Efter morgondoppet

I morse tog jag årets första dopp, på Labbraudden i Rådasjön. När jag skall försöka skildra detta känner jag mig som Franz Kafka. Enligt biografierna lär han ha suttit och skrivit sina mästerverk (jag kallar dem så, men erkänner att det bygger på hörsägen, jag har aldrig läst dem) i en serveringsgång, med ett ständigt spring från familjens övriga medlemmar. Det är ju så att man för sin inre syn målar upp en bild av det man läser och för min inre syn har jag alltid tänkt mig Kafkas serveringsgång som om den vore belägen i mitt föräldrahem i Mölnlycke. På den ursprungliga ritningen över huset finns nämligen ett rum utritat med benämningen “serveringsgång”. Långt innan huset kom i vår familjs ägo för i dagarna fyrtio år sen, hade det byggts ut, så att serveringsgången blivit ett större rum på husets baksida. Rummet har tre dörrar; till köket, till vardagsrummet och till uteplatsen på husets baksida. Här finns också telefonen. Och så finns där ett runt bord, som inte används till något särskilt och som jag därför utnyttjar som skrivplats. Var och en kan tänka sig att det knappast är en avskild arbetsmiljö. Men å andra sidan är jag på semester, så vem har sagt att det är avskildhet jag behöver? Folk som springer ut och in och telefonen som ringer är ju tecken på sällskap, på umgänge, vilket är väl så viktigt. Men att få något vettigt skrivet, blir ju inte så lätt.
Lugn miljö för skrivande har det för övrigt varit ont om i min tillvaro på senare tiden. För två veckor sen satt jag på ett hotellrum i Polen och skrev, när jag som hastigast fick en stund över. På söndag kväll återvände jag till hemmet i Manchester. Och den resebyråagent som tänkt ut min resrutt skulle jag gärna vilja ha ett samtal med. Min arbetsgivare har visserligen erkänt att han beställde en resa från Polen till England, oavsett flygplats, men att boka resan Gostyn, Polen till Manchester, England som en flygresa Lodz – Edinburgh får man ändå säga var tämligen originellt! På söndag eftermiddag blev jag alltså upplockad utanför fabriken där jag kontrollerat livsmedel för kosherstämpling och körd till Lodz. Det är en resa på drygt tre timmar och chauffören, en ung polsk kille, anställd på fabriken, berättade att det var första gången i sitt liv han var i Lodz. I Edinburgh hade han däremot varit många gånger!
Jag var framme i Edinburgh vid tolvtiden på natten och min omtänksamme arbetsgivare hade inte bara skickat dit en chaufför, utan dessutom sett till så att han hade med sig en påse med smörgåsar och dricka, som smakade ljuvligt. Chauffören var dessutom så omtänksam att han tagit med sig en kudde och ett täcke. Jag somnade genast och vaknade först drygt tre timmar senare, när vi var framme i Manchester och chauffören undrade var jag bodde. Det var alltså inte mycket jag fick se av Skottland på den turen.
På tisdag kväll var det dags att återvända till Polen, för att övervaka packningen av den förra veckans produktion. Jag flög dit tillsammans med min arbetsgivare och denna gång flög vi Doncaster – Poznan, en betydligt mera logisk förbindelse. På kvällen bilade vi därför över bergen i The Peak district till Sheffield och vidare till Doncasters flygplats. Den resan är så underbart vacker att den var värd hela mödan att lämna hemmet innan fastedagen Tisha B’Av var över. Vi bröt fastan först på flygplanet och åt ordentligt gjorde jag först sent på natten på hotellrummet i Gostyn.
Nästa kväll flög jag tillbaka rutten Wroclaw – Liverpool. Allt är bättre än Lodz – Edinburgh!
Wroclaw hette för inte så länge sen Breslau. Poznan hette Posen. I Posen var den berömde rabbinen Akiva Eiger (1761-1837) verksam de sista 22 åren av sitt liv. Han hade tidigare studerat bland annat i jeshivan i Breslau.
