Bohusskalden

Varför älskar inte bohuslänningarna sin egen skald, likt värmlänningarna Gustaf Fröding, skåningarna Gabriel Jönsson och dalkarlarna Karlfeldt och Dan Andersson? Mer än en har ställt den frågan. Få kommer ihåg den man som i varje fall själv ansåg att han var Bohusläns egen skald. Han hette Fredrik Nycander, var född i Uddevalla 1867 och kallade sig både “bohusskalden” och “den siste barden”.

Nycander grundade sällskapet Vikarvet och det är därför hans förtjänst att Svenneby gamla kyrka räddades undan förgängelsen, att Vikarvets bohusmuseum kom till, att Dragsmarks klosterruin konserverades och att Åby gamla säteribyggnad rustades upp. Det var också han som grundade den ännu utkommande skriftserien Vikarvet, vars första redaktör han var.

Själv ansåg säkerligen Nycander att det var som författare han borde ha ihågkommits. Men en mera bortglömd författare än han får man leta efter. Det beror inte på att det skulle vara svårt att få tag på hans skrivarmödor. Per-Henrik Berthelius skriver i sin bohuslänska bokhistoria att “när jag frågar efter Nycander på ett antikvariat, så möts jag med stor välvilja – äntligen någon som rensar hyllan”.

Nycander började sin författarbana på 1890-talet, med diktsamlingar och romaner som hyllade en dekadent livsstil, Bohusläns klippor och skär och vikingar, framförallt vikingar. Det var han som skrev orden till Adrian Dahls “Bachanal”:

“Jag vill frossa tills jag stupar

full av lycka och fördärv”.

 

I samma text skaldar han att “jag är ung, blir aldrig gammal”, men med åren blev även Nycander äldre. Det var när han började närma sig de femtio som han började älska sin bohuslänska hembygd med en omfamning som kunde pressa andan ur den ståtligaste vikingamö. Eller som han sa när han i augusti 1917 hälsade “tingsmenigheten” bestående av ett trettiotal “bohuslänska män och kvinnor samlade till minnesfäst, fräjdande vår bygd” på “Lysekils tingsbärg” och talade om sin älskade vikingatid:

“Hugstor var nordmannen, rättmätigt hämdkräfvande för liden oförrätt. Feghet, falskhet straffades skonlöst. Trofasthet fräjdade kvinnan. Vän stod vän bi enligt fostbrödralagets ed. Ungdom härdades till lifsmod och dödsförakt. Fosterlandskärleken lågade lika ren i barmen som arnens eld på stugans jordgolf.”

Det var tider det! Men mot nutidens bleksiktiga folk kunde man inte vara nog försiktig. I Vikarvets första årgång berättar Nycander om en professor som kommit till en bohuslänsk gård för att undersöka traktens fornminnen. På gårdens marker reste sig en präktig “grafhäll” och bonden sa att den kunde vara bra att ha till mycket, exempelvis till en trapphäll. Professorn blev förtvivlad och påstod att om man rörde ett sådant gammalt minnesmärke, kom olyckor att drabba en. Just därför beslutade sig bonden för att inga professorer hade med hans egendom att göra. Han lade bautastenen som en trappsten till sitt hus. Men snart bröt mul- och klövsjuka ut på gården, bondens son dog i barnförlamning och hans hustru i lunginflammation. Bonden trodde att han drabbats av vikingarnas ilska och satte tillbaka bautastenen på gärdet. När professorn kom tillbaka några år senare, stod stenen rakare än förr på gärdet. Bonden berättade sin historia för professorn, som visserligen tyckte synd om bonden, men som framför allt gladdes åt att fornminnet var räddat. “Han höll god min, måste det ju för vetenskapens skull. För den – allt! De heliga märkena måste skyddas. Folk måste lära sig vördnad för dem.” Och för fornvården var tydligen alla fula knep tillåtna, enligt Nycander.

Otacksamt nog var det inte alla som älskade hembygden med samma våldsamma kraft. När Nycander överlämnat redaktörsskapet till Ernst Hörman på tjugotalet, kom hans tidskrift Vikarvet år 1932 att innehålla en artikel av David Arill, kallad “Hembygdskärlek och hembygdsromantik”, som måste ha gjort den siste barden mycket besviken. Arill skriver nämligen att den våldsamma litterära fantasin i hembygdslitteraturen kan få helt motsatt effekt och kväva verklig hembygdsvård.

