Prins Bertil i rättsrötehärvan

Exif_JPEG_PICTURE

Karl-Erik Kejne i mitten, tillsammans med sin chef ”Jive” Johnsson och Vilhelm Moberg 1952

Den här texten skrev jag när prinsessan Lilian dog, men det blev aldrig av att den publicerades. Men den bör inte glömmas bort.

När prins Bertil 1976 gifte sig med den nyligen bortgångna prinsessan Lillian tackade han Sveriges journalister för att de i alla år hållit tyst med kunskapen om att han och Lillian levat i ett förhållande ända sen 1943. Det var verkligen en väl bevarad hemlighet, så hemlig att den till och med ställde till bekymmer för Sveriges regering.
Statsminister Tage Erlanders dagböcker är en fantastisk källa till svensk modern historia. Ett stort arbete ligger bakom uttydandet av Erlanders svårlästa handstil. Utgivandet av dagböckerna har skett nästan utan någon form av redigering. Även anteckningar av privat natur har tagits med av utgivaren, sonen Sven Erlander. Bara någon enstaka gång har Sven Erlander censurerat. Till exempel i följande anteckning, skriven av Tage Erlander den 23 februari 1951:
“Ekeberg om Carl-Johannarnas titlar. Jag frågade om ryktet om [NNs] homosexualitet. Han berättade om hans flickor. Jag informerade också om Haijby-affären”.
Jag har bett Sven Erlander om att lätta på förlåten och berätta vem det var som enligt ryktet var homosexuell. Tyvärr hade Erlander inte denna anteckning i kopia och originalet finns inte lätt tillgängligt, så min fråga blev obesvarad. Men jag är ändå nästan säker på att det är prins Bertil som anteckningen syftar på. Jag vill tyda de kortfattade raderna såhär:
Tage Erlander har haft ett samtal med riksmarskalken Birger Ekeberg om hur Carl Johan och Kerstin Bernadotte skulle tituleras. Prinsen Carl Johan hade mist sin prinstitel när han gifte sig med Kerstin Wijkmark 1946, men just detta år, 1951, hade han fått titeln “greve af Wisborg” av storhertiginnan Charlotte av Luxemburg. Det var uppenbarligen ett bekymmer för riksmarskalken om den titeln skulle godkännas i Sverige eller ej. Av sammanhanget är det inte svårt att tänka sig att den person som Erlander därefter för på tal är Carl Johans bror, prins Bertil. Erlander har hört rykten om att prinsen skulle vara homosexuell, men Ekeberg lugnar statsministern och berättar om Bertils “flickor”. Vi får väl utgå från att pluralformen beror på ett missförstånd eller är ett stilgrepp från Erlanders sida. Prins Bertil bodde redan ihop med Lillian Craig och någon anledning för riksmarskalken att berätta om fler än henne kan väl knappast ha funnits. Att Tage Erlander oroade sig för rykten om just homosexualitet inom kungahuset framgår av fortsättningen på anteckningen. Gustaf V:s gamle älskare Kurt Haijby hade vid just denna tid satt igång med en stor kampanj för att få upprättelse för ting som han uppfattade som rättsövergrepp och det där var en tidsinställd bomb som börjat ticka. Det visste statsministern.
Allt det där berodde på en annan affär, just den som fått Kurt Haijby att slå på stora trumman, nämligen Kejneaffären.
Pastorn vid Stockholms Stadsmission Karl-Erik Kejne hade året innan dragit igång med en stor kampanj, eftersom han ansåg sig utsatt för förföljelse från homosexuella kretsar. Han tyckte att polisen verkade sopa hans ärende under mattan och fick medhåll av en utredning gjord sommaren 1950. Utredningen var visserligen mycket kritisk mot Kejne, men den riktade också stark kritik mot polisens söl. När så en homosexuellt prostituerad man uppenbarade sig i september det året och berättade att han varit hemma hos Kejne i maj och “bögat och druckit grogg” och att han lämnat kvar en fickkniv hemma hos Kejne, var det ett tillfälle polisen gärna utnyttjade. Utan att bry sig om att mannens historia haltade betydligt körde poliserna mannen hem till Kejne, för att han skulle hämta fickkniven. Det hela blev en sån skandal att Tage Erlander tillsatte en statlig kommission för att utreda Kejneaffären.
