Meningen med motorstoppet mitt ute i skogen

Vi vet att Albert Einstein fick inspirationen till sin relativitetsteori när han åkte spårvagn och ställde sig frågan om det var spårvagnen som åkte, eller om det var världen runt omkring som förflyttade sig. Resenären upplever det ju som att det är landskapet som glider förbi. Hur man kan se olika på saker och ting, beroende på hur man betraktar det, finns det exempel på i den portion ur Bibeln som läses denna vecka i världens synagogor.
Fjärde moseboks tjugotredje kapitel handlar om hur Gud befaller Moses att skicka spejare till Kanans land för att undersöka hur landet ser ut och vad slags människor som bor där. Tolv män, en från varje stam, valdes ut.
Det blev ingen succé. Kommentarerna berättar att Gud, för att göra företaget lättare, genom ett underverk gjorde spejarna små, för att de skulle undgå uppmärksamhet. Samtidigt lät Han ovanligt mycket människor dö i landet, så att folk skulle vara upptagna med begravningar och sorg och inte märka spejarna. Men spejarna fick det mesta om bakfoten. När de kom tillbaka beskrev de ett land som förtärde sina invånare. De hade själva sett hur folk dog i mängder där. Och folket i landet var jättar.
Många kommentatorer ställer sig frågan vad hela idén med dessa spejare gick ut på. Många besvarar frågan med att det var en eftergift mot folks ängslan för vad som komma skulle. Men rebbe Levi Itzchak av Berditchev (1740-1809) har en helt annan infallsvinkel. Han ser spejarnas fysiska närvaro i landet som ett andligt förberedande på judarnas ankomst. Han skriver:
“När en människa kommer till en plats och tjänar Gud där, söker sig alla “nizozos” där till honom, därför att han visat dem grunden till och meningen med skapelsen”.
Vad är då nizozos? De kan beskrivas som bitar av helighet. Dels spreds såna delar av helighet ut över världen redan vid dess skapelse. Det är den åsikten som oftast förs fram i äldre kabbalistiska texter. Dels uppstår såna delar av helighet då en människa gör en god gärning. På den fysiska platsen för en god gärning blir det liksom kvar lite av gärningens helighet.
Folket i Kanans land beskrivs som mycket ondskefulla. De slaktade bland annat sina egna barn och offrade på altaren. Därför finns det några riktigt otäcka texter i Moseböckerna med befallningar om att judarna vid sitt intåg i landet skulle mörda dessa människor. Få texter är så missförtsådda. Trots att kommentatorerna är väldigt tydliga med att detta var en engångsföreteelse och att detta bud alltså inte gällt på många tusen år, dras de fram ibland, som exempel på hur hur ondskefull “Gamla Testamentets Gud” är. De blandas ibland in i dagens Israel-Palestina-debatt, där de alltså inget har att göra. Den arabiska befolkningen i dagens Israel betraktas inte som kananéernas ättlingar. Låt oss därför lämna allt sånt utanför detta och återgå till de ondskefulla människorna i det gamla Kanan.