Men det fanns hopp även i nutiden. Allt nytt var inte dåligt. Nycander skriver i diktsamlingen “Nuets nerv” från 1932 att han “älskar bilismen och flyget”. Och sporten skapade en ny sorts människor, som Nycander tyckte om. I dikten “Sportyngling” skaldar han:

“Här kommer den råa styrkan!

Är den icke värd sin dyrkan?

Se kulorna på min arm

och känn, jag är frisk och varm!

 

På segraren står i väntan

den lilla förtjusande jäntan.

Hon älskar min starka kropp

och inte min huvudknopp”.

 

Två år senare hade det blivit ännu bättre. Nya friska vindar bröt fram och i diktsamlingen “Ras och rike” kunde Nycander skalda under rubriker som Arier, Hakkorsets söner och Hakkorsfanan.

Men tiden vände igen och när Fredrik Nycander dog 1944 höll luften på att gå ur både arierna, hakkorsfanan och de ideal som Nycander trodde skulle göra honom oförglömlig som bohusskald.

1950 restes en minnessten i Lysekil över Nycander. Men på den numera mossbelupna stenen syns inte Nycanders starka kropp, bara hans huvudknopp. Men så långt går det nog inte att någon tar stenen till trapphäll. Det har nog Nycander lärt bohuslänningarna i alla fall.

Mångdubbel tragedi

Aleppo mosque damage: Aleppo's iconic Umayyad Mosque

 

Efter att ha stått sen år 1090 störtade i går minareten på Umayyad-moskén i Aleppo samman, sen den skadats allvarligt i det syriska inbördeskriget. På Facebook hyllades denna förstörelse av en vän till mig. Hade han gjort det i namn av sina vänner i Sverigedemokraterna, hade det varit en sak. Men han deklarerade sig i samma andetag som “traditionell jude” och påstod att vi ber om detta tre gånger om dagen.

Hyllningen fick gilla-knapp av en person som menade att folk gråter när fornminnen förstörs, men rycker på axlarna när människor dör. Han hade onekligen en poäng. Detta är en mångdubbel tragedi. Människolivens spillan är givetvis den största. Fornminnets förstörelse är också en tragedi. Och att en människa – för övrigt en vän sen över trettio år tillbaka – kan hylla detta och till på köpet göra det i namn av vår gemensamma religion, är för mig personligen en tragedi.

Jag vet inte vilken bönbok min vän använder sig av, men i den vanliga judiska bönboken, ur vilken jag ber tre gånger om dagen, finns i varje fall ingen bön om att tusenåriga minareter skall förstöras. Och det är inte så konstigt. Detta har inget med judendom, traditionell eller annan, att göra. Min vän försöker åberopa forna texter, men likt islamismen är detta sorts förakt för andra människor, deras vanor och trosbegrepp, 1900-talspolitik förklädd till religion och inget annat.

Det troliga är att min vän syftar på några rader i vår bönbok där vi ber Gud om att lyssna till våra böner i stället för till dem som tillber meningslösa beläten och gudar som inte kan hjälpa dem. Det stycket handlar alltså inte om att såna beläten skall förstöras, i varje fall inte av oss människor. Men det avslöjar ju också indirekt att vi tror att Gud även hör de böner som riktas till avgudar. Och det finns ganska många judiska texter (exempelvis Or Hachaim, Shmos) om detta. Den som tillber en hemmagjord trägubbe, eller något annat, kan alltså räkna med att också få sina böner besvarade, om inte förr, så i varje fall senare.

Men texten avslöjar också något annat, nämligen att vi också tror att våra egna böner besvaras. Och bönen som handlar om människor som tillber meningslösa saker, “hevel verik”, är till stora delar besvarad för evigheter sen. Såna människor finns knappt längre. Visst finns det religioner som har gudabilder, men även de är på det klara med att bilderna symboliserar den gud de tror på, inte att det är guden.

Men vad har detta med minareten i Aleppo att göra? Det finns en världsreligion vid sidan om judendomen som är stenhård med att inte skapa något som ens kan likna en gudabild. Det är islam.