Kejne var en fantasifull man och eftersom han också var fängelsepräst på Långholmen och övervakare för villkorligt frigivna fångar kände han Stockholms undre värld bättre än de flesta. Han hade fått för sig att polisens långsamhet berodde på att statsrådet Nils Quensel var homosexuell och att han av någon anledning försökte stoppa polisens arbete. Kejne försökte kartlägga Stockholms homosexuella, eftersom han var fullt övertygad om att de utgjorde ett “frimureri” som samarbetade för att förgöra honom. Så fort någon hade något att berätta om homosexualitet lyssnade Kejne. Och folk kom i flockar till honom. Många kunde berätta rent fantastiska ting. Och kritik, det var nu inte Kejnes starkaste sida.
I maj 1950 blev Kejne uppsökt av en känd rättshaverist med det ståtliga namnet J. A. Wallenberg. Han berättade om en mängd hemliga bordeller som skulle finnas på Östermalm. En sån bordell skulle finnas hos en pälshandlare Lindahl. När så Kejne fick besök av en av sina övervakningar, en ökänd mytoman, äventyrare och bedragare med namnet Erik Svalle, frågade han om han visste något om dessa bordeller. Svalle fattade galoppen och dukade upp en historia som på en gång förklarade varför han var arbetslös och samtidigt var precis det Kejne, hans övervakare, ville höra.
Svalle berättade att han hade arbetat som chaufför för pälshandlaren, kapten Arvid Lindahl. Men han hade fått sparken, eftersom han inte hade något körkort. I själva verket hade Svalle mist körkortet redan 1934, så frågan var inte varför han fått sparken, utan varför han fått jobbet. Jo,berättade Svalle, han var tjenis med folk som var “såna där”. Och det var denna pälshandlare. Filmstjärnan Vera Valdor hade rest till Hollywood och hennes lyxvåning i Stockholm hade övertagits av Lindahl. Där hade han stora fester för Stockholms homosexuella innegäng. Erik Svalle hade haft som arbete att köra gästerna och att hjälpa till med uppvaktningen på festerna. Och vilka gäster som varit där! Det var statsrådet Quensel, biskop Manfred Björkquist, flera andra präster och även prins Bertil. Han brukade förresten kalla sig “Adrian” i detta sällskap.
Kejne slök Erik Svalles skröna med hull och hår. Den blev föremål för inte mindre än två statliga utredningar, dels Kejnekommissionens stora utredning, dels den mindre Tammelinska kejneutredningen, som tog upp en mängd fantasifulla påståenden om folks homosexualitet. Om den utredningen skrev Erlander i sin dagbok att “man nästan drar sej för att fortsätta att stå som ansvarig ledare för ett företag, där allsköns skvaller och elände anses höra till de stora värdena, som bör räddas undan förgängelsen genom tryckning på statens bekostnad.”
Och en skröna var verkligen Erik Svalles berättelse. I utredningarna nämndes aldrig prins Bertils namn, men ryktet om hans homosexualitet har tydligen nått Erlanders öron. Utredningarna avfärdade Svalles påståenden som orimliga. Konstigt nog kom det aldrig fram i utredningarna att det fanns ett väldigt tydligt bevis på hur orimlig historien var. Det existerade nämligen inte någon pälshandlare, kapten Arvid Lindahl. Pälshandlaren Arvid Lindahl var död sen 1936. Pälshandeln drevs av en son som hette Martin, medan det var en annan son, Sven-Åke, som var kapten i flygvapnet. Det hade givetvis Erik Svalle vetat, om han nu arbetat för dem.
Jag har intervjuat några äldre homosexuella män som verkligen varit med på fester för likasinnade vid denna tid i Stockholm. Ingen av dem har hört talas om pälshandlare Lindahl och att prins Bertil skulle ha tillhört gänget har varit lika okänt. Men tack vare Kejne kom skrönan ändå att diskuteras mellan Sveriges statsminister och riksmarskalk.

Utvecklingslära utan Darwin

Israel_Lipschitz
Det finns ett gammalt judiskt ordspråk som säger:
“En del lärda liknar åsnor. De bär runt på packar med böcker”.
Jag har liknat en sån åsna i några veckor nu, sen jag inhandlade en ny, fantastisk utgåva av Talmuds äldsta segment, Mishnan. Utgåvan kallas “Beer Mirjam” (Mirjams brunn) och omfattar, förutom själva texten, alla klassiska kommentatorer, smakfullt nysatt med många tryckfel rättade, i vacker typografi. Något årtal för bokverkets utgivning har jag inte hittat, mer än att det är uppkallat efter en Mirjam Weingarten, som dog 2002. Så boken måste ju vara tryckt senare än så.