Rabbi Akiva Eiger var en fantastisk lärd och en flitig författare. Men hans storhet kanske framkommer bäst av en liten historia. Han hade en grupp rabbiner på besök i sitt hem och de bjöds på kaffe. En av de närvarande rabbinerna råkade spilla lite kaffe på bordsduken. En mikrosekund senare slog Akiva Eiger sitt knä i bordet så att det skvätte kaffe ur alla kaffekopparna och så sa han: “Åh vad jag är klumpig, ursäkta mig.” Han ville till varje pris förhindra att den spillande rabbinen skulle känna sig utskämd. Det är inte själva handlingen som egentligen visar rabbi Eigers storhet, utan hans blixtsnabba reaktion. Ett litet kort ögonblick till och alla närvarande hade insett vad rabbi Eigers knäknuff egentligen handlade om. Nu var det var bara den spillande rabbinen som fattade det (och det är givetvis han som sen berättat historien). Det är så lätt att vara efterklok, men rabbi Eiger var klok med en omedelbarhet som vittnar om lång träning att blixtsnabbt reagera på ett etiskt riktigt sätt. Det lär man sig inte i en handvändning.
Den judiska begravningsplatsen i Poznan är borttagen, men rabbi Eigers och några andra prominentas gravar är flyttade och försedda med nya gravstenar och placerade utanför den gamla synagogan i Posen. Den gjorde tyskarna om till simhall – av alla ting – och det är den fortfarande.
Före kriget hade Lodz en av världens största judiska befolkningar. Allt jag kunde märka under min resa genom stan var en bio som av arkitekturen att döma verkade vara en ombyggd synagoga. Jag var inte i Polen för att leta efter judiska minnesmärken. Gör man det, hittar man givetvis en hel del. Men när man som jag besöker landet, som före kriget hade världens största judiska befolkning, i annat ärende, är det påfallande intrycket hur spårlöst försvunnet det judiska Polen är.
Alla polacker jag träffade, som jag kunde tala med, antingen på engelska eller tyska (de flesta kunde varken det ena eller det andra), var väldigt nyfikna på landets judiska historia. De ville veta om jag har polska rötter. Det är ju en definitionsfråga. När min farmors föräldrar lämnade byn Stopnica i guvernementet Kielce omkring 1892 tillhörde området “Kongress-Polen”, som var en del av Ryssland. Och när min farfars mor som nybliven änka tillsammans med sina barn flyttade från Boryslaw till Wien omkring tio år senare var det en flytt inom samma land, Österrike-Ungern. Att Boryslaw, som var en del av “Ost-Galizien” efter första världskriget kom att tillhöra Polen och att staden numera ligger i Ukraina, verkade sakna betydelse för de polacker jag talade med. De ville hitta en polsk förbindelse och hittade den. Jag berättade att den sorts hatt jag bär på jiddish kallas “a poylishe hit”, en polsk hatt och det uppskattades. Att hattarna ända sen 1799 tillverkats i samma modell på samma fabrik i Tjeckien och inte i Polen, behövde jag ju inte tala om. Inte heller brydde jag mig om att berätta att min farfars mor med tiden återvände till Polen. Till skillnad från sitt barnbarn (min pappa), som flydde till Norge och sin son (min farfar), som flydde till Italien, flydde hon från Wien till Paris efter tyskarnas intåg 1938. Det gav henne några års respit innan hon deporterades till Auschwitz, där hon slutade sitt liv.
Jag var hemma i Manchester en dag efter mina båda polenresor. Sen åkte jag, min äldste son och min svärson till Llandudno i Wales, för att tillbringa sabbaten tillsammans med der Vizhnitzer rebbe (på normalsvenska: med vår andlige ledare, rabbinen av Vizhnitz).
