Varför både Björn Söder och hans kritiker har fel

Journalisten Niklas Orrenius gör något som blir allt mer ovanligt i svensk journalistik; genomarbetade reportage och djupa intervjuer. Hans intervju med Björn Söder i DN den fjortonde december, ”Den leende nationalismen” väckte omedelbart en väldig uppmärksamhet och snart var andra tidningar fulla med förenklade och direkt vilseledande referat om vad Björn Söder egentligen sa. I denna text vill jag problematisera Björn Söders uttalande utifrån Bertrand Russels princip att meningsmotståndare har rätt att bli kritiserade för det de faktiskt säger och att man bör angripa det klyftigaste de säger, inte det dummaste. Grodor kan falla ur allas munnar. Här kommer följaktligen framföras kritik mot Söder och Sd, men den som hoppas på anklagelser om fascism och rasism kan lika gärna sluta att läsa här och nu.

Så låt oss börja med var Björn Söder egentligen säger, enligt Niklas Orrenius intervju, godkänd av Björn Söder:

”De svenskar som har flera identiteter då? Du talar ju om att vi har människor från ’andra nationer’ boende i Sverige.

–Ja. Det finns exempelvis människor som tillhör den samiska eller den judiska nationen i Sverige.

Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?

–Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?

–Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.”

Av detta måste man dra slutsatsen att Björn Söder menar att man inte kan tillhöra ”den svenska nationen” i betydelsen ”det svenska folket” samtidigt som man är exempelvis jude eller same. Däremot kan man vara svensk medborgare, precis som en svensk kurd. Detta är i sig inget problem, men det kan bli det om dessa minoriteter blir för många. Detta säger Söder. Allt det andra som lästs in i hans uttalande kan vi lämna därhän.

En formlig flodvåg av kritik mötte Söder för detta uttalande. Tidningsartiklar, bloggar, facebook- och twitterkonton svämmade över av angrepp. Flera riksdagsmän gjorde dessutom Riksdagen till en privat lekstuga när de vägrade tilltala Söder som riksdagens talman.

Men det fanns andra röster också. Den samiske folkrättsexperten Mattias Åhrén deklarerade att Söder i princip har rätt:

”-Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser, säger Mattias Åhrén.

Han menar att det i grund och botten är mer farligare argument att säga att samer är svenskar.

-Därför att det i leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner, menar Åhren.” (Sameradion 16 december 2014)

Jag mötte samma reaktion bland svenska judar jag talade med. Det är vanligt att svenska judar i stället för att använda det hebreiska ordet ”gojim” om ickejudar i stället använder ordet ”svenskar”. Av detta är ju slutsatsen att vi därmed inte själva räknar oss som svenskar uppenbar. Björn Söder deklarerade också på Facebook att flera judar och samer hört av sig till honom och sagt att han hade rätt.

Om Björn Söder har rätt eller fel är nu ingen enkel fråga, åtminstone inte om man vill diskutera den lugnt och sansat, genomtänkt och resonerande. Först och främst beror det givetvis på vad man räknar in i begreppet svenskhet. Jag anser att Björn Söder har fel och jag tänker här argumentera för att det handlar om en syn på svenskhet som har sina likheter med det nazistiska begreppet ”blut und boden”, men till skillnad från en del slagordsdebattörer menar jag att det inte alls beror på kopplingar mellan Sd och nazistisk lära. Snarare beror det på att identitet och svenskhet, nationalism och patriotism är så lite diskuterad i Sverige att det är lätt, när man söker förebilder, att gå vilse. Många har velat se Söders uttalande som ett bevis för att Sd har en väl genomtänkt ideologi i dessa frågor. Jag vill hävda att det snarare beror på att man inte tänkt tillräckligt, eftersom logiken haltar.

Låt oss börja med detta att man inte kan vara hundra procent kurd och hundra procent svensk på en gång. Rent matematiskt är Soran Ismails påstående en omöjlighet. Procent betyder hundradel och följaktligen kan man inte ha mer än hundra hundradelar. Om man tänker sig dessa hundra hundradelar delade mellan svenskt och kurdiskt, kan man vara till hälften svensk och till hälften kurd, men man kan inte vara hundra procent av båda delarna. Uppenbarligen är det så Björn Söder tänker. Och han är inte ensam. Så tänker de samer och judar som vill ge honom rätt. Men jag tänker inte så. Jag vill hävda att det är själva tankebilden som är felaktig.

I ett avseende kan vårt arv och vår identitet liknas med de hundra hundradelarna. Det är då vi talar om vårt genetiska arv och den identitet vi har från födelsen. Vi har en far och en mor. Vi kan vara till hälften lika fadern och till hälften modern, även om det är vanligt att vi tycker att vi liknar den ene mer än den andra. Den som har en kurdisk och en svensk förälder är följaktligen femtio procent kurdisk och femtio procent svensk.