Det är särskilt den sjunde volymen i serien som fascinerat mig. Där finns nämligen några kommentarer, som varit oläsliga i andra utgåvor. Förr var hebreiska böcker dyrbara saker, som oftast bara köptes in av synagogorna. På den tiden värdesattes stora, magnifika folianter, som såg pampiga ut på bokhyllorna (och som var bökiga att stjäla, om nu någon ville det). Senare tiders barn har föredragit mindre format och eftersom de flesta nyutgåvor är avtryck av äldre utgåvor, har texten minskats ner i formatet. Själva grundtexten och dess klassiska kommentatorer har klarat den förminskningen, men det har skoningslöst gått ut över de finstilta kommentarerna i slutet av volymerna. Rambams fantastiska kommentar till Mishnan behöver man lupp för att läsa. Och än värre har rabbinen Israel Lipshitz (1782-1860) “Drush Or Hachaim” (Predikan om livets ljus) drabbats. Den har blivit helt oläslig och därför helt enkelt uteslutits ur en del utgåvor. Det är synd, ty en märkligare text får man leta efter.
Rabbin Lipshitz, vars foto syns här, skrev en omfattande kommentar “Tiferes Israel” till hela Mishnan. För svenskar har hans kommentar ett särskilt intresse, eftersom han i samband med utläggningar om hur man räknar ut rätt tid för dagens olika böner kommer in på frågan om vad man gör om man befinner sig norr om polcirkeln mitt i sommaren, eller mitt i vintern, där solen antingen inte går ner eller inte vill gå upp.
Men särskilt intressant ur ett vidare perspektiv är “Drush Or Hachaim”, en predikan som han höll i Danzigs synagoga sabbaten under pesach-helgen 1842. Vi får hoppas att folket i Danzig hade kuddar med sig att sitta på i bänkarna, ty denna predikan var nog inte avklarad i en handvändning. I “Ber Mirjam” omfattar den tio dubbelspaltiga och finstilta sidor. När jag räknat med att under dagen få en stund över, har jag dragit med mig den sjunde volymen av “Ber Mirjam” vart jag gått den senaste tiden, så jag har alltså liknat en åsna. Mitt intresse har delats mellan Rambams kommentar till Sanhedrin – där han bland annat säger att de bokstavstroende gör Torahn en lika stor otjänst som de som förlöjligar Torahn – och rabbin Lipshitz utläggning i slutet.
I Lipshitz text dyker ideligen främmande ord upp, skrivna på jiddish med hebreiska skrivtecken. Ett hastigt skummande av texten ger därför nedslag vid ovanlinga ord, som “Pireneen” (Pyrenéerna), “Karpatishen gebirge”, “Harei Kardillen BeAmerike” (Klippiga bergen), “Himalaya”, “Welten Revolutzion”, “Zoologishen Museum Be Petersburg”, “Baltimore” och “Megalosaurus”. Sånt gör en givetvis nyfiken och så kan man börja läsa om ting som man kanske inte förväntat sig att hitta i en predikan från 1842: På det zoologiska museet i Petersburg förvaras ett skelett efter en “elefant” som hittats i Sibirien 1807. Det där med elefanten förtydligar rabbin Lipshitz längre fram i texten. Det är alltså en mammut. Och i närheten av Baltimore, men även i Europa, har väldiga skelett efter “iguanondon”, som var växtätare och en något mindre, men köttätande “megalosaurus” påträffats. I de höga bergen som texten nämnde har spår efter växter och djur, ibland havsdjur, påträffats, som bara kan förklaras med att jorden genomgått en revolution och måste vara mycket äldre än tiden då Adam och Eva vandrade i Edens lustgård.
Rabbin Lipshitz använde dessa exempel för att visa livets skönhet och Guds oändliga storhet. Om någon sagt åt honom att sexton år senare skulle en viss Carles Darwin använda delvis samma exempel för att argumentera för sin teori om arternas uppkomst, hade han säkert välkomnat det. Om någon berättat för honom att denna teori skulle användas som det främsta argumentet för att religion skulle vara felaktig vidskepelse, hade han säkert blivit mycket förvånad. I rabbin Lipshitz tankar var just dessa ting bevis för att gamla kabbalistiska texter, om att Gud skapat en mängd olika världar som han sen förintat, talade sanning.