På måndag skulle vi så ut och resa. Allt var förberett noga. Vi hade packat, jag hade förberett passen och skrivit ut boardingkorten. Min fru hade beställt taxin. På morgonen kom taxin och vi, dvs jag, min fru och våra tre yngsta döttrar, stuvade in oss i den extra stora taxin.
På väg till flygplatsen plockade jag ut boardingkorten, för att ha dem förberedda. Då fick jag se att vi skulle vara vid gaten senast kvart över sju på morgonen. Klockan var nu sju och vi hade ännu en lång bit kvar till flygplatsen. Vad det var som hade gått snett, om jag sagt fel tid till min fru, eller om hon missuppfattat, finns det ingen anledning att spekulera över. Kort sagt: Vi missade planet. På flygplatsen fick vi bokat om biljetterna till nästa flyg, vilket inte skulle gå förrän på eftermiddagen. Det kändes fel att åka hem igen, efter att vi redan sagt farväl till både hus och grannar. I stället satt vi på flygplatsen. Några avbrott var våra gifta barns resor samma dag. När vår äldste son med familj kom för att från samma terminal flyga till Israel några timmar senare, var det ett angenämt avbrott i väntandet, inte minst att träffa barnbarnen. Efter ytterligare några timmar skulle vår dotter och svärson också flyga till Sverige för att vara en tid där tillsammans med oss. Jag hade ordnat så att de skulle flyga hela vägen med byte i Amsterdam, medan vi skulle flyga till Köpenhamn och ta tåget därifrån. Överraskning nummer två denna dag var att jag i någon felkoppling i hjärnan hela tiden trott att vi skulle flyga samma dag, medan jag bokat biljetten för nästa dag! De fick alltså snopna återvända hem, för att flyga nästa dag.
Så blev det då äntligen dags för vår flygresa. Det var lite pirrande att vi skulle landa i Köpenhamn tio över åtta och det sista tåget till Göteborg för dagen skulle avgå fjorton minuter i nio. Men det gick som smort. Vi kom snabbt genom passkontroll, fick väskorna och satt till och med och väntade i över en kvart på Kastrups flygplats innan tåget kom.
Alla vet att man inte får föra vätskor genom säkerhetskontrollen på flygfälten. På flygplanen är drickorna dyra och det är väl en gammal ovilja som går tillbaka till den tiden då man fick drickorna gratis som gör, att jag undviker att köpa drickor ombord. Därför var det törstiga tågpassagerare som väntade på att vagnen med drycker skulle komma till vår vagn. När tåget Malmö gav jag mig ut för att leta efter vagnen. Den fanns ingenstans. Av en konduktör fick jag veta att den skulle komma ombord i Båstad. Nå, det var ju bara att törsta sig förbi Lund, Landskrona, Helsingborg och Ängelholm. Men på vägen till Ängeholm fick vi veta att det var strömavbrott mellan Grevie och Båstad. Så vi skulle få fortsätta resan med buss från Ängelholm.
Så stod då några hundra tågpassagerare klockan tio på kvällen på Ängelholms station och väntade på fyra bussar, som skulle komma. Till den skaran hörde alltså vi, som varit på väg sen klockan 6.45 samma morgon. Varje gång en buss dök upp sprang en skara passagerare som yra höns, men det var falsklarm varje gång. Det var helt ordinär busstrafik för Ängelholm och alls inga långfärdsbussar. Vi, med allt bagage, kunde inte tillhöra de yras skara. Min fru och döttrar satt på trappan till stationen, törstiga. Och där blev de sittande. Först en timma senare dök två bussar upp. Vi kom med den ena och två och en halv timma senare började vi äntligen närma oss Göteborg. Då fick jag se att på en ljusramp över motorvägen stod: “E6 stängd p g a olycka”. Jag kunde inte längre hålla mig för skratt. Det hade varit för många missöden på en dag, för att detta skulle vara verkligt. Turligt nog gick det i varje fall att fortsätta på E6 till avfarten mot Centralstationen i Göteborg.