Ondskefulla människor kan också ibland göra goda gärningar. Rebbe Nachman av Breslov (1772-1810) har skrivit en intressant text, där han frågar hur det kan komma sig att verkligt onda människor ibland har barn som kan uppvisa en nästan änglalik godhet. Han förklarar det med att alla människor i grund och botten är goda. För att bli ond måste människan undertrycka sin inneboende godhet. Ibland kan godheten undertryckas så, att den kommer ut med sädesvätskan eller hamnar i äggstockarna och barnen får alltså del av all denna godhet!
I visan står det ju att “du kan ingenting ta med dig dit du går”. Men det kan man faktiskt ofta göra. Goda gärningar förbereder liksom platsen för människan i nästa tillvaro. I den judiska tron är Helvetet ingen plats dit de ondskefulla kommer. De hamnar i graven och försvinner helt enkelt. Det är i stället de goda, som gjort något dumt (och det har vi alla) som får chansen att rätta till det i den tillvaro som på hebreiska kallas “Gehinnom”, eller Gehenna på svenska. Detta är alltså ett kortvarigt steg på väg till himlen.
Men vad händer då med de goda gärningar som onda människor, de som bara försvinner, har gjort? Ingen god gärning försvinner bara, utan de ligger liksom kvar där de blev gjorda och väntar på att bli uppsamlade. Och det kan vi alltså hjälpa till med. Och detta var spejarnas uppdrag, enligt Berditchever rebben, att samla in bitarna av helighet och andligen förbereda folkets ankomst till landet.
I chassidiska berättelser förekommer ofta människor som av en eller annan anledning måste ge sig ut på vandring. En gårdfarihandlare fick veta av en rebbe, som såg mer än vad vanligt folk såg, att hans ben hade en sällsam strålglans. När han vandrade för att sälja sina saker fastnade dessa nizozos på honom. Och det var liksom det som var meningen med varför han måste gå runt och bjuda ut sitt krafs.
Spejarnas misstag var att de inte insåg detta. De trodde att de enbart skickats för att speja, men syftet var djupare.
Jag hörde en gång en rabbin berätta om hur han missat ett flyg och därför måste vänta en halv dag på en flygplats, utan att ha något att göra. Han hade ingen bok med sig och kunde alltså inte ens fördriva tiden med att läsa något meningsfyllt. Då tänkte han för sig själv:
-Uppenbarligen är det Guds vilja att jag i dag skall sitta på denna flygplats, utan att göra något. Så nu koncentrerar jag mig på att tjäna Gud genom att uppfylla denna vilja!
En viktig princip inom judendomen är den om “hashgacha pratis”, att ingenting sker av en slump, att det finns en mening bakom allt, även de mest fåniga ting. Kör man vilse, kan meningen vara att man skall samla in såna där bitar av helighet. Vissa bitar räcker det med fysisk närvaro för att få med sig. Andra måste man lösgöra genom en liten bön, eller något annat andligt. Så när bilen går sönder mitt ute i skogen och man ber en liten bön för att allt skall ordna sig, kanske det var just det som var meningen med motorstoppet. Bitarna av helighet blev lösgjorda från platsen.

