullständigt främmande, det vet vi. Denna text kommer efter ett avsnitt som reglerar krigandets lagar och de är stränga. De har kallats världens första naturskyddslag, för där finns till och med förbud mot att hugga ner träd i samband med belägring. Men en del grymheter fick man begå och att det kunde påverka soldater, så att de gjorde ting de annars inte skulle drömma om att göra, det var ett faktum. De flesta rabbiner har i dessa rader dessutom lagt in en djupare förståelse, den om det andliga krig varje människa utkämpar mot sin fiende, det vill säga människans egen onda drift.
Normalt får en jude inte gifta sig med en ickejude. På biblisk tid fanns det dessutom ett förbud mot att gifta sig med vissa folkgrupper, även om de konverterade. Men kommentarerna påpekar att i detta särskilda fall gällde inte denna regel. Även om den vackra kvinnan var ättling exempelvis till kananéerna, fick soldaten i detta särskilda fall gifta sig med henne. En vanlig uppfattning är att hade det varit förbjudet, hade soldaten gjort det i allafall. Krig är brutaliserande och då kan man inte kräva samma höga moraliska krav. I stället för att förbjuda detta, ger Torahn en utväg. Soldaten skulle föra hem kvinnan till sitt hus, där hon skulle få sitta i en månad, med rakat huvud och långa, ovårdade naglar och gråta. Eftersom många folk tvingade sina kvinnor att klä sig utmanande, för att distrahera soldaterna, skulle hon byta ut de kläder hon hade när hon tillfångatogs. Allt skedde i syfte att soldatens passion skulle svalna och han skulle ångra sig. Då fick han inte behandla den tillfångatagna kvinnan illa. Och ångrade han sig inte, har textens fortsättning en antydan om vad som skulle hända. Nästa stycke handlar om en man som hatar sin fru. Stycket därefter om ett gift par som har en odräglig son. Detta var det liv soldaten kunde vänta sig om han trots allt gifte sig med kvinnan.
Men man kan se hela texten på ett annat sätt. Det gör till exempel “Or Hachaim” (=Livets ljus, Chaim ben Attar 1696-1743) i sin kommentar. Han ställer först frågan: Om kvinnan som soldaten åtrår är ful och inte vacker, gäller regeln inte då? Självklart gör den det. Och då måste man ställa sig frågan varför de helt onödiga orden om kvinnans skönhet finns med. Or Hachaim förklarar det med att soldaten dras till kvinnans själ, som är vacker. Gud har spridit ut särskilt rena och vackra själar bland människor överallt i världen, själar vars funktion är att påverka människorna i deras omgivning att bli bättre. Och när två såna själar möts, kan de dras så till varandra, att Gud tillåter att de normala förbuden överträds. Därmed blir det också uppenbart att detta inte bara gäller ur ett mansperspektiv, så som texten framställer det. Soldater är vanligtvis män och de dras vanligtvis till kvinnor, men i ett annat sammanhang kan det omvända gälla. I Or Hachaims tolkning dras kvinnan här lika mycket till mannen.
Or Hachaim fortsätter med att tolka även den fortsatta texten allegoriskt. Jag skall inte gå in på alla dessa tolkningar. Men jag kommer att tänka på Rambams förklaring till Mishnan, där han (i Sanhedrin 10) går till storms mot “bokstavstroende”. Han säger att Torahn skrivits för alla tider och att många avsnitt (exempelvis skapelseberättelsen) skrivits allegoriskt. Allt i texten har inte lämpat sig för alla tider och alla människor. Därför har den klätts med dimridåer, som man kan tolka på skilda sätt vid olika tidpunkter i mänsklighetens historia. Den som tolkar alla ställen bokstavligt, gör Torahn en lika stor otjänst som den som förlöjligar den, enligt Rambam.

Barnatro

Ibland skiljer sig de svenska bibelöversättningarna rejält från den judiska tolkningstraditionen av Bibeln. Ett sånt ställe är 5 Mos. 18:13. Jag brukar inte kolla med de svenska översättningarna utan göra mina egna, men jag hittade inget bra svenskt ord för det hebreiska ordet “tamim”. Därför kollade jag och fann att Bibel 2000 översätter ordet “fläckfri” och 1917 års översättning lyder “ostrafflig”. Vad Gustaf Wasa-bibeln och Karl XII:s bibel säger kan jag tyvärr inte kolla, eftersom mina exemplar av de texterna befinner sig i mitt svenska bibliotek och jag befinner mig i England.