Men i det ögonblick vi föds slutar detta matematiska sätt att se på vår identitet att fungera. Vi föds någonstans. Platsen där vi föds och växer upp har stor betydelse för vår identitet. Det är den eviga diskussionen om arv och miljö som börjar blanda sig i leken. Ett mycket tydligt exempel på det är språket vi talar. Jag känner en familj där föräldrarna talar bred västgötska, men där barnen talar lika bred göteborgska. Språket där hemma påverkade inte barnen. Skola och lekkamrater hade större betydelse. Och så är det nästan alltid för oss. Som ung hade jag en del judiska vänner med ett torftigt svenskt ordförråd, eftersom de kom från hem där båda föräldrarna talade jiddish. Men medan föräldrarna talade svenska med kraftig brytning, talade barnen på utpräglad göteborgska.

En del av oss söker medvetet vår identitet. Vi läser och får intryck den vägen. Vi ser oss omkring och suger i oss vad våra medmänniskor gör och tycker. En del ägnar sig åt hembygdsforskning, släktforskning, eller gillar att klä sig på ett visst sätt. Andra ägnar inte sin identitet många tankar, men det innebär inte att de därmed inte har en identitet. Många som emigrerat från sitt hemland blir först vid besök i det gamla hemlandet varse hur mycket de förändrats, hur det nya landet påverkat dem.

Alla har vi en identitet. En del har stark, andra svagare identitet. Identitet är därmed inte något vi kan mäta i procentsatser. Enbart den identitet som består i våra förfäder, våra föräldrars etnicitet, går att mäta. Därför är talet om att man inte kan vara hundra procent svensk och hundra procent kurd sanning enbart om man talar om blodsarvet. Och i det avseendet påminner alltså Björn Söders och andras resonemang om nazisternas tal om ”blut und boden”. Gör det dem till nazister? Givetvis inte. Sverigedemokraterna hävdar i stället att invandrare bör assimileras. De bör överge sin egen kultur och ta till sig den svenska kulturen. Och det är här tanken slirar. I just detta fall går det nämligen alldeles utmärkt att äta kakan och ha den kvar. Man behöver inte alls överge den egna kulturen för att ta till sig den svenska. I några fall, som man givetvis kan leta upp, blir det visserligen konflikter. Man kan exempelvis inte hålla kosher och äta julskinka, inte vara renskötare om man inte bor i Sameland och inte som god muslim dansa pardanser och ta sill och nubbe. Men det är i ytterst få fall såna konflikter verkligen uppstår. De flesta klarar att blanda de olika kulturerna. Mustafa Cans kärleksfyllda skildring av hur han som muslimskt invandrarbarn upplevde en skolavslutning i kyrkan, med ”Den blomstertid du kommer” som en jublande höjdpunkt och Leif Zerns skildring av hans pappas ortodoxt judiska liv med kräftskiva som årligen återkommande synd i ”Kaddish på motorcykel” är exempel på hur skilda identiteter kan mötas i en människas gestalt.

Och varför skulle det inte vara så? Ingen av oss är ju enbart svensk. Vi kan vara trädgårdsmästare och svenskar, frimärkssamlare och svenskar, gaisare och svenskar, värmlänningar och svenskar, västerviksbor och svenskar. Alla har vi en mängd olika identiteter samtidigt. Vi går ständigt in och ut ur olika identiteter beroende på sammanhang och omständigheter. Carl Bildt kallar sig ”hallänning, svensk, europé”. Det är kommatecken mellan de tre orden, inte ordet ”eller”. En del tycks tro att människan enbart har ett visst mått av kärlek, som måste fördelas mellan olika företeelser. Har man alltså kärlek till Kurdistan i ett visst mått inkräktar det på måttet av kärlek till Sverige. Men i andra avseenden är det ju så att vissa av oss är mer kärleksfulla än andra. Vissa föräldrar kan ha ett enda barn, som inte får särskilt mycket kärlek, medan andra har många barn som ändå blir mer kärleksfullt behandlade.

I slutet av 1700-talet var det populärt att kalla sig kosmopolit och det fanns de som menade att den kosmopolitiska kärleken till hela världen skulle vara inkräktande på den nationella självkänslan. I tidskriften med det tidstypiska namnet ”Der Kosmopolit” protesterade 1797 en prost von Müller från Schwerin mot den tanken. Han skrev:

”Kärleken till mänskligheten i sin helhet är precis lika förenlig med kärleken till ens land som kärleken till ens land är förenlig med kärleken till ens vänner och ens hustru”.

Jag vill därför hävda att man kan vara jude och svensk eller same och svensk. Samer och judar har samisk eller judisk indentitet, men samtidigt kan vi ha en lika stark svensk identitet. Att både judar och samer ibland talar om ickejudar eller ickesamer som ”svenskar” är ett sätt att tala, att skilja på ”vi och dom”. Men det innebär inte att vi inte skulle vara svenskar för den sakens skull. Precis som vi ibland behöver träna oss för att bli mer kärleksfulla, att få större empati – det finns mycket forskning om vår hjärnas funktioner som visar att sån träning är möjlig – kan vi träna oss att älska vårt land lika mycket som vi älskar våra andra identiteter.

Men det är lätt hänt att vi glömmer detta. Vår tids samhällsdebatt handlar sällan om kärlek. Oftast handlar det mera om hat. Och vi påverkas av samhällsklimatet.