Vi hade kommit fram. Lagom till soluppgången gick vi och lade oss i mitt föräldrahem i Mölnlycke. Och i morse gick jag till sjön och tog årets första bad i Rådasjön. Under ett avbrott i skrivandet har jag dessutom hunnit med ytterligare ett dopp tillsammans med familjen. Sabbaten är snart här. Mammas flätade bröd tinar, tshulenten och kugeln värms och vinet och akvaviten ligger på kylning.
När jag ensam gick genom skogen hem efter doppet i morse, kände jag en innerlig närhet till Gud. Och i bönen sa jag att vi lär oss i våra skrifter att det är meningslöst att be om ett bekymmersfritt liv, eftersom bekymmer drabbar oss alla på olika sätt. Men, sa jag, låt mig fortsätta att få bekymmer av samma slag som denna krångliga resa, av övergående slag, som man rent av kan skratta åt i efterhand.

Annonser

Så ser det ut!

Exif_JPEG_PICTURE
Efter den senaste tidens ”avslöjanden” att spioner spionerar och att den hemliga polisen avlyssnar och bevakar folk, tänkte jag att det kan vara av intresse att se hur en alldeles äkta bevakningsrapport från Säpo ser ut. Jag har plöjt igenom tusentals dokument i Säpos arkiv och en del utskrifter av avlyssnade samtal är riktigt spännande. Bland annat avslöjas statskuppsplaner i Sverige under kriget. Men oftast ser myndigheternas övervakning ut på det här viset. En tämligen misslyckad rapport, där de hemliga poliserna inte kan följa med den de övervakar, eftersom de inte har någon bil och där de senare förföljer fel person!

Ensam i Polen

Jag har alltid trivts med att vara ensam. I mitt liv har jag träffat många enstöringar, folk som älskat ensamheten. I en del fall verkar det snarare ha berott på skygghet än på kärlek till ensamheten, men många har verkligen levat ensamma därför att de trivts med det.
Judendomen sjunger däremot inte ensamhetens lov. För att hålla en judisk gudstjänst krävs närvaro av tio män. Man bör leva i en judisk församling, om inte av andra skäl, så i varje fall för att ge lämplig uppväxtmiljö och undervisning för ens barn. Judisk filosofi är full av texter om hur viktig gemenskap är för att en människa skall vara glad. Och ensamhet kan leda till depression och depression är ondskans bästa bundsförvant.
Ändå är den judiska historien full av gestalter som under ensamma vandringar i skogen sökt en närhet till Gud, människor som levat i byar där det inte funnits någon judisk församling. Framför allt var detta vanligt förr i Polen.
Och dessa rader skriver jag i Polen. Efter att ha arbetat de senaste dagarna med kosherkontroll på en fabrik sitter jag på ett hotellrum i Gostyn och ser ut över en sån där skog som någon tzadik förr kan ha vandrat i. Som reselektyr har jag chassidismens äldsta bok, Toldos Jakov Josef, först utgiven 1780. Författaren, Jakov Josef från Polnoye (1710-1784) utgår från några rader i denna veckas torahläsning, som är de tre första kapitlen i Femte mosebok: “Hur kan jag ensam bära era bekymmer, era bördor och era bråk?” (5 mos 1:12) Han länkar det första ordet “hur”, på hebreiska “eicha” med de klagovisor vi läser den nionde Av, det judiska årets sorgligaste dag, som inträffar i den kommande veckan. Många av dessa klagovisor börjar nämligen med samma ord “eicha”. Och han skildrar utifrån detta en ensamhet, både en andlig och en fysisk. Man kan vara andligen isolerad från Gud och från andra människor även om man lever mitt ibland dem. En metafor i klagovisorna är “änka” och Jakov Josef menar att ordet inte skall tolkas bokstavligt. Vi är, när vi sörjer, som änkan, som är ensam och övergiven.
