Fram för åsiktsläktare!

Ris2

Under februari månad 2014 förvandlades diskussionen om rasism, antirasism och rasistiska strukturer till en sorts skrattspegel, en karikatyr på sig själv. Och det var då jag kom på att jag lagt krut på dessa frågor helt i onödan, eftersom det egentligen inte handlar om vare sig rasism eller antirasism, utan att få tillhöra den goda, vinnande gruppen, att känna samhörighet med den sida som har rätt mot dumskallarnas sammansvärjning.

Den nittonde februari inbjöd Stockholms kulturhus till “Debattscen Plattan” under rubriken “Var gömmer sig alla rasister?” Deltagare var ledarskribenten Sanna Rayman från Svenska Dagbladet, Rashid Musa från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén, Sissela Nordling Blanco från Feministiskt Initiativ och den liberale debattören Bawar Ismail. Utgångspunkten var antirasistisk, det vill säga debatten skulle inte handla om huruvida vi har rasism i Sverige eller ej. Det var alla fyra debattörer nämligen eniga om. Däremot ifrågasatte Sanna Rayman och Bawar Ismail att Sverige är ett rasistiskt samhälle och att Sverige genomsyras av rasistiska strukturer. Som Sanna Rayman uttryckte det:

-När du ställer frågan på det sättet “är Sverige ett rasistiskt land?” Det är inte en av våra framträdande egenskaper, om man säger så. Om du säger “beskriv Sverige med fem ord”, så skulle inte rasistiskt vara ett av dem.

På det svarade Rashid Musa med att hävda att “Sverige har ett kolonialt förflutet” och därför kunde stämplas som ett rasistiskt land. Han lyfte också fram utlandsföddas svårigheter att få arbeten. Mot det invände Bawar Ismail bland annat genom att hävda att på 1980-talet hade utlandsfödda högre sysselsättningstal än infödda svenskar. Det blir väldigt svårt att förklara om man vill hävda teorin om ett samhälle genomsyrat av rasistiska strukturer. Ismail kallade genomgående det talet för just teorier.

Men att det handlar om teorier invände Sissela Nordling Blanco mot. Hon ansåg att det var fel utgångspunkt i ett långt anförande där hon hävdade att strukturell diskriminering är ett faktum:

-Det finns belagt med forskning väldigt, väldigt tydligt, så att diskutera huruvida det finns strukturell rasism eller inte, borde inte vara utgångspunkten för några samtal om rasism. Det är att sänka nivån ett mycket stort steg. Det är som att fråga sig “har vi arbetslöshet i Sverige” i stället för att börja diskutera hur den ser ut, vad skall vi göra åt den. Så jag tycker det är väldigt problematiskt att ha den utgångspunkten. Jag tycker det är väldigt tydligt i flera statliga utredningar, där det finns flera olika exempel.

Även Nordling Blanco hävdade att detta var ett arv från kolonialismen. Sanna Rayman invände och menade att även om man kan diskutera konstruktioner och strukturer, tillför det inte debatten något. Om man vill hävda att samtalet genomsyras av rasistiska strukturer, ja då blir även eventuella åtgärder mot rasism i sig en del av dessa strukturer:

-Det är lite som när man pratar om sociala konstruktioner, vilket man ofta gillar att göra, att man förklarar allt med att “det där är en social konstruktion och det där är en social konstruktion”. Ja och det där kan vara väldigt intressant – ibland. Men andra gången är det inte det. Om jag skall diskutera schack med dig och så visar jag dig hästen på schackbrädet och du säger “det där är en social konstruktion, det är vi som har kommit överens om att det är en häst”. Det tillför ingenting till diskussionen om schack. Det för den inte framåt.

Nej, debatten fördes inte heller särskilt mycket framåt. Men en fråga som lyftes upp bland annat av Rashid Musa handlade om representation. Vem representerar vem? Han menade att han som man inte borde diskutera kvinnofrågor. Den frågan överlämnade han till kvinnor. Vem representerar invandrare, vem representerar muslimer, vem representerar “ickevita”? Han efterlyste mer jämfördelad representation, vilket fick Bawar Ismail att säga att han inte ville representera någon annan än sig själv, som individ. Ismail använde också begreppet “etnisk kvotering”.

Mot slutet var det frågestund för publiken. Så särskilt mycket frågande blev det inte. De som fick komma till tals hade i stället egna uppfattningar att föra fram. Däribland fanns en kvinna som angrep Rayman och Ismail så hätskt, att hon blev avbruten och blev fråntagen mikrofonen. Hon sade bland annat att Ismail som invandrare “lånade sig” till att utnyttjas av den liberala sidan i debatten. Ingen kommenterade det, men för mig blev detta en väldigt tydlig illustration till frågan var alla rasister gömmer sig. Rashid Musa hade tidigare hävdat att rasister finns överallt, inte bara bland högerextremister. Och denna kvinna bevisade att det är sant. För vad är hennes attack mot Ismail, om inte rasism? Enligt hennes världsuppfattning är alltså Ismail på grund av hud- och hårfärg och etnisk bakgrund en förrädare eftersom han inte ställer upp på hennes syn på vem som får lov att vara liberal eller inte.

Ingen berörde heller att ideologin om att samhället borde kvoteras utifrån representation sedan länge har ett namn. Och det namnet är inte något man normalt tänker på när det handlar om antirasism. Men läran om att den parlamentariska demokratin borde ersättas med ett representantförfarande där olika samhällsgrupper har sina valda representanter, är ren och skär fascism, exakt så som Mussolini en gång i tiden hävdade det. Han förde det resonemanget utifrån olika yrkesgrupper och inte utifrån etniska eller rasmässiga grupper, men annars är det helt samma ideologi. Med det menar jag givetvis inte att Rashid Musa och andra som förespråkar etnisk representation är medvetna fascister. Snarare förespråkar de av obetänksamhet eller av okunnighet en ideologi som på samma sätt som fascismen förförde många, verkar lockande, men i grunden innebär ett omänskligt samhälle.

Och just okunnighet finns det anledning att titta lite närmre på. Rashid Musa hävdade i debatten att Sverige lider av historielöshet. Det har han rätt i. Men lika rätt hade Sanna Rayman när hon genmälde att Sveriges historia ser annorlunda ut än exempelvis USA:s när det gäller bland annat det koloniala arvet. Inser man inte det, kan det gå käpprätt åt skogen. Som när Mona Masri på DN:s kultursida den femte februari skrev:

“Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-¬talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln.”