Viljan att leva

Exif_JPEG_PICTURE

Se på denna bild! Den är tagen i Föhrenwald-lägret i Tyskland, sannolikt sensommaren 1945. Byggnaderna i bakgrunden byggdes 1939 för att hysa slavarbetare, som arbetade på den ökända industrin IG Farben. Efter andra världskrigets slut, när slavarbetarna kunde återvända hem, fick husen en ny funktion. De tiotusentals judar som överlevt vistelserna i Tysklands omfattande arkipelag av koncentrationsläger hade oftast ingenstans att återvända till. Därför organiserade amerikanarna, under Eisenhowers ledning, ”Displaced Persons Camps” av vilka Föhrenwald blev det största. Förhrenwald var också det sista DP-lägret som stängdes, så sent som 1957.
Bilden är tagen på ett bröllop i lägret. Just det, ett bröllop. Tämligen omedelbart efter kriget började överlevande judar gifta sig med varandra. En okuvlig livsgnista. Och i lägret som byggts för att bland annat producera gasen som skulle avliva dem, föddes massor av barn. Och där firades alltså bröllop.
I bildens mitt syns brudgummen föras fram. Normalt skulle det ha varit hans far och blivande svärfar som skulle fört honom ut till bröllopsbaldakinen, men vi får väl utgå från att ingen av dem var i livet. Brudgummen har den traditionella vita ”kitteln”, bröllopsskruden, på sig under överrocken. På sitt huvud bär brudgummen chassidernas traditionella högtidshatt, en ”shtreimel”. Och i raden bakom honom, till höger, syns en bröllopsgäst som också har shtreimel.
Mannen till höger om brudgummen är troligen der Klausenburger rebbe, rabbinen Yekusiel Yehuda Halberstam, som jag skrivit om i ett annat inlägg på denna blogg. Han var en av de ledande och inspirerande rabbinerna i lägret. Trots att han själv svultit och plågats i arbetsläger och under dödsmarscher, trots att han mist sin hustru och stora barnaskara, visade han en enorm livsvilja och entusiasm. Han skulle senare bygga upp nya judiska församlingar, först i USA och sen i Israel.
Viljan att leva. Viljan att börja om från början. Långt ifrån alla hade den viljan denna sensommar. Det är omvittnat, bland annat av Elie Wiesel, att många som höll modet uppe under lägervistelsen föll i djup deprimering när allt var över.
När der Klausenburger rebbe dog 1994 kom en äldre kvinna till familjen, som veckan efter dödsfallet som brukligt är satt ”shiva”. Hon hade med sig ett par strumpor. Hon berättade att när hon efter kriget var i Föhrenwald, hade rebben kommit fram till henne och frågat henne varför hon inte hade några strumpor på sig. ”En judisk flicka bör ha strumpor”, sa rebben.
-Jag har mist alla nära och kära, svultit och plågats i flera år och du bekymrar dig om mina strumpor! Förresten har jag inga strumpor!
Då tog rebben av sig sina strumpor och gav flickan.
-Det är tradition att judiska flickor har strumpor, men det står ingenstans skrivet att en judisk man måste ha det, så du får mina.
Den där omtanken om den lilla detaljen, och givetvis också rebbens osjälviskhet, väckte livsgnistan till liv hos flickan. Hon hade sparat strumporna i alla år och gav dem nu till rebbens familj.
Jag hittade denna bild i New York, hemma hos en kvinna som själv överlevde kriget tillsammans med min far, först i Norge, senare i Alingsås. Mannen snett bakom der Klausenburger rebbe, som tycks sjunga, är hennes make Mordechai Loeb.
En dag efter att jag hälsade på fru Loeb, hälsade jag på ett chassidiskt par i Brooklyn, som träffade varandra på liknande läger i Sverige, dit de båda kom från koncentrationsläger. Mannen gick på den jeshiva (rabbinskola) som 1945-47 drevs av den överlevande Vizhever rebben i Färna bruk i Västmanland. Hans hustru gick på det ortodoxa flickseminariet på Lidingö. Mannen berättade att Vizhever rebben gick runt i den den västmanländska bruksorten i fullt chassidiskt ornat, till och med med vita knästrumpor på sabbaten. Jag frågade var i all världen rebben hade fått tag på såna kläder i Sverige 1945.
-Åh, svarade mannen. Sånt fanns i drivor i Tyskland. Det var bara att beställa.

Kvällspressen har blivit bättre!

Img7859 (2)