Den judiske filosofen Moses Maimonides, kallad “Rambam” (efter begynnelsebokstäverna i Rabbeinu Moishe Ben Maimon) levde på 1100-talet. Redan då hade minareten i Aleppo stått i över hundra år. Rambam fick en dag ett brev från en man som hette Ovadja. Han berättade att han hade konverterat till judendomen. Hans lärare i judendom hade påstått att islam var en avgudadyrkande religion. När Ovadja – som i den frågan hade bättre kunskaper än sin lärare – protesterade, hade läraren förlöjligat honom och kallat honom “fåne”. Ovadja bad nu i brevet om Rambams åsikt i frågan.

Rambams svar finns tryckt i hans verk “Teshuvos Rambam” och är mycket långt. Han ger sig först i kast med att besvara huvudfrågan, nämligen om islam är avgudadyrkan. Och svaret är ett rungande nej, med många utläggningar om varför. Huvudargumentet är att islam tror på en enda Gud och om han kallas Allah eller något annat saknar betydelse. (På andra ställen utvecklar Rambam detta ytterligare. Han säger där att både kristendom och islam ingår i Guds plan att sprida sitt ord över världen och att på det viset få människorna att komma Honom närmare).

Rambam fortsätter med att utveckla vilka religiösa regler som blir resultatet av att islam, trots att det är en annan religion, inte är avgudadyrkan. Bland annat innebär det att det inte finns några som helst hinder för en jude att besöka en moské, ja inte ens att be där.

Och så till sist säger Rambam att Ovadjas lärare bör be Ovajda om ursäkt “eftersom han åstadkommit lidande och skam för dig, när han kallade dig fåne. Efter det bör han fasta och gråtande åkalla Gud i ödmjukhet, så att han kanske blir förlåten för sin synd.” Synden var både att kalla islam för avgudadyrkan och överträdandet av förbudet, som återkommer på inte mindre än 36 ställen i Torahn, att behandla en konvertit illa. Inte bara det! Läraren hade själv gjort sig skyldig till det han anklagade islam för, nämligen avgudadyrkan. När han visade ilska och kallade sin elev fåne, borde han ha tänkt på att Talmud jämställer ilska med avgudadyrkan!

Att fasta och gråtande åkalla Gud i ödmjukhet är alltså en väg till att reparera det onda man åstadkommit. Ett annat sätt är att i samma offentliga forum, i detta fall Facebook, där dumheterna publicerats, göra en lika offentlig avbön.

Om tomtar och rasistiska strukturer

En gång för omkring tjugo år sen fick jag höra talas om en mycket slagfärdig och jovialisk man som bodde i en skröplig, omålad gammal stuga i norra Västergötland. Han skulle visst ha en bror också, men den han var så folksygg att knappt grannarna någonsin sett honom. Jag åkte dit och hittade stugan invuxen i ett hav av förvildade syrener, fallfärdig, med ett tak av enkelkupigt tegel, som gick i vågor mellan bjälkarna. Jag knackade på och en man kom och öppnade.

Han verkade inte särskilt jovialiskt lagd. Snarare tystlåten. Och ganska snart sa han också att det förmodligen var hans bror jag sökte, men han var inte hemma. Jag hade alltså träffat den folkskygge, han som grannarna knappt sett.

Men han var inte mera skygg än att vi fick oss en pratstund. Han ville inte släppa in mig, så när benen blev trötta fällde han upp bakluckan på en gammal skrotbil på gårdsplanen. Där satte vi oss och vi blev sittande där i timmar, pratande om allt möjligt.

Efter ett tag berättade mannen att han och brodern alltid satte ut ett fat med gröt på julaftonskvällen, för att blidka tomten som bodde i husgrunden. Jag blev nyfiken och ställde en del följdfrågor. Då insåg tydligen mannen att han sagt för mycket, att han avslöjat något om sig själv, som kunde verka löjligt i andra människors ögon. Därför sa han:

-Nu tror inte folk på tomten längre. Nu tror de på marknadskrafterna i stället. Men för att blidka marknadskrafterna krävs mer än ett fat med gröt.