Det går att hitta mängder med andra exempel på hur äldre tiders lärda sysslat med utecklingsläror. I Talmud talas om tidiga, apliknande människor. Kabbalistiska texter talar om hur människohjärnan varje år på det judiska nyåret Rosh Hashana förses med en särskild kraft av intelligens, så att människornas intellekt tilltar i varje generation. Skapelseberättelsens ord om att världen skapades på sex dagar, har tolkats som ett längre tidsperspektiv redan i de äldsta kommentarerna, från antikens tidervarv. I Midrash påpekar rabbi Jehuda ben Simon att det i skapelseberättelsen inte står “Det var afton”, utan det står “Och det var afton och det blev dag”. Detta och tyder på att det fanns något före denna första dag. Rabbi Abahu tar detta som utgångspunkt för en förklaring om att Gud skapat många världar före vår. Så säger också Avos d’rabbi Nassan att det gick 974 generationer (i runda tal drygt 20 000 år, alltså) mellan ett par ord i skapelseberättelsens text.
Första Moseboks ord om att i begynnelsen skapade Gud himmel och jord kommer ju på den första dagen. Men på den andra dagen skapas himlavalvet och ljuset skapas innan varken sol eller måne finns. Och Adam och Eva hann med att skapas, få barn, synda och föras ut ur Edens lustgård på en och samma dag. Antingen måste alltså livet ha gått med en rasande fart, eller också var detta inte en dag i den betydelsen vi lägger i ordet. Många kommentatorer har tolkat de sex dagarna i skapelsen som representerande skilda epoker, inte som 24 timmar långa dygn. Och detta har alltså inte kommit till för att anpassa religionen till den moderna evolutionsläran, eftersom dessa kommentarer är äldre än den läran.

Det var väl synd!

Juda Hertz1
Nedräkningen har börjat. Det drar ihop sig till Jom Kippur, dagen i den judiska kalendern då vi gör upp räkningen med det vi gjort galet under det gångna året, förhoppningsvis stryker ett streck över det och börjar om med nya krafter. Därför kommer här lite tankar om synd, bot, bättring och omvändelse, skrivna så att de förhoppningsvis kan inspirera dels mina judiska läsare dels också de som har en annan tro än min. För felar gör vi ju alla, vad vi än tror på.
I Talmud finns en diskussion om när skapelsen ägde rum. Och nu handlar det inte om det var för 5774 år sen eller för miljontals år sen. Det är visserligen en intressant fråga, men den tänker jag återkomma till. Tills dess vill jag bara säga att det enligt min uppfattning inte finns någon motsättning mellan de religiösa och vetenskapliga synsätten.
Nej, diskussionen i Talmud handlar om rätt datum för skapelseberättelsen. Och slutsatserna är förbryllande. “En säger att det skedde i månaden Nissan (på våren) och en säger att det var i månaden Tishri (på hösten)”. Diskussionen mynnar ut i slutsatsen att Guds plan på att skapa världen kom på våren, men själva skapelsen skedde på hösten. Och den första dagen i skapelsen var den 25 Elul. Men vänta lite nu. Diskussionen gällde ju om det var i Nissan eller Tishri. Så kommer slutsatsen att skapelsen i själva verket inleddes i en tredje månad, som inte nämnts tidigare!
Orsaken till denna knepiga slutsats är att om skapelsen inleddes den 25 Elul blir den förste Tishri den sjätte dagen i skapelsen, dagen då Adam och Eva skapades. En enkel slutsats skulle då kunna vara att människan var själva syftet med skapelsen. Innan människan kommer in i bilden är syftet med skapelsen meningslöst. Därför skulle man alltså kunna säga att världen verkligen skapades i månaden Tishri.
Men så enkelt är det inte.
Rashi säger i sin kommentar att den något röriga ordningen i skapelseberättelsen beror på att allt egentligen skapades redan den första dagen, varefter de olika delarna sattes samman under de kommande dagarna. Därav uttrycket att jorden skulle frambringa levande själar (1 Mos. 1:24). Själarna fanns där redan, men nu var tillfället kommet för deras frambringande. Man kan alltså inte säga att den fysiska skapelsen av människan den sjätte dagen var det alltsammans syftade på. Den fysiska skapelsen hade redan skett, den 25 Elul. Men däremot skedde en andlig skapelse verkligen den sjätte dagen. Från den andra dagen i skapelseberättelsen slutar de olika dagsverkena med orden “Och Gud såg att det var gott”. Men den sjätte dagen heter det att det var “mycket gott”.