Tja, varför fick hon inte lära sig det i skolan? Kan det bero på att skolan ställer högre krav på sanningsenlighet, än DN:s kulturredaktion verkar göra? Men Masri debatterar i och för sig efter en numera i breda kretsar vedertagen norm; att helt enkelt slänga ur sig påståenden utan att det minsta bry sig om att försöka bevisa påståendenas sanningsenlighet. Metoden går hem. Det visar bland andra Alan Sokal och Jean Bricmont i boken “Fashionable nonsense” (1998), där de kritiserar och avslöjar en del franska postmodernistiska tänkares sätt att använda naturvetenskapliga teorier och begrepp för att “bevisa” resonemang inom helt andra vetenskapliga områden, hur de därmed missuppfattar och medvetet krånglar till begrepp de inte själva begriper. Författarna erkänner att många av dessa vetenskapliga verk kan vara svåra att förstå för utomstående, men det finns en enkel tumregel för att avslöja när det hela är snömos; om man blandar in ett begrepp som hör hemma inom en helt annan vetenskap, utan att argumentera för vad det har med saken att göra. Om begrepp hämtade exempelvis från matematik plötsligt dyker upp i ett verk om psykologi, utan att författaren ger någon förklaring till vad det ena har med det andra att göra, då finns det anledning att tro att författaren helt enkelt vill slå blå dunster i våra ögon.

Det finns en svensk text som är full av exempel på hur denna debatteknik används. Det är Masoud Kamalis inledning till “Den segregerande integrationen” (SOU 2006:73), en del i den stora statliga “Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering”. Utredningen tillsattes av dåvarande intergrationsministern Mona Sahlin 2004 sedan bland andra Kamali i protest avgått ur en tidigare utredning med motivationen att utredningens ledare Anders Westholm saknade erfarenhet av strukturell rasism och enligt “svenskhetens primat” inte ansåg sig behöva ta in dessa erfarenheter, “i synnerhet inte erfarenheter från den som är underordnad andra”. Detta framförde Kamali i en artikel på DN Debatt i april 2003.

I sin text hävdar Kamali att svensk integrationspolitik skapat en mängd nätverk för att underlätta integration:

”Dessa allra flesta av dessa nätverk präglas av en etablerad rasistisk och diskriminerande kulturessentialistisk föreställning om ’de avvikande andra’ som själva bär skulden för disintegrationen. Politiker, myndigheter och tjänstemän skapar ett ’integrationsfält’, genom att använda sitt monopol över de materiella resurserna, där bara de som delar deras åsikter och ideologier får plats. Aktörerna på fältet måste acceptera fältets spelregler och inte ifrågasätta dess konstitution och beståndsdelar (Bourdieu, 1993; 1996). Detta gör att de som bidrar med att reproducera fältet belönas genom positiva sanktioner och de som inte gör det exkluderas genom negativa sanktioner. Bourdieu kallar dessa inkluderings- och exkluderingsmekanismer ’det symboliska våldet’.”

Texten ser ju imponerande ut och kanske räknade Kamali med att ingen skulle bry sig om att se efter vad Pierre Bourdieu egentligen säger. Böckerna Kamali hänvisar till är ”The rules of art” och ”The field of Cultural Production”. Den senare är en antologi med många av Bourdieus viktigaste texter. Den förra är en studie i en av författaren Gustave Flauberts texter. Tillsammans omfattar dessa verk över sju hundra sidor och Kamali ger alltså ingen anvisning på var i dessa verk Bourdieu argumenterar på samma sätt som Kamali. Den enda likheten mellan Kamalis argumentering och Bourdieus är användandet av begreppet ”fält” som beskrivning på en samhällsföreteelse. Men Kamali ger alltså för övrigt ingen förklaring på vad en studie i Flauberts författarskap har med svensk integrationspolitik att göra.

Men man behöver inte läsa länge i Bourdieus texter för att finna att hans sätt att använda begreppet ”fält” helt skiljer sig från Kamalis. Bourdieu är nämligen öppen för att fälten hela tiden kan ändra utseende. Men i Kamalis värld är fälten låsta. Det borde de inte vara, eftersom Kamalis text i sig själv är ett bevis på att han har fel. Mona Sahlin avpolleterade ju den svenskfödde utredaren Westholm till förmån för Kamali och därmed faller ju hela Kamalis argumentering om att bara de aktörer som ”reproducerar fältet” skulle belönas med ”positiva sanktioner”.

Detta är alltså den statliga utredning som enligt Sissela Nordling Blanco skulle bevisa att strukturell rasism existerar. Inte nog med att texten är ett bra exempel på ”fashionable nonsense”, utredningen kan inte bevisa existensen av rasistiska strukturer, helt enkelt därför att den tillsattes med utgångspunkten att strukturerna existerade.

Ett nytt begrepp har också sett dagens ljus i dessa dagar. ”Rasifierad” skall ersätta begreppet ”icke vit”, eftersom det senare begreppet utgår från vithet som normen. Därför talar man nu om ”rasifierade antirasister” och ”vita antirasister”. De rasifierade antirasisterna är lite finare, eftersom de kan tala av egen erfarenhet om de rasistiska strukturerna. Jag upptäcker att jag tillhör detta förnäma sällskap trots min vita hudfärg, eftersom judar räknas dit. Men jag tror att jag avstår från att titulera mig rasifierad antirasist. Enligt min uppenbart föråldrade begreppsvärld går nämligen antirasism ut på att försöka komma bort från att dela in människor i raser.

De som delar in människor efter dessa kategorier älskar att också använda begreppet rasistiska strukturer. Uppenbarligen har de inte märkt att strukturerna gått upp i rök i samma stund som de började svänga sig med dessa begrepp. I Bourdieus lära om strukturella fält har aktörerna plötsligt bytt plats. Det är inte längre de vita som står högst i rangordningen, utan de skall i stället skämmas just för att de är vita. Den 23 februari skrev Jorge Londoño från Rädda Barnens Ungdomsförbund en debattartikel på Nyheter24:

”Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s.k. antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om. Någonstans här skulle en av dessa vita antirasister anklaga mig för att splittra den antirasistiska rörelsen. Att dela upp människor i ’rasifierade antirasister’ och ’vita antirasister’. Att det är rasism att lägga fokus på den vita hudfärgen, det som ibland benämns som ’omvänd rasism’, något lika ickeexisterande som en rektangulär cirkel.

Plötsligt blir det nödvändigt med viss separatism inom den antirasistiska rörelsen. Vi behöver organisera oss själva för att kunna peka ut och bekämpa dessa post-koloniala strukturer. Vi behöver stärka oss själva för att veta vad vi ska svara när vita blir kränkta över att de inte får vara med i denna kamp genom att föra den åt oss. Plötsligt blir vi anklagade för att vi splittrar en rörelse.”