Jag tänker ibland på mannen som trodde på tomten. Det händer att jag åker förbi ruinerna efter hans stuga. Men mest tänker jag på honom när jag läser en del inlägg i dagens debatt. Då tänker jag på både honom, gumman som hört näcken spela, mannen som såg vättar, gubben som sett en jätte och han som brukade se älvor. De är döda och det Sverige de levde i finns knappt längre. Men det innebär inte att tron på mystiska väsen och sammanhang försvunnit.

Den judiske filosofen Moses Maimonides skrev för snart tusen år sen om hur tron på dessa mystiska väsen uppkommit. Folk trodde på en stor och mäktig gud och de insåg att Gud styr allt i världen, även himlakropparna. De förstod att solen ger liv åt växtlighet och värme. De insåg att månen styr tidvatten och såg nymånen som ett viktigt omen. Så de började tillbe solen och månen som ett slags representanter för Gud. Efter ett tag började de tro att solen var Gud, eller också att det var månen som var det. Eller varför inte bådadera? De trodde att olika företeelser, som stenar, sjöar, träd och berg har sina särskilda skyddsänglar. Så trodde de att änglarna var gudar och så småningom att det i själva verket var stenarna, sjöarna, träden eller bergen som var gudarna.

Och numera tror folk i vårt samhälle på fullt allvar på dolda strukturer. Feministerna talar om patriarkala strukturer. Och nu talas det dagligen om rasistiska strukturer. Konstigt nog talas det inget om bakgrunden till denna tro på strukturer. Jag har förgäves spanat efter hänvisningar till Michel Foucault och de franska strukturalisterna.

Missförstå mig nu rätt. Visst är både patriarkala strukturer och rasistiska dylika ett utmärkt sätt att förstå och beskriva verkligheten. Det ligger mycket i dessa resonemang. Men vad många inte tycks fatta är, att det handlar om beskrivningar av verkligheten. Det är inte det samma som att det är verklighet. Man kan se det som ett sätt att kartlägga verkligheten. Och problemet uppstår ibland, att kartan inte stämmer med verkligheten. Då har många en tendens att göra som den gamle översten som sa, att när kartan inte stämmer med verkligheten, är det kartan som gäller. Det resonemanget känns tyvärr igen. Feministiskt initiativ hade länge stora svårigheter att diskutera hedersrelaterat våld mot kvinnor. De har blivit bättre på det, men innan dess framfördes ideligen argumentet att alla kvinnor utsätts för samma patriarkaliska förtryck. Därför är det ingen skillnad på kvinnan av svensk bakgrund som slås av sin make och kvinnan av utländsk som utsätts för samma våld. Så sant som det är sagt. Men den svenska kvinnan behöver inte vara rädd för våld från en farbror eller bror, om hon väljer att gifta sig med “fel” man. Men detta faktum hade Fi länge svårt att ta till sig, uppenbarligen därför att det inte stämde med den mall, den beskrivning av de patriarkala strukturerna, de tänkte efter. Beskrivningen av den patriarkala strukturen får givetvis skrivas om, så att den passar verkligheten, i stället för tvärt om.

Att det finns rasism, är tyvärr en sanning. Och mycket i vårt samhälle kan beskrivas som rasistiska strukturer. Men strukturerna finns inte i verkliga livet. De är en beskrivning av det som finns. Att tro på att rasistiska strukturer finns, eller till och med påstå att det är bevisat att de finns, är samma sorts tänkande som gjorde att folk trodde att ett träd eller en sten kunde vara Gud. Den abstrakta tanken har blivit en så stark del av verklighetsuppfattningen, att man inte längre ser skillnad på det abstrakta och det faktiska. Man kan säga att tron på strukturerna är vår tids tro på tomten.

Problemet med denna tomtetro har vi tyvärr fått alltför många exempel på i de senaste månadernas debatt, den som inleddes med polisens Reva-projekt och framför allt Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask på DN:s kultursida. En mängd debattörer har trosvisst hävdat att rasistiska strukturer existerar, att detta skulle vara vetenskapligt bevisat och mera i den stilen. Allt går att förklara genom att vårt samhälle skulle bygga på dessa rasistiska strukturer. Men, än en gång, en abstraktion kan aldrig existera i sinnevärlden, hur vettig och klok teoribildningen kring denna abstraktion än är.