I den senaste tidens debatt om kvällspressens agerande i samband med kravallerna i Husby med flera platser, har det påståtts att kvällspressen blir allt värre.
Det är inte sant.
Därmed inte sagt att kvällspressen blivit bra. Den är fortfarande dålig. Men det var ett tag sen vi såg löpsedlar som:
”Harry Schein: Jag har inte mördat Olof Palme!” eller den verkliga klassikern, från Per Albins begravning: ”Kungen i tårar vid statsministerns kista”. Det senare var en ren lögn, men tidningen tyckte att det skulle bli intressant att få en dementi från hovet!
Vare sig det är sant eller ej, att ungdomar i Husby de senaste dagarna frestats bränna bilar för att kvällspressen skall få foton, vet vi att liknande ting var vanliga när kvällstidningarna skrev om raggarnas vilda framfart i slutet av 1950-talet. Då förekom till och med att journalister själva agerade raggare framför kameran, för att få smaskiga bilder. Jag höll på att skriva att journalisterna klätt ut sig till raggare, men de hade snarare klätt av sig.
Jag har skrivit om ovanstående löpsedel för Aftonbladet den 4 maj 1950 förut. Men eftersom jag glömde sätta rubrik på inlägget, går det inte att länka till det. Därför kommer här i redigerad form en favorit i repris.
Löpsedeln handlar pastor Karl-Erik Kejne, som vid denna tid slog på stora trumman för det som han såg som en rättsskandal riktad mot honom själv. Kejne var en man med stor fantasi. En vän till honom har sagt till mig att han kunnat bli en utmärkt Expressen-journalist. Aftonbladet var inte sämre. De visste hur man kunde göra en höna av en fjäder.
Vad var det som doldes bakom orden ”Djävulsdyrkan, orgier, slaveri”?
Det fanns en predikant på Östermalm i Stockholm, som hyrde ut rum. En hyresgäst, Ernst Eriksson, hade tagit kontakt med Kejne sen han blivit hotad av predikanten en dag när predikanten som vanligt var lite på snusen. Det var den andre mars 1948, alltså dagen efter ”Fars dag”. Så kallades den första dagen i månaden, när man kunde börja köpa ut månadens spritranson från Systemet. Ernst berättade för Kejne att predikanten en dag hade läst högt ur en predikan han skrivit när vår nuvarande kung föddes. Då och då hade han avbrutit sig och sagt:
-Djävligt bra!
Det var djävulsdyrkan.
En gång hade en bekant till predikanten kommit upp till honom efter en fest, tillsammans med sin fästmö. Pastorn hade bjudit paret på ett par snapsar och sen gått ur rummet. Paret hade då passat på att ligga med varandra. Det såg pastorn genom rummets draperi. Han gick då och väckte sin hyresgäst Ernst och sa:
-Kom så ska du få se något djäkligt skojigt.
Det var orgierna.
Och snapsarna som paret fått innan blev till att predikanten förslavat folk med droger.
Det var slaveriet.
I de flesta sammanhang där denna händelse omtalats brukar det heta att predikanten bedrev en homosexuell bordell i sin lägenhet och utnyttjade kriminella ungdomar som han var övervakare åt som personal på bordellen. Ynglingen som kommit upp till predikanten hade verkligen brukat prostituera sig homosexuellt för att tjäna en hacka. Han var också kriminell och hade därför en övervakare. Så långt stämde det. Men det var inte predikanten som var hans övervakare.
Det var – pastor Karl-Erik Kejne!
De som tycker att dagens press är osaklig och skandalsugen har en del att tänka på. Det var inte bättre förr.

Gud är kvinna!