Men även om vi vid denna tid på året skall iaktta vissa sorgeregler varnar Jakov Josef för att falla i depression. Det finns en medicin mot andlig ensamhet och det är att studera någon uppbygglig bok. Och framför allt skall man försöka umgås med andra människor. I samma andetag skriver han om ensamheten när en man och en kvinna befinner sig på långt avstånd från varandra. Och så är det för mig. Jag är i Polen, familjen är i England. Men som tur är har jag sällskap av ytterligare två rabbiner på kosherkontroll i Polen och nu skall vi göra en sabbat på ett hotellrum, så gott det nu låter sig göras. Ett par challot, flätade bröd, som börjar bli hårda som sten. Lite druvjuice i stället för vin att välsigna dagen över. I stället för den fina silverljusstaken där hemma har jag två värmeljus att tända. Och lite mat har vi, om jag har stått och lagat i ett lånat kök i dag. Vi får göra det bästa av situationen och går det inte på annat vis, får vi tänka på att 5 mos. 18:3, som normalt översätts “käken och magen” – gåvor som skulle ges prästen i templet – också kan översättas “brännvin och kaffe”.

Allt är judarnas fel, eller blir man snäll av pepparkakor?

Denna vecka avslutas läsandet av Fjärde mosebok i världens synagogor. Där finns berättelsen om hur det judiska folket nu nått fram till Jordanflodens strand och snart skall gå över den. Folket på Jordans östra sida krigade mot judarna och förlorade. Därför fanns det nu tomt land i “Gilead” trakter i nuvarande Jordanien och ett par av stammarna bad därför om tillstånd att få bosätta sig där.
Längre fram i texten läser vi om att när Israels land så småningom skulle delas upp mellan stammarna, skulle Leviterna inte få något land. De skulle i stället få sig tilldelat städer, utspridda över landet. Städerna skulle ha ett allmänt torg och runt städerna skulle finnas ett grönområde, som inte fick uppodlas. Sex av dessa städer skulle ha en särskild funktion som skyddszoner för dråpare. Om någon dödat en annan människa av våda, skulle dråparen kunna fly till dessa städer och vara säker på att klara sig undan hämnare från den dödades familj. Dråparen skulle bo i skyddsstaden till dess översteprästen i Jerusalem dog. Då skulle han vara en fri man igen och fritt få färdas vart som helst, utan att någon skulle kunna kräva hämnd. Av dessa sex städer skulle tre ligga i Gilead och tre ligga i själva Israel.
Denna text ger anledning till en hel del funderingar. Hämnd är förbjuden i Bibeln. Och det gäller i alla avseenden. Som exempel på förbjuden hämnd ger rabbinerna följande exempel: Någon går till sin granne och ber att få låna en spade. Grannen vill inte låna ut spaden. Nästa dag kommer grannen och ber att få låna en hammare. Om grannen då får låna hammaren med en kommentar som:
-Trots att du inte ville låna mig spaden i går, så lånar jag dig hammaren.
Då är det exempel på hämnd.
Om detta är förbjuden hämnd, hur mycket värre är då inte blodshämnd! Trots det säger Torahn att om dråparen skulle befinna sig utanför skyddszonen och där blir mördad av en som hämnas dråpet, går hämnaren utan straff. Det är ett gott exempel på hur Bibeln vill att vi skall vara goda mot varandra, men ibland utgår från att vi inte är det.
I Talmud berättas att översteprästens mor brukade skicka godsaker, kakor och liknande, till dråparna i dessa skyddsstäder, för att de inte skulle be om att översteprästen skulle dö.
Nu är det så att kommentatorerna har frågat varför skyddstäderna var så ojämnt fördelade. I Gilead bodde förhållandevis få personer. Ändå hade de lika många skyddsstäder som resten av landet. Förklaringen är att folket i Gilead var mer mordbenägna än i landet i övrigt. Då måste man ju ställa sig frågan vad det har med saken att göra. Mord skulle straffas med döden. Det var ju den som av misstag dräpt en medmänniska som skulle fly till en skyddstad. Svaret är att de som verkligen ville mörda försökte få mordet att se ut som en olyckshändelse. Och den som mördat någon, men blivit frikänd vid en rättegång i brist på bevis, kunde också söka skydd i leviternas skyddsstäder. Det var alltså inga oskyldiga lamm som bodde i dessa städer.