Det finns en annan fara med resonemanget kring de rasistiska strukturerna, det som har sin bakgrund i polisens kontroll av människor med “utländska” utseenden i Stockholms tunnelbana i jakt på illegala flyktingar. Enligt min uppfattning var denna polissatsning ett enda stort fiasko. Vill man leta efter dessa personer, kan man inte göra det genom att stoppa folk med “fel” utseende på offentlig plats. Det går inte att komma ifrån att poliserna blev så illa tvungna att handla utifrån det som mycket väl kan beskrivas som rasistiska strukturer, vilket givetvis inte är det samma som att hela samhället genomsyras av, och bygger på, rasistiska strukturer. Eftersom den överväldigande merparten av personerna som stoppades i tunnelbanan hade fullt laglig rätt att vistas där de var, blev det hela ett groteskt övergrepp. Men var det rasism? Har vi inte, just på grund av talet om de rasistiska strukturerna, blivit väl överkänsliga för vad rasism är? Om varje bedömning av en medmänniska utifrån utseende beskrivs som ingående i en rasistisk struktur, är det då inte en övervägande risk att verklig rasism, den som predikar människors olika värde utifrån utseenden eller “raser”, försvinner i bruset?

Om man verkligen vill bekämpa rasism, kan det vara förståndigare att koncentrera sig på den verkliga rasismen.

Älska din nästa…

220px-Admor_sitting_with_bekashe[1]Klausenburger rebben, Yekusiel Yehuda Halberstam (1905-1994)

 

En gång om året brukar jag tänka att jag borde börja blogga om en sak som ligger mig mycket varmt om hjärtat, nämligen Torahn, den judiska tolkningen av Bibeln och det väldiga hav av senare judiska texter som finns. Först tänkte jag skapa en egen blogg för detta, eftersom jag räknade med att folk som ville läsa om mitt författarskap inte kunde vara intresserade av detta. Men resultatet av den uppdelningen gjorde mig handlingsförlamad, så jag fick inte skrivet vare sig det ena eller det andra. Nu har jag bestämt mig för att allt får publiceras huller om buller, i den ordning det flyter ur mig.

Att börja med denna veckas torah-avsnitt, det vill säga den text som läses denna vecka i världens synagogor, är ingen dålig början.

Rabbinen Michoel Ber Weissmandel gjorde en märklig upptäckt på 1940-talet. Den kom i skymundan eftersom kriget pågick. Efter kriget, då rabbin Weissmandel överlevt kriget genom en serie av dramatiska händelser, men mist hela sin familj, gjorde han inte själv mycket av upptäckten. Han var en bruten man och ägnade resten av sitt liv att bygga upp en kombinerad rabbinskola och jordbrukskollektiv i USA i stället.

Rabbin Weissmandel upptäckte att om man räknade ett visst antal bokstäver i de fem moseböckernas hebreiska text, kunde man hitta dolda budskap i texten. Jag skall inte här gå in på exakt hur han gick till väga. Det tänker jag vid tillfälle återkomma till. Men så mycket kan sägas att rabbin Weissmandel upptäckte hur dolda texter pekade mot de fem moseböckernas mitt. Samma text, som han hittade dold i första och andra mosebok dök nämligen upp baklänges i fjärde och femte mosebok. Och i den tredje mosebok hittade han gudsnamnet med samma intervall, just i det avsnitt vi läser denna vecka. Vi läser denna vecka 3 mos. kapitel 16-20. Och där, just där Weissmandel hittade ett dolt budskap om att detta var det centrala, står:

Älska din nästa såsom dig själv (3 mos 19:18)

Flera kommentatorer har genom åren sagt att detta är en regel som gäller för alla. Man skall älska alla sina medmänniskor så som sig själv. Så säger kabbalisten Chaim Vital (c:a 1600) och så säger rabbi Pinchas av Koretz (1700-talet). Rabbi Pinchas lärare, Israel Bal Shem Tov (1699-1760), säger att budet är dubbelt. För att kunna älska din nästa måste du börja med att älska dig själv. Självförakt blir alltså ett hinder för att kunna älska sin nästa.