Londoño argumenterar så övertygande för att han själv har fel, så det behöver jag inte göra. Men handlar det verkligen om antirasism? Låt oss återvända till den där debatten i Kulturhuset i Stockholm. Efter debatten publicerade en kvinna följande inlägg på arrangören Johan Wirfelts facebooksida:

“I dag upplevde jag Sissela Nordling Blanco och Rashid Musa smula sönder färgblinda liberaler om strukturell rasism. Vilket nöje, jag studsade upp och ner och tappade blodcirkulation i mina fingrar så att jag kunde inte twittra så mycket. Johan och Foujan – om ni delar upp publiken på åsiktsläktare lär det bli lite mer hejaklackstämning. Nu visste en ju inte ens om en skulle bli nerslagen av neoliberal eller vad, haha!“

Det är detta det handlar om. Debatten om rasism handlar inte om rasism. Det handlar om hejaklackstämning, om njutningen i att få säga att andra människor är idioter, som inget begriper. En fotbollsmatch för debattörer. Pajkastningen från 1920-talets stumfilmer har spetsats med modern förnedringsteve till en ny form av underhållning.

Den strukturella rasiststämplingen

Här kommer ytterligare ett kapitel till min nya bok. Den våldsamma uppmärksamhet de tidigare inläggen fått på sociala medier ger mig blodad tand! Jag skrev detta redan för ett tag sedan, men Alxandra Pascalidous klavertramp i P1 Debatt – och inte minst hennes stöddiga reaktion i efterhand – har gjort att jag skrivit om det.

Den form av “antirasism” jag talar om visar sig ofta vara raka motsatsen till det den utger sig för att vara, nämligen rasistisk. Den självutnämnde “antirasisten” delar nämligen påfallande ofta in människan i raser och tillskriver de olika raserna olika värde. Och är man då vit – vilket man givetvis kan hjälpa lika litet som om ens hud har en annan kulör – är det lätt att få rasiststämpeln klistrad på sig, oavsett vad man gör, tänker eller säger. Om inget annat hjälper kan nämligen “antirasisten” komma dragandes med Västerlandets koloniala arv och därmed skuld. Det är alltså en direkt motsvarighet till arvsynden, den ingen kan bli fri från, hur helgonlik man än är.

Sveriges koloniala historia är dock minst sagt blygsam. Men med god vilja kan det lilla som finns användas som skohorn, för att tvinga in även Sverige i skammens trånga och skavande sko. Att kolonin Nya Sveriges invånare levde i fredlig samexistens med Amerikas urinvånare och att urinvånarna till och med stödde svenskarna militärt i konflikter med nederländska kolonisatörer, finns det ingen anledning att prata högt om. Däremot gör man ett stort nummer av svensk slavhandel och slaveriet på kolonin Saint-Barthélemy. Sverige påstås ha spelat en viktig roll i denna skamliga hantering. Siffror säger dock något annat. Av de slavtransporter som ägde rum mellan Afrika och Amerika från 1600-talet till 1800-talet skedde femtio i svensk regi. Det är mindre än en och en halv promille av det totala antalet transporter på 35 000 resor.

Lika lite som det finns anledning att förstora upp svensk andel i slavhandel, lika lite finns det anledning att förbise att den förekom och att lidandet var ohyggligt för de utsatta människorna. Men att av detta mycket blygsamma bidrag till slavhandeln utmåla Sverige som ett land som har en stor skuldbörda för kolonialismen, det är givetvis en ren lögn.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att man talar om att vi i Sverige skulle ha en “strukturell rasism”, det vill säga att rasismen skulle vara inbyggd i själva samhällssystemet. Det märktes framför allt i debatten efter Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN den trettonde mars 2013. Texten blev en av de mest delade svenska texterna på internet någonsin och publicerades också i engelsk översättning i New York Times. Och i texten ställer Khemiri – apropå att polisen stoppat personer med “utländskt” utseende i Stockholms tunnelbana i jakt på illegala invandrare, det så kallade REVA-projektet – frågan:

“När blir en personlig upplevelse en rasistisk struktur? När blir den diskriminering, förtryck, våld?”

Khemiri skriver starkt och gripande om vad det innebär att ha ett “utländskt” utseende i Sverige, att veta att ens pappa automatiskt blir stoppad i tullen, medan alla med “svenskt” utseende släpps förbi, att som tioåring bli jagad av skinheads, att bli misstänkt som snattare så fort man går in i en butik, att bli misstänkt av polisen och inslängd i en polispiket.

Jag känner igen det där. Jag vet vad det innebär att alltid bli stoppad i tullen, att bli ombedd att visa pass vid gränsövergång till Sverige, trots att där inte finns passtvång. Med öppnare gränser efter EU-inträdet och i takt med att mitt mörka hår med tilltagande ålder vitnat, har det där upphört. Men är det bevis på en rasistisk struktur? Kanske. Det beror på vad man lägger in i begreppet rasistisk struktur. Men är det bevis på att det svenska samhället genomsyras av rasistiska strukturer? På den frågan vill jag utbrista i ett hejdundrande Nej!

Fler än Khemiri har skrivit om vad det innebär att alltid bli dömd efter utseendet. Qaisar Mahmood har skildrat det i sin bok “Jakten på svenskheten”, betydligt mindre förbittrad än Khemiri. Det beror väl på sammanhangen. Mahmoods bok är en kåserande bok om författarens jakt på det genuint svenska, medan Khemiris brev är tillkommet i affekt, efter polisens klumpiga agerande i REVA-projektet.

Även när något skrivs i affekt, måste kravet på någon form av sanningsenlighet finnas. Khemiris brev omhuldades omedelbart av alla de som anser att Sverige genomsyras av rasistiska strukturer. Att brevet också innehåller ett par rader som är en fruktansvärd anklagelse mot det svenska samhället och måste betraktas som en klassisk konspirationsteori, har däremot inte uppmärksammats särskilt mycket. Khemiri skriver om:

“Att vara tretton och ett halvt och leva i en stad som är under belägring av en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper.”

Om Khemiri verkligen menar vad han skriver, att svensk polis inte brytt sig om att ingripa mot Lasermannen, därför att hans offer var “svarthåriga män”, blir det inte bara en fruktansvärd anklagelse. Anklagelsen är också väldigt lätt att motbevisa, eftersom Lasermannen infångades, dömdes och sedan dess sitter fängslad på obestämt livstidsstraff. Polisens påstådda ovilja att ingripa blir alltså väldigt svår att använda för att bevisa existensen av rasistiska strukturer.
Vad man måste skilja på är givetvis att bedöma och att fördöma. Vi bedömer våra medmänniskor hela tiden utifrån utseenden. Det kan ibland vara obehagligt att bli bedömd, inte minst om man känner sig fångad i utseendet. Men bedöma är inte det samma som att fördöma, att på grund av utseendet pådyvla någon fördomar, negativa omdömen om personen i fråga, utgående helt från utseendet.