På Facebook skrev nyligen Jonas Gardell: ”Gud är en svart, lesbisk kvinna!” (Evangelium enligt mig själv).
Jonas Gardell har förmodligen inte en aning om hur rätt han har, enligt tusenåriga judiska skrifter.
Fjärde Moseboks elfte kapitel handlar om hur folk i öknen klagade inför Moses, att de var trötta på att äta manna. De ville ha kött, fisk, gurkor, meloner och lök. Förr stod det i den svenska översättningen att folket “knorrade”. Enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder knorra att mumla, att muttra. Men det var inget tyst mumlande eller försiktigt muttrande folket ägnade sig åt. De protesterade högljutt! Och därmed skapades, tack vare en felöversättning, ett nytt ord i svenskan.
I texten står att folket sa att i Egypten hade de fått fisk “chinam”, vilket översatts till “så mycket vi ville” i den svenska texten. Men en bättre översättning hade varit “gratis”. Den judiske kommentatorn Rashi (1040-1105) påpekar att eftersom det i Andra Mosebok står att de inte ens fick halm till tegelslagningen gratis i Egypten, är det knappast troligt att de fick fisk gratis. Och kött hade de faktiskt i öknen. Både i samband med uttåget ur Egypten och intåget i Israel nämner Bibeln att folket hade stora boskapshjordar. Så klagandet var uppenbarligen orättvist, en förevändning för att få klaga. Och Moses tyckte att nu räckte det. Han formligt skriker ut sin frustration i följande ord:
Moses sa till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte fått välvilja i dina ögon? Du har lagt bördan av hela detta folk på mig. Har jag verkligen avlat hela detta folk, eller har jag fött dem, så att Du kunnat säga till mig att bära dem i min famn, som en amma bär sitt barn, till landet som Du lovade deras förfäder? Varifrån skall jag få kött att föda hela detta folk, när de gråter inför mig och säger ”Ge oss kött, så att vi kan äta”? Jag ensam kan inte bära hela detta folk! Det är för tungt för mig! Och om det är så här du behandlar mig, döda mig då med en gång!” (4 Mos. 11:11-15)
Jag har översatt texten till svenska från det hebreiska originalet, lite annorlunda än den vanliga svenska bibelöversättningen. Men ett ord går inte att översätta. Hebreiskan har ordet “du” i både manlig och kvinnlig form. Eftersom motsvarigheten inte finns på svenska, går en viktig poäng förlorad i översättningen. När Moses säger “Om det är så här du behandlar mig, döda mig då med en gång!” använder han formen “at”, den kvinnliga formen för du!
Normalt tilltalas Gud “ata”, den manliga formen för du. Men alltså inte här. Moses tilltalar Gud som kvinna. Flera judiska kommentatorer har uppmärksammat detta. Och de utvecklar ur detta ett resonemang om vad Gud egentligen är. Givetvis är Gud vare sig man eller kvinna. Om det är i något sammanhang nyordet “hen” verkligen passar bra, är det på tal om Gud.
Gud är något så stort att vi inte kan göra oss en föreställning om vad det egentligen är. Gud uppfyller hela universum och eftersom universum är oändligt är Gud också det. Gud har skapat allt, även tiden och är själv tidlös. Det där är saker som vi inte kan greppa med vårt intellekt och därför måste vi klä vår bild av Gud i vårt språk, i en föreställning som vi kan förstå. Bibeln beskriver därför ofta Gud i mänsklig gestalt, för att vi människor skall få ett begrepp, något att forma vår tro efter. Då framställs Gud oftast som en man, som en kärleksfull fader, eller en rättvis och omutbar domare.
Vår föreställning om Gud beror på oss själva. Därför var det naturligt för mannen Moses att tala till Gud som till en man. Men alltså inte när han skriker ut sin förtvivlan och ber Gud att döda honom. Intressant är att flera kommentatorer förklarar detta med att Moses här uppträdde som en kvinna. Och för en kvinna är det givetvis naturligare att se Gud som en kvinna.
Långt innan modern queer-ideologi, redan för tusen år sen, menade kommentatorerna att kvinnligt och manligt kön i fysisk bemärkelse och kvinnligt och manligt väsen i andlig bemärkelse var två vitt skilda ting. En man kan vara kvinnlig i sitt väsen och en kvinna manlig. Och detta kan skifta beroende på situation och humör. Både manligt och kvinnligt väsen består dels av logiska tankar, dels av känslor. Skillnaderna är att det manliga väsendet låter logiken styra känslorna, medan det kvinnliga väsendet låter känslorna styra, även när det blir ologiskt. När Moses lät känslorna överväldiga sig, var han alltså uppfylld av kvinnligt väsen och tilltalade Gud som man talar till en kvinna. De manliga och kvinnliga väsendena kompletterar varandra. Ibland behöver vi vara strikt logiska. Men lika ofta måste vi låta känslorna styra oss. Det ligger alltså ingen värdering i de två olika begreppen. Precis som en man och en kvinna kompletterar varandra i den fysiska världen, så kompletterar de manliga och kvinnliga väsendena tillvaron i den andliga världen.
Ett oöversättligt ord i Bibeln kan alltså ge oss inblick i vad Gud är och samtidigt vad vi människor är.
Gud är så som vi föreställer oss Gud och i vår föreställning utgår vi från oss själva. Vilket onekligen ger oss en intressant inblick i hur Jonas Gardell föreställer sig själv!