Men medan jag skriver detta lossnar det för mig. En vettig svensk tolkning av texten borde vara:
“Ni skall vara enkla med Herren, er Gud”.
Det är enkelhet i tron Moses efterlyser här. Inga sofistikerade filosofiska system, utan snarare “barnatro”. Tro på Gud och förlita dig på Honom. Det är den bästa formen av tro.
Den engelske katolske journalisten Damian Thompson skrev i The Telegraph den 2 augusti om “The Amish, Jews, Muslims and future of religion”, en intressant analys av några grupper med väldig framgång i den religiösa världen just nu. Han jämför de kristna amish med chassidiska judar och muslimska salafister och menar att ett gemensamt drag för dessa grupper är att de lever i en strängt religiös miljö, men de talar inte så mycket om trosfrågor. Och dessa grupper växer så det knakar. Hur det är med amish och salafister har jag ingen aning om, men eftersom jag själv lever ett chassidiskt liv kan jag intyga att Thompson på sätt och vis har rätt. På sätt och vis, ty den chassidiska judiska litteraturen svämmar fullständigt över av diskussioner i trosfrågor. Och det är en omfattande litteratur. Jag äger bara en liten bråkdel av alla chassidiska böcker, men det jag har fyller en billy-bokhylla i mitt vardagsrum. Men samtidigt ger jag Thompson rätt i att diskussionen om trosfrågor inte påverkar det dagliga chassidiska livet i någon större grad. Det är lite som om man separerat den filosofiska diskussionen från den praktiska tron. Och det kan nog vara hälsosamt att göra just så.
För många människor är tro en fråga om daglig kamp, där den religiösa observansen beror på dagshumöret. Människor som lever så har givetvis en spännande tillvaro, men det är ett svårt liv. Jag har känt åtskilliga överlevande från koncentrationsläger, som givetvis gång på gång ställt sig de svåra frågorna, hur Gud kunde tillåta att förintelsen kunde ske, varför just de överlevde och inte alla andra. Men förvånansvärt många av dessa överlevare har liksom kapslat in den diskussionen i ett särskilt rum och inte låtit det påverka deras vardagsliv. Även om de säkert ofta tvivlat, har de fortsatt att be sin morgonbön. Att bönen en dag då tvivlet ansätter extra svårt kan bli ett meningslöst rabblande, är inte att undra på. Men hellre det än att bara be när humöret är på topp.
En överlevande från Bergen-Belsen var rabbinen Joel Teitelbaum (1887-1979), som före kriget var rabbin i staden Satu Mare i Rumänien och därför kallades der Satmarer rebbe. Efter att i krigets slutskede ha räddats till Schweiz flyttade han till Jerusalem, där han utsågs till stans överrabbin, för de “ultraortodoxa” grupperna. Men efter bara några år där valde rebben att flytta till New York i stället, där han byggde upp en av världens största chassidiska grupper, Satmar. När han stod beredd att åka till USA frågade en förtvivlad människa i Jerusalem vem han nu skulle be om en välsignelse, när hans rebbe nu flyttade. Rebben svarade:
-Gå in i en synagoga vid morgonbönen och när männen kavlar upp skjortärmarna för att lägga sina “tefillin” (böneremmar) så skall du se efter någon som har ett nummer intatuerat på armen, det vill säga en överlevare från Auschwitz. Honom kan du be om en välsignelse.

Dilemman

I stort sett hela Femte Mosebok består av Moses tal inför det judiska folket före hans död. Han ömsom rosar, ömsom risar. Han uppmanar folket att följa Guds bud och upprepar många av dessa bud. Och han varnar för att om man inte följer buden, kommer det att gå illa. Och det är det ackord Moses slår an i de rader som inleder veckans läsning i världens synagogor:
-Se, jag ger inför er i dag en välsignelse och en förbannelse. (5 Mos. 11:26).
Välsignelsen, fortsätter nästa vers, är om man följer Guds bud, medan förbannelsen drabbar en om man inte gör det. Men, som flera kommentatorer påpekar, den första meningen är helt onödig, eftersom de följande meningarna säger samma sak. Och en viktig regel gäller då. Eftersom inget ord i Bibeln är onödigt är de till synes överflödiga orden en inbjudan till uttolkning.
Rebbe Levi Itzchak av Berditchev (1740-1809) menar att texten egentligen handlar om tre olika saker. De efterföljande meningarna handlar om det enkla, om man följer Guds bud och det går en väl, eller motsatsen. Men den första meningen handlar om något djupare. Det kan finnas tillfällen då något kan synas vara en välsignelse, men i själva verket är det en förbannelse. Och tvärt om. Inledningsvis ger rebben exemplet hur en människa kan bli så styv i korken, så högfärdig, av att ha begått en god gärning, att det kunde tyckas att det vore lika bra om gärningen aldrig utförts. Han tar också upp det klassiska dilemmat “en god gärning som gjorts genom en synd”.