1817 fick Erik Gustaf Geijer en vacker gåva i form av ett dryckeshorn i drivet silver med ingraverade bilder ur den nordiska mytologin från värmländska studenter i Uppsala. Han gladdes över gåvan, men den inspirerade honom också att säga ifrån att det kunde bli för mycket av det goda. I Göthiska förbundets tidskrift ”Iduna” skrev han en artikel där han i bombastiska ordalag hyllade vårt fornnordiska arv, men påminde samtidigt om att vi inte enbart behöver bejaka det arvet. Vi har också arv från antikens grekiska och romerska filosofi och från Bibelns judisk-kristna filosofi. Detta fick Pehr Henrik Ling att gå i taket. Han anmälde sitt utträde ur Göthiska förbundet, skyllande på att han hade för mycket att göra och på klen hälsa. Men till en som frågade honom om den verkliga orsaken lär han ha sagt:

”Skulle min herre t. ex. vilja förblifva medlem af en kristelig församling, om någon der uppstode och med allmänt bifall förnekade vår herre Christus.”

Skillnaden mellan Geijers syn, där han både bejakade det typiskt svenska och det allmäneuropeiska kulturarvet, och Lings syn, där svenskheten exkluderade allt annat, kan ses som två tankemönster som då och då möts i svensk tradition. Åttio år senare, i kalendern ”Vintergatan” för 1897, möttes de igen på ett ovanligt iögonenfallande sätt. Där skriver nämligen Harald Hjärne en text där han hyllar arvet efter Karl den tolfte och angriper historiker som förklenar hjältekonungens insats. Några sidor längre fram skriver Ellen Key ett öppet brev till Verner von Heidenstam under rubriken ”Patriotism” där hon varnar för att Heidenstam lockats att inta en exkluderande syn på svenskhet som hon inte känner igen från hans ungdomsdiktning. Hon hävdar att man kan ha en patriotisk stolthet över Sverige, som alls inte behöver utesluta kärlek till ickesvensk kultur. Några år senare skulle Key hålla en serie föredrag som hon titulerade ”Svensk eller storsvensk patriotism”.

Harald Hjärnes dyrkan av Karl den tolfte känner vi igen från 1900-talets yttersta högers kransnedläggelser och demonstrationer för Gustaf II Adolf och Karl den tolfte. Ellen Keys mera måttliga patriotism – hon skilde på begreppen patriotism och nationalism – kom att tas upp av Per Albin Hansson och flera andra socialdemokratiska politiker. De blev en del av hans folkhemsvision, där han införde hurrarop till ”fosterlandet” på socialdemokratiska möten och där han titulerade sin valbroschyr 1926 ”Sverge åt svenskarna – svenskarna åt Sverge!” Men med tiden kom den formen av patriotism att försvinna. En yngre generation socialdemokrater kom – inspirerade av uppsalafilosofen Axel Hägerström – att se patriotism som en del av det gamla som skulle bort, för att bereda plats för en modernare, ”rationellt” samhälle. Och en ännu senare tid kom att se detta ”rationella” samhälle – med avarter som tvångssteriliseringar och social ingenjörskonst – som symbolen för just Folkhemmet. Sånt fanns det ingen anledning att vara patriotiskt stolt över. Kvar blev alltså högerns form av nationalism, medan vänsterns patriotism löstes upp i värderelativism och inbillningen att patriotism var något fult som borde bekämpas.

Men så behöver man inte se på saker och ting. Amos Oz menar i ”Hur man botar en fanatiker” att det bästa medlet mot fanatisk nationalism är måttlig nationalism. Och den amerikanske uttalat socialistiske filosofen Richard Rorty inledde 1997 en serie föreläsningar vid Harvard University med att slå fast:

-Nationell stolthet är för länder var självkänsla är för individer: en nödvändig förutsättning för självförbättring. För mycket nationell stolthet kan åstadkomma krigiskhet och imperialism, precis som överdriven självkänsla kan leda till arrogans. Men precis som för lite självkänsla gör det svårt för en människa att visa civilkurage, omöjliggör otillräcklig nationalstolthet energisk och effektiv debatt om nationell politik. Känslomässigt engagemang i ens land – känslor av stark skam eller glödande stolthet väckt av olika delar av dess historia och nutida politik – är nödvändigt om politiska överläggningar skall bli idérika och produktiva. Såna överläggningar kommer förmodligen inte att ske om inte stolthet överväger skam.

Andra politiska partier bör alltså inte begå misstaget att tro att bara därför att Sverigedemokraterna kallar sig ”Sverigevänner” har det blivit något som är fel eller fult. Och de Sverigedemokrater som söker inspiration i äldre svenska texter om patriotism behöver inte för den sakens skull hamna hos Harald Hjärnes och hans kollegors chauvinistiska ”storsvenska” nationalism. Det finns en annan tradition, från Geijers och Ellen Keys dagar, en form av patriotism med mänskligare drag. Och eftersom små gester är ett mycket svenskt drag, är det en form av nationalkänsla som passar oss bättre.