Jag hörde en gång den fantastiske rabbinen Yekusiel Yehuda Halberstam (1905-1994), der Klausenburger rebbe, tala om detta. Han ställde frågan hur det kunde komma sig att både Chaim Vital och Pinchas Koritzer säger att regeln är att man skall älska alla sina medmänniskor. Varför använder då texten uttrycket ”din nästa” i stället för att säga alla människor? Rebben besvarade sin egen fråga såhär:

Givetvis betyder texten egentligen att man först och främst skall älska sina närmaste, sin familj, sina grannar, sina vänner etc. Engelsmännen säger ”charity starts at home” och allt för många människor har gjort misstaget att vara involverade i olika hjälpprojekt, välgörenhetsorganisationer och liknande, samtidigt som de struntat i egna barn eller föräldrar. Den sortens hjälp behöver inte alltid tyda på godhet, utan kan vara ett sätt att visa för omvärlden vilken god människa man är. (Men det bör påpekas att judiska lärda slår fast att motivet inte spelar någon roll, så länge man hjälper). Men, sa rebben, en människa som hatar sina medmänniskor förmår inte att samtidigt älska sina nästa. En förutsättning för att kunna älska sin nästa är att man faktiskt älskar hela mänskligheten. Hat föder hat och kärlek föder kärlek. Det var detta Chaim Vital och Pinchas Koritzer menade. För att kunna älska sin nästa, har man inget annat val än att älska hela mänskligheten, oavsett ras, religion eller politisk åskådning.

Img7858 (2) - CopyFör snart ett år sen skrev jag att jag skulle bli flitigare med mitt bloggeri, men jag lovade inget. Först ville jag få min bok om Kejne- och Haijbyaffärerna klar. Nu är den definitivt färdig från min sida. Korrekturläst tre gånger, namnregister är gjort och omslagets formgivning är klar. Bilden här var det sista jag tog fram, från Kungliga Biblioteket i Stockholm. Jag visste att denna löpsedel fanns och insåg att utan den vore boken inte komplett.

Vad kan man nu säga om denna löpsedel? Den är från den fjärde maj 1950, när pastor Karl-Erik Kejne slog på stora trumman för det som han såg som en rättsskandal riktad mot honom själv. Kejne var en man med stor fantasi. En vän till honom har sagt till mig att han kunnat bli en utmärkt Expressen-journalist. Aftonbladet var inte sämre. De visste hur man kunde göra en höna av en fjäder. Vad var det som doldes bakom orden ”Djävulsdyrkan, orgier, slaveri”?

Det fanns en predikant på Östermalm i Stockholm, som hyrde ut rum. En hyresgäst, Ernst Eriksson, hade tagit kontakt med Kejne sen han blivit hotad av predikanten en dag när predikanten som vanligt var lite på snusen. Det var den andre mars 1948, alltså dagen efter ”Fars dag”. Så kallades den första dagen i månaden, när man kunde börja köpa ut månadens spritranson från Systemet. Ernst berättade för Kejne att predikanten en dag hade läst högt ur en predikan han skrivit när vår nuvarande kung föddes. Då och då hade han avbrutit sig och sagt:

-Djävligt bra!

Det var djävulsdyrkan.

En gång hade en bekant till predikanten kommit upp till honom efter en fest, tillsammans med sin fästmö. Pastorn hade bjudit paret på ett par snapsar och sen gått ur rummet. Paret hade då passat på att ligga med varandra. Det såg pastorn genom rummets draperi. Han gick då och väckte sin hyresgäst Ernst och sa:

-Kom så ska du få se något djäkligt skojigt.

Det var orgierna.

Och snapsarna som paret fått innan blev till att predikanten förslavat folk med droger.

Det var slaveriet.

I de flesta sammanhang där denna händelse omtalats brukar det heta att predikanten bedrev en homosexuell bordell i sin lägenhet och utnyttjade kriminella ungdomar som han var övervakare åt som personal på bordellen. Ynglingen som kommit upp till predikanten hade verkligen brukat prostituera sig homosexuellt för att tjäna en hacka. Han var också kriminell och hade därför en övervakare. Så långt stämde det. Men det var inte predikanten som var hans övervakare.

Det var – pastor Karl-Erik Kejne!

De som tycker att dagens press är osaklig och skandalsugen har en del att tänka på. Det var inte bättre förr.