De enkla förklaringarna håller inte

Från kravallerna på Söder i Stockholm påsken 1948

“Språngmarsch. Stort polisuppuppbåd som kostar skattebetalarna massor av pengar. Sexton i finkan. Flera skadade, därav en del ganska allvarligt.”
Är detta ett reportage från Husby 2013? Nej, texten handlar om Berzelii-kravallerna sommaren 1951.
Folk glömmer så lätt. Om man vill förstå det som nu händer i Stockholms förorter kan det vara värt att påminna om att detta inte är en ny företeelse. Det som förändrats är geografin.
Påsken 1948 hade fem tusen ungdomar samlats på Medborgarplatsen för att delta i en jättelik utomhusdans. Några ungdomar satte igång bråk, stenkastning mot polis och skadegörelse. Poliserna gjorde chock och slagsmålet var i full gång. Över tusen personer beräknas ha deltagit i påskkravallerna på Söder. De återupprepades kväll efter kväll fem dagar i rad. Föreningen “Söderklubben” som startat dansen försökte stoppa det hela, men det gick inte. Ett gäng på cirka tjugo ungdomar ledde kravallerna, men de flesta var helt enkelt nyfikna, som tyckte att det var kul att något hände. Tidningen Se beskrev stämningen:
“Den här påsken kommer kommissarie Bernhard Lindqvist på Katarina polisstation i Stockholm aldrig att glömma. Det gör heller inte de 100 unga ligister och ett par av deras ‘brudar’, som med batongslag och sabelhugg, svordomar och omilda ryggknuffar föstes in i polisens radiobilar för omedelbar befordran till vad som på deras eget språk kallas för ‘snuthäcken’. I ett par fall måste polisbilarna ta omvägen över Södersjukhuset – för omplåstring av buselementen. För ett sabelhugg tvärs över ansiktet eller benen känns ju litet.”
Poliser och socialvårdare menade att det som kunde hjälpa var fler ställen för ungdomar att träffas och ha roligt. De ungdomar som intervjuades i tidningarna menade att polisen provocerat och att allting var samhällets fel.
Det låter bekant på något vis.
Tidningen Se:s redaktör Rune Moberg skrev:
“Kanske är det fråga om en grumligt och primitivt hat mot samhället – men det kan också vara en medveten strävan att sätta det svenska samhället i en aldrig så liten gungning. I vilket fall som helst kan kravallerna användas som vapen i kampen mot demokratin.
Därför är det angeläget, att uppviglarna avslöjas och oskadliggöres.
Men de andra, då, de tusentals ungdomarna, som lät sig ledas av dessa skumma typer? Blir det inte svårare att locka dem till upplopp en gång till, om de får flera lokaler, där de kan fördriva tiden? – – –
Nej, vantrivseln beror inte på bristande lokaler. Det är rättare att säga, att den beror på bristande disciplin och föräldraansvar. Skäll inte på ungdomen för det. Skäll på föräldrarna och skäll på samhället, som har låtit sin ungdom växa vilt, som har skapat den en miljö, där den inte trivs. Inte för att där finns för små danslokaler och för få pingpongbord, utan för att världen är rastlös och febersjuk. Det spirar inga gossar och flickor med solsken i blick ur en sådan mylla.
Framför allt inte när ungdomen som nu lämnas åt sig själv. Polisbatonger är inte lösningen. Danssalonger inte heller. Nej, det är ljus, värme och trygghet. Det är goda hem och riktiga föräldrar.”