Och det är inte bara klassiska rasister som dömer folk efter utseendet. Folk som i stället titulerar sig antirasister använder samma måttstock. Det fick vi ett väldigt tydligt bevis på när radions P1 startade sitt nya debattprogram i februari 2014 med debatt under rubriken “Hur mycket rasism tål Sverige?” En mängd personer – alldeles för många för att det skulle kunna bli en vettig debatt – instämde alla i samma kör, som sade att landet är fullt av “strukturell rasism”. Två undantag fanns. Den ena var Paula Bieler från SD-kuriren, den andra Alice Teodorescu. Trots att Teodorescu själv i ett annat sammanhang nyligen vittnat om ett rasistiskt påhopp hon drabbats av, valde hon att inte nämna det, utan i stället hävda att Sverige inte är särskilt rasistiskt och att det ständiga talet om strukturell rasism kan få motsatt konsekvens. Invandrarungdomar kan känna att de inte har anledning att anstränga sig med utbildning, eftersom landet ändå är så rasistiskt att de inte har en chans. Det fick debattledaren Alexandra Pascalidou att yttra:

-Jag skall också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.

Att på detta vis döma och avfärda en person efter utseende, vad är det om inte rasistiskt? Andreas Johansson-Heinö påpekade på sin blogg att skönhet, utbildning och rikedom inte alls är en garanti mot rasism. Nazisterna, exempelvis, gjorde ingen skillnad på vackra eller fula judar, rika eller fattiga, bildade eller obildade. Och som Elisabeth Åsbrink visat i sin bok “Och i Wienerwald står träden kvar” (2011) var det så att de judar som försökte hitta en fristad undan förföljelser i Sverige och i ansökan räknade upp akademiska meriter, de facto skrev under deras egna dödsdomar. Sverige kunde tänka sig rädda några få, men svenska myndigheter såg de bildade som ett hot mot landets egna akademiker och ville hellre ha obildade, som kunde bli billig arbetskraft.

Och jag har ett alldeles eget exempel på detta. Min farfar Nathan Korn var född i Boryslaw. I den staden levde många fattiga judar under 1800-talet på att utvinna petroleum ur primitiva källor. Enda marknaden för petroleum var till apoteken, innan det upptäcktes att man kunde göra fotogen och bensin på petroleum. Då fick orten ett väldigt uppsving. Boryslaw blev världens första oljemetropol. Min farfar hade en halvbror från sin fars första äktenskap, som besynnerligt nog också hette Nathan Korn, precis som min farfar. Han slog sig på oljehandel och blev agent för oljeprodukter i Czernowitz, Bukovina (numera Chernivtsi, Ukraina). Han blev mycket förmögen och bodde i stans fina kvarter, som kallades “lilla Wien”. När tyskarna kom och alla judar placerades i ghetto, slapp han och hans familj undan, eftersom tyskarna behövde hans tjänster som oljeleverantör. Han inbillade sig därför att han skulle klara sig undan förföljelser och deportation. Men när deportationerna började, var det slut med undantagen. Nathan och hans familj skickades också i väg i boskapsvagnarna till Auschwitz och vid selektionen där, betraktades förmöget folk som oduglig arbetskraft, så det blev gaskammaren direkt för hela den familjen Korn.

Så kom inte och säg, att en väletablerad ställning och stor förmögenhet skulle skydda mot rasism. Det vill säga verklig rasism. Den rasism som debatteras i svensk radio, däremot, har sina egna spelregler.

Svenska rikedomens betydelse

1985-06-18
Astrid i Röret sitter i sitt kök, våren 1985. Hösten 1984 frågade hon mig om hur det var med svälten nuförtiden. Det var väl inte så farligt ”härôta”?

Här kommer ett nytt kapitel till min lilla bok om ”svenskhet”.

Svält. När vi hör det ordet tänker vi på länder långt från Sverige. Men det är inte längesen svält var verklighet för många svenskar. 1984 hälsade jag på hos systrarna Anna (1897-1986) och Astrid (1901-1985) på gården Röret i Nårunga, Västergötland. Astrid hade i hela sitt drygt åttioåriga liv knappt varit utanför sockengränsen. Anna hade som ung haft plats i Alingsås och rest “överallt”, som hon sade, men det visade sig att alla de platser hon besökt låg i Västergötland. Hon hade aldrig varit över landskapsgränsen. De hade ingen tidning. De hade ingen radio, vilket var naturligt, eftersom de inte hade elektriskt ljus. Denna isolering från omvärlden måste jag nämna som förklaring till en av de märkligaste frågor jag någonsin fått. Astrid berättade nämligen att de hade fått besök av prästen som samlade in pengar till “di svältande”. Det var givetvis till Lutherhjälpen eller något liknande, men Astrid hade tagit prästen på orden och frågade mig, eftersom jag ju var ute och reste omkring, om hur det var med svälten nuförtiden.

-De ä la inte så farligt härôta?

Nej, det var det ju inte, men Astrid fortsatte med att berätta om soldaten Alf som på 1800-talet hade skurit lite korn från ett fält för att ge sina svältande barn. Han hade blivit påkommen och då hängt sig, för att slippa ifrån skammen. Men skammen förföljde honom i döden, eftersom en “självspilling” inte kunde begravas på kyrkogården. Han hade blivit begravd “bôrt i e môsshôla”.

Jag har också mött människor som svultit. “Blåsarns Karl” Johansson (1904-1996) i Erska hade gjort det när han under ett halvår varit arbetslös och gått som luffare genom Sverige på trettiotalet. Gustaf Andersson (1901-1993) från Dala hade på julaftonen 1917 eller -18 varit arbetslös. Han bodde ensam i ett rum i en arbetarbostad på ett kalkbruk, som hade gått i konkurs. I samma hus bodde en familj, som frågade om han ville komma över för att äta julgröt på kvällen. Men i samma andetag frågade kvinnan i familjen om han kanske var hembjuden till sin morbror. Det var inte Gustaf, men han skämdes för att berätta det. Så han klampade lite med skorna i förstun, för att den andra familjen skulle tro att han gick till sin morbror på julmiddag. I stället gick han in till sig och eftersom han inte hade ens en smula mat, drack han en skopa vatten. Det var hans enda förtäring den julaftonen och i ytterligare sex dagar, innan han fick något att äta.
Nöden grinade en gång svenskarna i ansiktet. Och det är alltså inte längre sedan än att jag träffat flera människor med minnen från den tiden.