Vad var det som var “mycket gott”? Flera kommentatorer säger att det var ondskan! Och den satte igång med sitt arbete omedelbart, i skapelseberättelsen i form av ormen som frestade kvinnan att äta av livets frukt. Jo, det står så, “kvinnan”. Först efter syndafallet, då först kvinnan och sedan Adam, mannen, ätit av livets frukt, som fick till resultat att de fick lämna Eden, kallar Adam sin kvinna för Eva, “Chava” på hebreiska. 1 Mos. 3:20 förklarar namnet med “moder till allt levande” och Rashi säger att det kommer av “Chaja”, liv. På svenska är det svårt att förklara det, men på hebreiska är skillnaden mellan “Chava” och “Chaja” endast en liten mängd bläck, förlängningen av bokstaven “jod”, så att den blir “vav”.
Men den där lilla skillnaden på boksavens längd är betydelsefull. “Chava” kan nämligen lika gärna tolkas som kommande av “chaviv”, kär. När kvinnan alltså ställt till det, både för sig själv och sin man, kallar mannen henne “kär”. Förklaringen finns i en klassisk berättelse om det barnlösa paret som kom till en rabbin och bad om råd. De hade varit gifta i många år, men inte fått några barn, trots att de älskade varandra så innerligt. Rabbinen frågade om de någon gång grälat. När de svarade nej på den frågan, rådde rabbinen dem att ställa till med ett riktigt praktgräl, så skulle de få barn. Den särskilda kärlek och närhet som man kan uppnå efter att ha grälat riktigt och sen gjort fred hade de nämligen aldrig upplevat. Först genom att förlåta varandra för de onda ord som grälet skulle åstadkomma, kunde de komma varandra så nära att de skulle kunna få barn.
Och det är där vi får förklaringen till varför det är ondskan som är “mycket god”. Det är givetvis inte ondskan i sig, men därför att ånger för onda handlingar öppnar portarna för Guds nåd och förbarmande. I den stora samlingen muntliga förklaringar “Midrash” sägs det att Gud hade skapat många världar innan vår värld skapades, men de hade alla förstörts. Det var först sedan Gud skapat vår värld, med en ny ingrediens, det som kallas “midat harachamim”, förbarmande och nåd, som skapelsen kunde bestå.
Här är vi ute på djupt vatten, eftersom det jag här skrivit lätt kan feltolkas. Det har nämligen funnits flera religiösa avarter genom historien, som hävdat att Guds nåd är så eftersträvansvärd att man måste synda riktigt ordentligt för att få del av denna stora nåd. Inom judendomen fanns flera falska messiasgestalter under 1600-talet som hävdade detta. Och inom kristendomen förekom samma tankar inom de extremt pietistiska rörelserna under 1700-talet och även i “munken” Rasputins besynnerliga sekt i det tidiga 1900-talets Ryssland och i svenska Knutby hundra år senare. Men det där med att särskilt anstränga sig för att synda, behöver man inte bekymra sig om. Ondska och synd behöver inte vara stora och öppet ondskefulla ting. Ingen människa klarar av att leva ett helt igenom gott liv. Knappt någon klarar av att alltid tala sanning, att aldrig säga ett ont ord om sin medmänniska. Och vem kan säga att han eller hon aldrig brusat upp i ilska? Talmuds rabbiner jämför ilska med avgudadyrkan, så det är allvarligt nog.
Alla har vi alltså våra synder. Och ibland behöver vi göra upp räkningen med dem. Inom judendomen har vi en särskild tid på året för detta, som kulminerar i Jom Kippur, försoningsdagen, då vi hela dagen fastar och ber. Och bönerna består till stor del av ett ideligt uppräknande av långa listor av synder vi begått. Även om alla av oss inte begått alla dessa synder, läser vi dessa listor, för att de som verkligen begått dem inte skall känna sig särskilt utpekade. Men om man vet med sig om att ha begått en synd som inte finns i dessa listor, kan man givetvis lägga till det. Och ber vi om förlåtelse på Jom Kippur, kan vi också vara säkra på att bli förlåtna.
Givetvis går detta lika bra på årets alla dagar. Och den som vänder sig till Gud för att be om förlåtelse blir förlåten.