I själva verket flödar Femte Mosebok över av denna typ av dilemman. Vi möter flera i denna veckas text. I 15:4 står det att om folket följer budet om sabbatsår kommer det inte att finnas några fattiga bland dem. Men bara några rader längre fram, i 15:11 står det att det aldrig kommer att upphöra att finnas fattiga människor. Detta är ju en uppenbar motsägelse, som dock inte är särskilt svår att lösa. Raderna mellan dessa ställen är uppmaningar att hjälpa fattiga människor, att vara givmild:
“Ge, du skall ge honom och låt inte ditt hjärta känna obehag när du ger honom, därför att tack vare detta kommer Gud att välsigna dig i alla dina gärningar och allt det du företar dig.” (5 Mos. 15:10)
Rashi förklarar “Ge, du skall ge honom” med att om du så måste ge en person hundra gånger, skall du ge. Och på ett annat ställe förklarar han att hjälp till fattiga till och med kan omfatta rena lyxvanor, om den fattige känner att han behöver det. Det är därför man inte bör känna obehag i sitt hjärta när man ger, ty fattiga människor kommer alltid att finnas. Det handlar alltså inte om människor som lever i nöd på svältgränsen, utan om folk som på grund av slösaktiga vanor själva försatt sig i ekonomisk kris. Även såna är det en god gärning att hjälpa.
Men är det verkligen klokt att ge utan hänsyn, till människor som slösar bort det man gett på lyx? Ett svar kan givetvis vara att det kan vara bättre att inte ge, så att människan får ta lite ansvar för sitt liv. Men å andra sidan finns det människor som aldrig lär sig, som ständigt kommer att behöva hjälp. Och vilka är vi att döma om hur det förhåller sig?
I slutet på Femte Moseboks fjortonde kapitel finns ett textavsnitt som verkar minst sagt förfärligt. Om en stads befolkning i Israel börjar ägna sig åt avgudadyrkan, så “skall du söka, undersöka och förhöra noga” och visar det sig då att beskyllningen mot stans innevånare är sann, så skall hela stans befolkning, till och med inklusive befolkningens boskap, slaktas med svärd! Det är otäckt att läsa, men man kan trösta sig med Talmuds ord om att en sån förstörelse av en hel stad och dess befolkning aldrig någonsin ägt rum. Lika lite har en vanartig son avrättats därför att hans föräldrar kommit till en domstol och sagt att han är så olydig att han borde dödas, ett bud som kommer på ett annat ställe i Femte Mosebok. I det sista fallet är det lätt att förstå. Eftersom föräldrar inte kan vittna mot barn på grund av jäv, är själva domslutet att avrätta en vanartig son en orimlighet. Och i fallet med den avgudadyrkande stadsbefolkningen så är just orden om den noggranna undersökningen de viktiga. En hel stads befolkning kommer inte igenom en sån undersökning med allmänt dödsstraff som resultat.
Men då måste vi ställa oss frågan varför dessa grymma texter finns. Jo därför att egentligen hade det varit barmhärtigast att avrätta de avgudadyrkande människorna och den vanartige sonen. Sonen, som redan som tonåring ägnar sig åt att råna folk i vägskälen, kommer med största sannolikhet att fortsätta på den inslagna vägen, med lidande för ett stort antal människor som följd. Och den avgudadyrkan folk i forntiden ägnade sig åt var sannerligen inte att de gick till ett bönehus där de åkallade en gud med ett annat namn, utan de ägnade sig åt människooffer, där barn offrade föräldrar och föräldrar offrade sina barn, där folk torterade och plågade varandra. För att få slut på såna fasansfullheter kan alltså det barmhärtigaste vara att ta död på allihop i stan. Problemet är bara att vi människor inte kan se in i framtiden. Vi kan inte avgöra om den vanartige sonen kommer att fortsätta den inslagna vägen eller om han bättrar sig. Och inte heller kan vi döma när en hel stads befolkning går över gränsen.
Vi kan se att saker och ting är fel, men när vi tror att vi människor kan lösa allt, då går vi vilse, i värsta fall in i totalitära ideologier som vill så väl, men som åstadkommer ondska. Vi kan se vad som borde göras, men vi kan inte göra det.
Ibland är den viktigaste lärdomen att veta att man inte kan göra något.