När Lubbe Nordström gjort sin beryktade radioserie och skrivit sin bok “Lortsverige” 1938 höll han ett tal på Skansen i Stockholm. Han berättade så här om det Sverige han mött:

-Jag såg människor sammanbo med djuren. Jag såg människor bo i nerrasade hus. Jag såg människor bo i vad man närmast måste karaktärisera som hålor eller grottor. Jag såg gropar grävda i marken och använda såsom skafferier. Jag såg kläder hänga på spikar på husens ytterväggar, därför att det inte fanns garderober. Jag såg brunnar där man både diskade och hämtade dricksvatten, och där kreatursspillningen låg på brunnskanterna. Jag såg rum där ormar och råttor kröpo in genom spismuren, där det var så kallt, att barnen om vintern vaknade med stelfrusna händer.

I sina radioreportage visade Lubbe inte bara smutsen och förfallet, det som han med rätta ansåg tillhöra den tid som snart skulle försvinna. Han intervjuade också folk som moderniserat sina hem, som berättade om bättre förhållanden. I det program som sändes den 24 oktober 1938 intervjuar han stataren Rydberg som stolt berättar om förbättringarna. Den gamla statarbostaden var mörk och eländig, med kullerstensgolv. Inga garderober fanns, utan kläderna fick hänga på spikar längs väggarna. Inget skafferi, inte ens en matkällare fanns. De delade kök med en annan familj. Nu hade de fått både eget kök, skafferi och garderober, så Rydberg säger:

-Nu är det mycket bra. – – – Det är enastående. – – –

Lubbe:

-Arbetstiden, hur är det med den?

Rydberg:

-Den är bra. Den är bra mycket mindre nu, än förr.

-När måste ni vara uppe förr?

-Förr måste man vara uppe klockan fyra. Nu börjar vi klockan fem.

-Och ni arbetar till?

-Halv sju, sju.

-Men då har ni ju mera fritid än ni hade förr?

-Ja mycket mera fritid! Förr hade man nästan ingen fritid. När arbetet var över, så fick man börja igen.

Allting är ju relativt. Det får man verkligen en inblick i här. En arbetstid från klockan fem på morgonen till sju på kvällen betraktade alltså denne statare som en stor förbättring. Så såg Sverige ut för inte så länge sedan.

Jämför Lubbe Nordströms ord med dessa:

“Om någonstans i modern tid en balans åstadkommits, tycks det mig vara fallet på den Skandinaviska halvön och främst i Sverige.

Detta är inte att påstå att det är Utopia, eller ens i närheten av Utopia. Men ur en naturlig framväxt har det kommit, eller så verkar det i dag, en viss fullständighet, en viss hälsa, som är ovanlig i vår tid. Det är ett mekaniserat samhälle. Det finns proportionellt fler telefoner, fler elektriska maskiner, fler bilar i Stockholm än i någon annan europeisk stad. Landsbygden är mer elektrifierad än någonstans i världen, möjligen med undantag för en del kantoner i Schweiz. Men maskinen är inte herre. Från det förgångna har bevarats, om än bara symboliskt, en hyllning till människans urgamla anknytning till jorden och havet, till hennes beroende av enkla former av produktion, markens gröda och djurens fruktsamhet.”

Orden är hämtade ur en verklig best seller, Marquis W Childs “Sweden, the middle way” (1936) som kom i otaliga upplagor ända in på 1960-talet. Under våren 1936 trycktes en ny upplaga varje månad! Märkligt nog har boken aldrig översatts till svenska – ovanstående översättning är därför min egen – men den har trots det haft en enorm betydelse för svenskars självkänsla. Sverige framstod som det goda samhället. Och svenskarna visste det.

Ur det perspektivet är det inte att undra på att Lubbe Nordströms påminnelse två år senare, om att allt ändå inte var så perfekt, inte mottogs med glädje överallt.

Stoltheten över det goda landet, välfärdssamhället, folkhemmet, det blev Sveriges nya nationalkänsla. Landet var litet, men levnadsstandarden var den högsta i hela världen. När Carl Jonas Love Almquist skrev om Sveriges nationalkänsla talade han om “den svenska fattigdomens betydelse”. Få har talat om den svenska rikedomens betydelse, men det var den som kom att bli 1900-talets nationalkänsla. Många etnologer som studerat begreppet “svenskhet” brukar påpeka “moderniteten”. Svensken ville följa med sin tid och hittade sin nationella känsla i det moderna, det nya och fräscha.

I frågan om rikedomen var skillnaden mot det gamla Sverige enorm. En annan väldigt märkbar skillnad var inställningen till religion. Min mormor brukade säga att “lite relijon får en la ha”. Den inställningen delas inte längre av många svenskar. I stället finns i stora delar av befolkningen en mycket avog inställning mot allt som överhuvud taget luktar religion.

När debattörer i långa rader angriper Sverigedemokraternas vakthållande vid “det svenska” skjuter de nästan alltid över målet. De tar upp traditioner som vid närmare blick inte är så urgamla och påpekar att det från början handlar om utländska lån. När det en gång om året av olika debattörer – som verkar tro att de därmed upptäckt en förborgad hemlighet – påpekas att “Kalle Anka och hans vänner önskar en god jul” inte är en urgammal svensk tradition, blir det en förolämpning. Man underskattar ju folks intelligens så att det skriker om det, men tycks inte märka att det kanske är si och så med den egna tankeförmågan.

De urgamla traditionerna är inte Sverigedemokraternas sverigebild. De längtar inte granen vid vars rot den röda stugan står. De längtar snarare den blommande apeln vid vars rot den vitmålade funkisvillan i det välmående stationssamhället står. De jämför inte nutiden med 1800-talets Fattigsverige, utan med 1950- och 60-talens guldår. Det är Folkhemssverige, det goda landet, det moderna landet, som de ännu har som sverigebild.

Det moderna Sverige är det som var modernt för några årtionden sedan. Problemet med all modernitet är att efter en tid blir det moderna omodernt. En del kan då börja tala om det postmoderna samhället. Andra, som vill behålla det moderna, börjar se moderniteten som en gammal fin tradition.

Det går inte att vrida klockan tillbaka. Men det går – det skall vi vara medvetna om – att undvika att slänga ut barnet med badvattnet. Det finns faktiskt ingen anledning att tanklöst rata allt ur det nära förgångna, därför att det inte längre är modernt. Och även om man inser att sorgen över Folhemssveriges försvinnande ofta handlar om en verklighetsfrämmande nostalgi, måste man inte spotta på de som sörjer.