I Talmud (Joma 86:b) står:
“Reish Lakish säger: Stor är omvändelsen, ty genom den blir villiga försyndelser räknade som misstag. – – – Är det verkligen så? Men Reish Lakish säger: Stor är omvändelsen, ty genom den blir villiga försyndelser räknade som goda gärningar! – – – Det är ingen motsägelse. I ena fallet på grund av kärlek, i det andra fallet av fruktan.”
Denna text tolkas oftast som så, att den som ångrar sina synder av fruktan för att Gud skall straffa honom, får synderna förlåtna. De utplånas. Men den som ångrar synderna av kärlek till Gud, det vill säga den som tänker på Guds storhet och godhet och därför ångrar att han försyndat sig mot Honom, får synderna räknade, så att säga, på sitt pluskonto. De utplånas inte, utan varje synd räknas i stället som en god gärning.
Om detta säger “der Kozhnitzer maggid” (Israel Hopstein 1737-1814, Kozienice, Polen) i sitt verk “Avodas Jisroel” att nuförtiden, när världen är så galen (han skulle ha sett vår tid!) räknas all omvändelse som omvändelse av kärlek.
På samma tråd spinner rabbi Meir av Apt (Meir Rottenberg 1760-1827, Opatow, Polen) i sin bok “Or LeShamajim” och förklarar det lite utförligare. Han påminner om att Talmuds rabbin Reish Lakish själv var en omvänd syndare. Han hette egentligen Shimon ben Lakish och var i sin ungdom landsvägsrövare, innan han blev omvänd och började studera Torah. När han nått till en viss nivå i sina studier kom han med uttalandet att synderna utplånas och räknas som misstag. Det var när han själv hade nått nivån att ha fruktan för Gud. Men senare i livet, när han blivit den ledande rabbinen i sin generation, hade han också nått den andliga nivån för verklig kärlek till Gud. Då kom han med uttalandet att synderna blir förvandlade till goda gärningar. Och eftersom även Gud rättar sig efter de ledande rabbinernas dekret, enligt principen “tzadik goyzer ve Hakadosh Boruch hu mekajem” (den rättrogne beslutar och den helige, lovad vare han, fullföljer) är regeln sedan dess att synderna blir förvandlade till goda gärningar. Och detta beror rent logiskt på att ju mer en människa vant sig vid att synda, ju svårare är det att bättra sig och sluta med det. Ju djupare man fallit, desto större ansträngning krävs för att ställa saker och ting till rätta. Och det är den ansträngningen som är den goda gärningen.
Om vi följer kung Davids ord (Ps 34:15) “vänd dig från ondskan och gör gott” kan vi alltså vara säkra på att det onda inte bara utplånas, utan blir förvandlad till godhet.
Jag kan inte låta bli att avsluta dessa tankar med några funderingar om hur alltid kommer igen och möts i de egendomligaste kombinationer. Rabbi Meir hade, innan han övertog rabbinatet i Apt från sin lärare “der Apter rov” (Abraham Jeshua Heshel 1748-1825), varit rabbin i Stopnitz (Stopnica, Polen). Eftersom han upprepar sina tankar om att synder blir goda gärningar på inte mindre än fyra ställen i sin bok, kan vi nog vara säkra på att dessa tankar också ofta upprepades i hans predikningar. Och därmed är det troligt att mina förfäder hört dessa ord ur hans mun. Stopnitz var nämligen den polska “shtetl” där min farmors föräldrar var födda och så vitt jag vet hade släkten bott där i generationer. Och då är det desto egendomligare att min svärdotter, mina barnbarns mor, hette Rottenberg som flicka och tillhör samma rabbinska dynasti som rabbi Meir tillhörde. Det skulle min farmors far “grosspapa Hertz” ha vetat! När fotot på honom, som illustrerar denna text, togs, bodde han i New York efter att med nöd och näppe flytt undan nazisternas förföljelser. De flesta av hans barn hade mördats och de som överlevt hade spritts över jorden och han skulle aldrig återse dem.
Och jag, hans barnbarnsbarn, har nyligen avslutat fem års forskning med boken om Kejneaffären. En man som spelar en stor roll i den historien är den så kallade “Apelsinmannen” Per Michaëlsson, som påstods ha försökt förgifta pastor Kejne med en apelsin. Hans farfars farfar hette Jechiel och bodde i Apt. Han kan alltså också ha åhört predikningarna om att synder förvandlas till goda gärningar.