Kravallerna var inte någon ny företeelse ens 1948. Jämnt hundra år tidigare, 1848, drabbades Stockholm av stora kravaller. Då förslog inte poliskåren långt, så militär inkallades. Och de kravallerna var egentligen bara en upprepning av de ännu större kravallerna 1838. Då slogs man i Gamla stan.
Med ingången av 1950-talet förflyttade kravallerna sig till Norrmalm. Berzelii park och Stureplan blev nya slagfält. Några år senare var det Kungsträdgårdens tur. Och där skulle kravallerna uppstå med jämna mellanrum under sextio-, sjuttio- och åttiotal, med undantag för Hötorgskravallerna 1965. Oftast skedde de i augusti, när stan var full av ungdomar som kommit hem från semestern, men ännu inte börjat i skolan. Det var för att få stopp på dessa kravaller Stockholms vattenfestival startade i augusti 1991.
Folk verkar ha glömt. Kravallerna är inget nytt. De sätts igång av folk som vill protestera mot något, ofta bara lite diffust “samhället”. De får liv av ungdomar som tycker att det är roligt och spännande när något händer. Och när de väl är igång, behövs bara en tändande gnista. Under Stureplanskravallerna i början av femtiotalet kom mängder av landsortsbor resande till Stockholm för att få vara med. De gick och drev på gatorna och väntade på det första initiativet. När någon satte igång, antingen en bråkstake, eller också polisen som tyckte att situationen började bli hotfull, brakade allt loss.
Kravallerna i Husby påminner en del av de som drabbade Storbrittannien för två år sen. Där var det också en dödsskjutning som tände gnistan. Att den skjutne var en svart man fick folk att tala om rasism bakom skjutningen. Det hjälpte föga att den skjutnes egen familj offentligt protesterade. De visste att deras nära släktning var kriminell och ofta tungt beväpnad – även om han var obeväpnad när han sköts. Jag såg själv kravallerna i Salford och det var väldigt svårt att se hur plundringen av butiker – man började givetvis med spritbutiken “Bargain Booze” – hade något med en protest mot londonpolisens eventuella rasism att göra.
Det är så lätt att hitta på förklaringar till dagens kravaller. Man kan egentligen säga vad man vill. Det är polisens fel, det är invandringens fel, det är ligistfasoner, det är utanförskapets fel. Sedda ur ett historiskt perspektiv blir många av dessa enkla förklaringar svåra att ta på allvar.
Men en sak kan vi lära oss. De som de senaste dagarna kommit med enkla standardrecept på lösningar, finns det all anledning att misstro, vare sig de kommer från höger eller vänster.
(I denna redogörelse för kravaller i Stockholm har jag medvetet uteslutit hungerkravallerna 1917, trots att de dragits fram av andra debattörer de senaste dagarna. En värre förolämpning mot de arbetarkvinnor som ville ha bröd till sina undernärda barn kan knappast tänkas, än att jämföra dem med andra kravaller.)