Och låt mig här inflika en förklaring. När jag talar om Sverigedemokraterna talar jag inte om partiets officiella politik eller dess program. Internetsajten Avpixlat är inte en officiell Sd-sajt. Men den har koppling till sd-riksdagsmannen Kent Ekeroth. De åsikter som där kommer fram delas många gånger inte alls av Sverigedemokraterna som parti. Det jag talar om är de åsikter som finns bland de som kan tänka sig rösta på Sverigedemokraterna. Det kan inte handla om något exakt. En del av dessa personer tycker att Sd är för mjäkiga och söker sig längre ut till rent rasistiska organisationer. Andra väljer i slutändan att lägga sin röst på ett traditionellt parti. Man kan alltså snarare säga att jag försöker tolka en stämning, en uppsättning åsikter, som finns bland en stor grupp svenskar.

De som anser sig vara Sveriges vänner, är ovänner till dagens Sverige. Men däremot drömmer de om lyckoriket som de tror försvann någonstans under 1970- eller 80-talen. Nästan alltid ger de invandringen skulden till lyckorikets försvinnande. Men när man går på djupet visar det sig att de ofta inte alls är motståndare till en begränsad invandring, att de tvärt om anser att människor med det de betraktar som “verkliga” skäl till invandring – arbetskraft eller folk på flykt undan krig eller tortyr – skall få komma till Sverige. Ofta handlar deras missnöje med dagens Sverige snarare om andra frågor, som jobb, ekonomi, sjukvård, skola och äldreomsorg. Som jag nämnt är de ofta människor som har all anledning att se sig som förlorare i dagens Sverige. De är snarare motståndare till globaliseringens effekter, än en måttlig invandring.

Under vintern 2014 sände radions P1 en dokumentärserie i tre delar av Måns Mosesson, kallad “Rädda Sverige”, där personer som kallar sig “sverigevänner” eller “nationella” fick komma till tals. I den andra delen, kallad “Flykten från pisslandet” framgår tydligt vilken oerhört mörk bild av dagens Sverige som frodas i dessa kretsar. De “nationella” har ingen stark nationalkänsla. Måns Mosesson sökte upp människor som skrivit på debattforumet Flashback i trådar som handlade om att emigrera från Sverige. En av dessa personer, i programmet kallad “Anton”, kallade Sverige “Pisslandet”, därav programmets titel. Anton ansåg att vilket annat land som helst skulle vara bättre att bo i, än Sverige. Han har varit verkstadsarbetare, fått en nerv i kläm och är sjukskriven sedan ett och ett halvt år tillbaka. Domen från läkarna är tydlig. Även om Anton blir frisk, kommer han aldrig att på nytt kunna arbeta inom verkstadsindustrin. Dagens Sverige kallar han en “soppa” och ett u-land, ett land där han inte trivs längre. Han fortsätter:

-Jag gillar Sverige som det var förut, när jag växte upp. Då tyckte jag det var bra. Folk fokuserade mer på familjen. Familjen var i centrum hela tiden. Alla jobbade för familjens bästa. Man tog hand om sina egna, även gamla. Man tog hand om sina barn och släktingar och allihopa, så. Nu hade ju inte jag en särskilt bra familj, när jag växte upp. Så jag har ju inga egna erfarenheter från det, men jag såg ju hur andra hade det.

-På vilket sätt hade du inte en bra familj?

-Ja, missbrukarmamma. Så det var väl inte så bra.

-Hur kan du ha en så romantisk bild av det då?

-För jag vet ju vad jag inte hade. Jag vet ju vad jag ville ha.

En sak som blev väldigt tydlig i Mosessons dokumentär är, att debattörerna på Flashback inte har något som helst förtroende för det de kallar “gammelmedia”. De tror inte på vad som står i tidningarna, på det som sägs i radion eller det som visas i TV. Dessa medier anser de helt ligga i händerna på “PK-maffian” i Stockholm. Och de är rädda. De är rädda för ett fruktansvärt framtidsperspektiv, uttryckt så här på en flashbacktråd:

-Tro mig. Vi har inbördeskrig att vänta. Det kommer att bli vardag med våldsamma upplopp och jihadister som ränner runt och spränger sig själva, misshandel, avrättningar och gruppvåldtäkter, om inte Sd får rejält inflytande i politiken.

Andra talar om att “det pågår ett folkmord” på vita nordeuropéer. Och de skyller detta pågående folkmord på styrande politiker och PK-maffian i skön förening.

Vem ingår i PK-maffian? Denna maffia består av väl etablerade kulturpersonligheter i Stockholm. Att detta inte är en verklig bild, utan en kliché, fick jag ett tydligt bevis för, när jag skrev min kritiska recension av Arnstberg/Sandelins bok “Invandring och mörkläggning”. På de sajter som skrev om min recension och även på min egen blogg strömmade inläggen in, som handlade om att jag som del av Stockholms PK-maffia inte kunde förstå folk utanför huvudstadens hank och stör. Bloggaren “Maja Dacke” skrev:

”Stockholm är inte Sverige, minst av allt. Och allt som kommer från Stockholm börjar vi ute i spenaten se ner på: nya tokerier från de aluminiumförgiftade.
Vi finns kvar där ute – dock totalt avväpnade på alla sätt – men vi finns och låter oss inte avskaffas … så lätt. Och inte av någon viktigpetter som sitter i Manchester eller var som helst.”

Viktigpettern i Manchester, det var alltså jag det. Jag svarade:

”Maja, jag har släktforskat och mina rötter går tillbaka till 1600-talets Bohuslän och Halland. I Stockholm däremot har jag aldrig bott, bara besökt då och då. Du utgår från en mängd saker om mig, som inte stämmer. Fortsätt du att finnas kvar och inte tänker jag verka för att du skall avskaffas!”

Kritik mot makthavare, vare sig det är politiker eller mediepersonligheter, är egentligen en helt sund inställning. Samhället behöver granskare, de som tar sig uppgiften att – som Vilhelm Moberg uttryckte det – “att övervaka överheten”. Men ryktesspridning, illvilligt förtal och konspirationsteorier, det är något annat.

Mer om Selma Lagerlöfs rasism

Selma

Mitt inlägg i går, bland annat om anklagelserna mot Selma Lagerlöf för rasism och nazism, blev det mest delade och lästa av alla inlägg jag hittils skrivit på denna blogg. Bortsett från alla svenskar som läst inlägget genom delningar på Facebook och Twitter, till och med på en länk på regeringskansliets hemsida (de’ ni!) har inlägget lästs i länder över hela jordklotet i alla världsdelar utom Afrika. Eftersom aptiten växer medan man äter, undrar jag därför nu vad Afrika har emot mig?

 

En sak – som för övrigt har anknytning till just Afrika – glömde jag bort. Det visar sig nämligen vid närmare efterforskning att det inte bara var Selma som var rasist. Hon kom från en rasistisk familj!