Och då finns det anledning att återvända till berättelsen om översteprästens mamma som kom och bjöd dessa mördare på kakor. Trodde hon verkligen att pepparkakor gör folk snälla? Och omvänt, om en brutal mördare ber till Gud att översteprästen, den som innehar folkets heligaste ämbete, skall dö, behöver då morsan vara rädd för att Gud lyssnar till denna bön?
Svaret är, så som det stod målat med stora vita bokstäver på bergsskrevor längs vägarna i Sverige på sjuttiotalet: “Gud hör bön”. Han hör allas böner, oavsett vem det är. Ingen bön går förlorad. Till och med mördaren är bönhörd.
Därmed inte sagt att Gud uppfyller alla böner. Men vi får en föreställning om bönens betydelse i Första Moseboks berättelse om förstörelsen av det syndiga Sodom. Innan detta skedde avslöjade Gud sin plan att förstöra Sodom för Abraham, därför att från honom skulle utgå ett stort folk. Än en gång får man fråga sig varför. Vad hade Abrahams efterlevande med saken att göra? Och varför avslöjade Gud detta för Abraham? Han satte igång att be, men Gud förstörde ju Sodom i allafall! Varför avslöjade då Gud detta för Abraham? Jo, därför att från honom skulle utgå ett stort folk. Abrahams bön blev inte uppfylld, men han blev bönhörd. Hans bön blev betydelsefull för hans efterlevande.
Men, för att återgå till översteprästens mamma. Trodde hon verkligen att några kakor kunde förmå mördarna att sluta be om att hennes son översteprästen skulle dö? Nej, antagligen inte. Men genom att hon gjorde mördarnas tillvaro i skyddstaden lite drägligare, bad de sannolikt inte lika intensivt. Och det är just det Gud vill att vi skall göra, be intensivt. Bönen är ett sätt att nå Honom och exemplen är otaliga på människor som i samband med dramatiska eller tragiska händelser har bett till Gud och funnit en närhet som gjort att de till och med kan känna tacksamhet för den tragik som utlöste bönen.
Och det gäller troende, lika väl som icke troende. Herbert Tingsten berättar i sina memoarer om hur hans hustru vid ett tillfälle blev svårt sjuk och fick så hög feber att chanserna till överlevnad såg små ut. Tingsten – som sannerligen inte gjort sig känd som en troende – bad av förtvivlan en hel natt till den Gud han inte trodde på. Och han blev bönhörd! Hans hustru tillfrisknade. Inte gjorde det Tingsten mera troende, men han skriver att han sen dess förstått vad troende människor menar när de talar om kall eller mera intensiv varm bön.
Slutligen, vad hade översteprästen med dessa mördare att göra? Varför skulle just hans död sona deras brott, så att de kunde återvända från skyddsstäderna? Jo, förklarar Rashi, han hade ju ansvar för den dagliga gudstjänsten i templet, särskilt på den stora försoningsdagen Jom Kippur. Och i bönen för den dagen, som översteprästen bad, ingick det att ingen skulle bli mördad, vare sig av uppsåt eller olyckshändelse. Om något sånt trots allt ägde rum, berodde det på att översteprästen inte bett tillräckligt intensivt.
I vår tid ingår denna bön i varje judes bön för Jom Kippur. Där ber vi enkelt sagt för att hela världen under det kommande året skall bli en bättre plats att leva på. Blir den inte det, kan det alltså bero på att vi inte bett tillräckligt intensivt. “Allt är judarnas fel”, brukar antisemiter säga. Och de har alltså rätt, även om det inte är på så sätt som de tror det!