Att leva med ondskan

Så är nedräkningen snart över! I morgon kväll börjar den judiska högtiden Shavuot. Den firas till minne av givandet av de tio budorden på Sinai berg. Men jag skall hoppa över allt det där, likaså traditionen att äta ostkaka och i stället tänkte jag vi skulle titta lite närmare på ett djupare budskap som finns i helgen, ett budskap som man kan ta till sig vare sig man är jude, kristen, muslim, ateist eller vad som helst.
I Moseböckernas på flera ställen återkommande listor över de judiska helgdagarna fastställs aldrig något datum för Shavuot. I stället står det att i den första månaden, på den femtonde dagen, skall högtiden Pesach firas. På den helgens andra dag skall man börja räkna sju hela veckor och därefter skall Shavuot firas.
Pesach firas till minnet av uttåget ur Egypten. Bland annat skall man då ta ut allt jäst bröd, ja alla mjölprodukter som jäst, ur huset. I texten som läses då står det att detta sker eftersom judarna, när de i hast lämnade Egypten, inte hann låta brödet jäsa innan det var dags att ge sig av.
Men sen urminnes tider har man lagt in ett djupare budskap i detta förbud för jästa mjölprodukter. I Talmud står att rabbin Alexandri brukade sluta sin bön med att säga:
-Världens herre! Du vet att vår vilja är att uppfylla din vilja. Och vad stoppar oss? Jästen i degen och myndigheternas pålagor!
Att rabbi Alexandri, som levde under romartiden, när nya lagar ideligen förbjöd judar att utöva sin religion, menade att myndigheternas pålagor hindrade människor från att uppfylla Guds vilja, är lätt att förstå. Men vad menar han med jästen i degen? Kommentatorn Rashi förklarar att jästen symboliserar vår onda drift, det inom oss själva som driver oss att göra dumma ting och förhindrar oss att göra gott.
Att rabbi Alexandri jämförde ondskan med degens jäst var ingen tillfällighet. Det är jästen som får degen att svälla upp, att bli uppblåst. Och vår inre ondska får också oss människor att bli uppblåsta, att anse oss själva så viktiga att vi tycker att vi kan trampa på våra medmänniskor, skada andra och göra onda ting så länge det gagnar oss själva.
Högmodet och ondskan går alltså hand i hand. Att rensa ut alla jästa mjölprodukter och bränna det sista man hittar av dem, är alltså en handling för att rena sig från högmod.
Så kommer då högtiden Shavuot. I kommentarerna talas det om att Sinai inte var ett stort och imponerande berg, utan ett ganska litet berg. Det symboliserar också att om man vill ta emot budskapet från Sinai går det inte att komma uppblåst och högmodig, utan ödmjuk. Min favoritkommentator, rabbin Pinchas av Koritz, skriver att man ett par dagar före Shavuot bör försöka göra upp med sig själv, se vad man gjort som kan rättas till och göra sig mera ödmjuk, för att på rätt sätt ta emot helgen. Han skriver:
“Det finns de som klarar av att göra det med sång och dans, men för de flesta människor krävs eftertanke och allvar. Men man får absolut inte låta allvaret övergå i depression, eftersom nedstämdhet är det ondas bästa följeslagare”.
Men efter all denna ödmjukhet kan man då med förvåning läsa orden i Tredje Mosebok om vad som skulle offras på Tabernaklets altare under Shavuot. Jäst bröd! Jo, det står uttryckligen att brödet skall vara “chametz”, jäst, eller som det brukar översättas till svenska, “syrat”.
Men var det inte det jästa bröder som symboliserade högmodet och ondskan? Jo, och flera kommentatorer kommer till samma slutsats. Det är ett budskap om att vi måste lära oss leva med ondskan. På Pesach rensas den ur våra hus och vi bränner den. Men inte blir vi av med all ondska för det. Pesach är som en vitamininjektion i andlig godhet, men för att verkligen kunna vara goda måste vi också ta till oss Shavuots budskap:
Att lära sig leva med ondskan.

Djupgrävning

1980-01-14

Jag har börjat gå igenom mina gamla negativ för att se om det kanske kan bli en ny bok om människor jag mött ”på böggda”. Det var 1980 jag på allvar började registrera och ordna alla negativ, så början sker med film 1 från det året, tagen i september 1980. Där hittade jag detta foto på Alma på Lillastenshult (1890-1985) i Bollebygd. Det var det första fotot jag tog av henne och mitt syfte var egentligen att mjuka upp henne och systern Manda så att de skulle vänja sig vid kameran. Det lyckades inte riktigt, för det var Manda jag ville fotografera. Hon stod nämligen just när detta foto togs i potätelandet och bärgade årets skörd av potatis. Trots att Manda ”bara” var 75 år och Alma var nittio, såg Manda äldre ut, där hon stod iförd sin brors gamla kavaj, två hucklen om huvudet och med förkläde av säckväv. Bilden av Manda lyckades jag dock inte få ta. Både Alma och Manda var av uppfattningen att man skulle ”klä upp sig” för fotografen. Det är alltså det Alma gjort här.
Alma somnade in 95-årig i stugan på Lillastenshult och Manda blev ensam kvar. Det var en sensommarkväll och Manda tyckte att det var för sent att gå den långa vägen bort till Stenshult för att låna telefon och ringa efter ambulans. Hon väntade till nästa dag. Jag frågade henne om hon inte var rädd att vara ensam med sin döda syster hela natten. Manda svarade:
-Rädder? Rädder? Alma kunde la inte gjära nåt när hu var döer!