 

Selma Lagerlöf återkom ju ofta i sitt författarskap till den stora sorgen då familjen Lagerlöf fick lämna gården Mårbacka och den stora glädje Selma kände då hon hade råd att köpa tillbaka gården. Orsaken till att familjen fick lämna gården var att Selmas bror Johan misslyckades med att driva den. 1888 såldes den därför och Johan tog alla pengarna – som rätteligen borde ha delats mellan modern och syskonen – och startade i stället en tobaksfabrik i Lidköping.

 

Efter bara ett år gick ”Johan Lagerlöf, Snus- och Tobaksfabrik i Lidköping” i konkurs. Under det året hann dock Johan med att annonsera om sina produkter i N G Strömboms bok ”Vägvisare för resande till Kinnekulle” (1889). Och i den annonsen finner man att den första produkten som nämns kallas ”NEGROHEAD”! Hela meningen lyder:

 

”Negrohead: Fyrkant, Lång, s. k. Malmö m. m.”

 

Inte nog med denna rasistiska benämning på tobaken – som givetvis byggde på den rasistiska stereotypen att tobaken var svart – det finns någon form av koppling till Malmö också! Jag är inte riktigt säker på hur, men jag är övertygad om att malmöborna själva kan räkna ut ett lämpligt sätt att känna sig kränkta på.

 

Sven Stolpe har i sin bok om Selma Lagerlöf (1984) sammankopplat Johan Lagerlöfs öde med Selmas förkärlek för att skildra misslyckade, men drömmande män. Johan Lagerlöf emigrerade till Amerika, men misslyckades även där och levde på pengar syster Selma skickade över. Han dog i misär 1912.

 

Den misslyckade, drömmande gestalten, som finns med i så många av Selmas böcker, har alltså som verklig förebild en rasist. Jag föreslår därför att alla svenska bibliotek förser ”Gösta Berlings saga”, ”En herrgårdssägen”, ”Liljecronas hem” och sist men inte minst det största av hennes porträtt av en drömmande dåre ”Kejsaren av Portugallien” med varningsskyltar, så att folk inte av misstag låter sig narras med i dessa rasistiska orgier.

 

Eftersom det faktiskt finns läsare som inte alltid fattar, måste jag avsluta med att skriva – hur mycket det än bär mig emot att därmed underskatta läsarens intelligens – att detta är en ironisk text. Eller som engelsmännen säger: Pun intended 😉

 

Nazismen inom Folkpartiet

Det är så populärt numera att dra fram nazistiska kopplingar till olika svenska riksdagspartier. De enda partierna som brukar komma undan denna granskning är Folkpartiet och Vänsterpartiet. Men Vänsterpartiet har sin egen smutsiga byk, med stöd åt kommunistiska massmördare och själva understödda från Moskva, att de kan räknas bort.

Kvar blir Folkpartiet.

Men nu är stunden kommen att hugga klorna i dem också. Här kommer lite bevis för Folkpartiets nazistiska förflutna:

När Nils Flygs från början kommunistiska, så småningom nazistiska “Socialistiska partiet” upplöstes, sökte sig åtminstone en medlem över till Folkpartiet, där han blev varmt mottagen. Han hette Åke Olsson och hade till och med varit ombud på Socialsistiska partiets kongress 1941, just den kongress som innebar omsvängningen mot nazismen.

1944 sysslade Tyskland med några skumma, aldrig riktigt utredda smuggel- eller spioneriaffärer med bas i Göteborg. Två för sin tid mycket avancerade fisketrålare inköptes till ett nytt bolag, AB Doggersbankar, där Carl Göran Edquist blev vd. Edquist var son till kyrkoherde Carl Edquist i Katarina, Stockholm. En av Katarina kyrkoråds ledamöter, doktorinnan Anna Linder, gick i borgen för aktiekapitalet på 75 000 kronor. Av avlyssnade telefonsamtal i Säpos arkiv framgår att tyska legationen i Stockholm tydligen var införstådd med Linders borgensförfarande, att hon kanske agerade bulvan för tyskarna. Hon var aktiv nazist och nära vän till Paul Grassman på legationen.
Carl Göran Edquist använde troligen fiskebåtarna för illegal transport av både post och människor mellan Sverige och Danmark. Han flydde sen till Norge, där han blev Obersturmführer i SS under namnet “Carl Dogger”. AB Doggersbankar hade tre aktieägare. Det var Edquist, Anna Linder och göteborgsadvokaten Åke Eckerstein, aktiv medlem i Folkpartiets lokalavdelning i Göteborg.

Att Folkpartiet har detta dystra nazistiska arv, är egentligen inte så konstigt, eftersom den kända rasisten och nazisten Selma Lagerlöf hörde till partiets grundare. Lagerlöf var som bekant sponsrare av rasistiska skönhetstävlingar, medlem i den nazistiska Svensk-Tyska föreningen och, som Björn Sundberg visat i sin recension av Ann-Sofi Ljung Svenssons avhandling “Jordens dotter” (i Samlaren 2012) var Lagerlöf en av vägröjarna för den nazistiska ideologin “dvs att Lagerlöf bidrog till draksådden”.

Därför har alltså även Folkpartiet i grunden en nazistisk historia. En historia som de aldrig gjort upp med! När kommer Jan Björklunds erkännande av denna bruna soppa?
`
– – –

Tyvärr finns det säkert läsare som instämmer i ovanstående rader. Jag måste göra er besvikna med att det är skrivet som ironi.

Jag har nämligen inte nämnt att Åke Olsson tog avstånd från nazismen på den där kongressen 1941, inte heller att han blev ombedd att lämna Folkpartiet 1951. Att Åke Eckerstein ägde en enda aktie i skandalbolaget Doggersbankar berodde på att han var företagets advokat, förmodligen utan att veta om det skumma syftet.

Och Selma Lagerlöf som nazist? Det är så dumt att klockorna stannar, men sådan dumhet är numera populär och omhuldad. Det var Bosse Schön som på den numera nersläckta sajten Newsmill för några år sen “avslöjade” att Selma i “hela sitt liv” bar på “en mörk hemlighet”. Och denna förskräckliga skam, som måste ha tyngt Selmas gång, var att hon skänkt ett dedicerat exemplar av sin bok om Zacharias Topelius som pris i en skönhetstävling anordnad av Svenska rasbiologiska institutet. Eftersom detta institut under sina första år var mycket omhuldat och populärt bland många framstående svenskar, var det säkert inte en mörk hemlighet som hon måste bära på i hela sitt liv. Det kan verka konstigt för oss att det var så populärt, men det beror ju på att vi sitter med ett facit i hand, som den tidens människor inte hade.

Uppgiften om Selma Lagerlöfs medlemskap i Svensk-Tyska föreningen återfinns på Tobias Hübinettes hemsida med listor över svenska “nazister”. Visst, de allra flesta på dessa listor var otvetydigt nazister. Men Svensk-Tyska föreningen var inte nazistisk. Den grundades redan före första världskriget. Selma Lagerlöf blev medlem 1913, i en tid då inte ens Hitler var nazist. Det var just på grund av att Svensk-Tyska föreningen inte var tillräckligt nazistisk “Riksföreningen Sverige-Tyskland” grundades 1937.

Vad slutligen gäller påståendet om att Selma Lagerlöfs böcker skulle ha röjt vägen för nazistiskt tänkande, är det så groteskt, dumt och förvridet! Nyligen kom ett liknande sanslöst påstående, att svenska hembygdsföreningar genom att vårda kärleken till hembygdens skulle spela rasism och nazism i händerna. Selma Lagerlöf tolkade i en del av sitt författarskap en älskan till hembygden – särskilt starkt i “Jerusalem” – som finns bland många människor. Visst, nazismen spelade på den känslan i ideologin om “Blot und Boden”. Men man kan inte låta nazismen ta patent på hembygdskänslan för den sakens skull! Att folk på fullt allvar kan föra fram något så barockt dumt, gör mig bedrövad. Till saken hör att Ann-Sofi Ljung Svensson i sin avhandling lägger in en liten brasklapp i sitt resonemang om Lagerlöf som vägröjare för nazismen. Men recensenten Björn Sundberg avfärdar just den brasklappen.

Att Lagerlöf 1933 uttalade sig mot nazismens illgärningar på ett sådant sätt att hon själv trodde att hennes böcker skulle kastas på bokbålen, att hon 1940 gjorde en insats för att rädda den judiska författarinnan Nelly Sachs till Sverige, blir i Bosse Schöns förvridna verklighetsuppfattning ett bevis för att hon inte var antisemit, även om hon var nazist.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag vet bara att den fruktansvärda trötthetskänsla som drabbar mig ibland när jag läser dumheter av det här slaget, den måste jag övervinna i ärlighetens namn.

Bosse Schön tycker om att på lösa grunder påstå att folk är nazister. Det kan vara värt att komma ihåg när man ser att han i dagens nummer av Etc under rubriken “Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna” på nytt går på i samma stil med “guilt by association” som jag visat ovan med Folkpartiet. Han visar nämligen att 1988 fanns tre personer med i Sverigedemokraterna, som enligt Schön hade nazistiska kopplingar. Om han har rätt på den punkten vet jag inte, även om man givetvis inte kan ta det han säger för sanning, med tanke på osmakligheterna om Selma Lagerlöfs “mörka hemlighet”.

Men inledningsvis ger han sig på en man som verkligen inte har något med Sverigedemokraterna 1988 att göra. Det är Stellan Bojerud, som i många år var moderat, men 2009 gick över till Sd. Sedan William Petzälls död är Bojerud hans efterträdare som riksdagsman för Sd.

Bojerud har ett förflutet som militär och har sysslat mycket med militärhistoria. Han är också en flitig bloggare och skriver gärna kommentarer på diverse sajter och twittrar för glatta livet. Det är enligt min uppfattning en bisarr blandning av kloka och insiktfulla ord, djup medmänsklighet, rena dumheter och groteska överdrifter.

Men när man rycker lösa fragment av det han skrivit och vrider dem till dess motsats, blir det ändå ren förfalskning. Det ägnade sig Aftonbladet åt i en artikel på luciadagen 2013. De hade plockat fram en mängd citat från Bojerud och ryckte lösa meningar ur sammanhanget, så att det verkade som om Bojerud sade raka motsatsen till det han egentligen ville säga.
På Avpixlat skrev Bojerud:

”Ja, jag beundrar de insatser som ett antal SS-officerare och frontmän gjorde i ärlig strid mellan nationer och jag fördömer så hårt jag kan de övergrepp som inte blott SS, utan även andra nazi-organisationer gjorde för att åstadkomma Förintelsen.”

Aftonbladet utelämnade det där om Förintelsen och satte som rubrik på artikeln “SD-toppen hyllar nazisters insats i strid”. Att han uttrycker sitt fördömande mot nazismen och även gjort det i en mängd andra sammanhang, var tydligen onödigt att göra affär av. Bosse Schön går på i samma stil och kallar Bojerud “folkvald SS-beundrare” och skriver:

”I vilket land som helst i Europa hade Sverigedemokraten Bojerud hudflängts för sina uttalanden. Men det passerade relativt obemärkt förbi. Och trots Jimmie Åkessons omtalade nolltolerans mot rasism och nazism i partiet är Stellan Bojerud kvar i partiet och i riksdagen. Vurmandet för nazismen är en lång tradition i partiet. ”

Man kan anklaga Sverigedemokraterna för mycket. Det är ett populistiskt parti som tror att om man bara minskar invandringen, kommer alla samhällsproblem att lösa upp sig som älvadansen över en sommaräng. De saluför en trångsynt syn på Sverige och svensk kultur. På till dem knutna sajter skuldbeläggs ideligen invandrarna för invandringen. För detta skall de med rätta kritiseras. Men att demonisera, motverkar bara syftet. Och att påstå att Stellan Bojerud vurmar för SS, när han helt enkelt som militärhistoriker beundrar tapperhet helt oavsett vilket land det handlar om, det är förljugenhet. Och att påstå att Sd har en lång tradition av nazivurm är lika förljuget.

Förstår Bosse Schön – som ägnat så stor del av sitt liv att skriva om nazism – vad det är han håller på med? Genom att sätta nazistämpel på folk, som garanterat aldrig varit ens i närheten av att sympatisera med nazismen, trivaliserar han den ondskefulla ideologin. Om Selma Lagerlöf var nazist, kanske det inte var så farligt, eller hur? Den gamle fascistledaren Per Engdahl arbetade efter den modellen. I sina böcker strör han ideligen in kända namn. Han sökte medvetet upp människor med helt annan ideologi och skrev sedan om deras samröre, så att det verkade som om hans nysvenska rörelse hade sympatier bland människor som stod för en helt annan ideologi. Eftersom han skickade utskick till dessa människor finns de med i Nysvenska rörelsens adressregister. Genom att använda det registret har Tobias Hübinette lyckats med konststycket att till och med göra den uttalat antinazistiske socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss till nazist.

Per Engdahl var en slipad räv. Hans eftersägare Schön och Hübinette gör både honom och andra nazister en stor tjänst.