Svenska rikedomens betydelse

1985-06-18
Astrid i Röret sitter i sitt kök, våren 1985. Hösten 1984 frågade hon mig om hur det var med svälten nuförtiden. Det var väl inte så farligt ”härôta”?

Här kommer ett nytt kapitel till min lilla bok om ”svenskhet”.

Svält. När vi hör det ordet tänker vi på länder långt från Sverige. Men det är inte längesen svält var verklighet för många svenskar. 1984 hälsade jag på hos systrarna Anna (1897-1986) och Astrid (1901-1985) på gården Röret i Nårunga, Västergötland. Astrid hade i hela sitt drygt åttioåriga liv knappt varit utanför sockengränsen. Anna hade som ung haft plats i Alingsås och rest “överallt”, som hon sade, men det visade sig att alla de platser hon besökt låg i Västergötland. Hon hade aldrig varit över landskapsgränsen. De hade ingen tidning. De hade ingen radio, vilket var naturligt, eftersom de inte hade elektriskt ljus. Denna isolering från omvärlden måste jag nämna som förklaring till en av de märkligaste frågor jag någonsin fått. Astrid berättade nämligen att de hade fått besök av prästen som samlade in pengar till “di svältande”. Det var givetvis till Lutherhjälpen eller något liknande, men Astrid hade tagit prästen på orden och frågade mig, eftersom jag ju var ute och reste omkring, om hur det var med svälten nuförtiden.

-De ä la inte så farligt härôta?

Nej, det var det ju inte, men Astrid fortsatte med att berätta om soldaten Alf som på 1800-talet hade skurit lite korn från ett fält för att ge sina svältande barn. Han hade blivit påkommen och då hängt sig, för att slippa ifrån skammen. Men skammen förföljde honom i döden, eftersom en “självspilling” inte kunde begravas på kyrkogården. Han hade blivit begravd “bôrt i e môsshôla”.

Jag har också mött människor som svultit. “Blåsarns Karl” Johansson (1904-1996) i Erska hade gjort det när han under ett halvår varit arbetslös och gått som luffare genom Sverige på trettiotalet. Gustaf Andersson (1901-1993) från Dala hade på julaftonen 1917 eller -18 varit arbetslös. Han bodde ensam i ett rum i en arbetarbostad på ett kalkbruk, som hade gått i konkurs. I samma hus bodde en familj, som frågade om han ville komma över för att äta julgröt på kvällen. Men i samma andetag frågade kvinnan i familjen om han kanske var hembjuden till sin morbror. Det var inte Gustaf, men han skämdes för att berätta det. Så han klampade lite med skorna i förstun, för att den andra familjen skulle tro att han gick till sin morbror på julmiddag. I stället gick han in till sig och eftersom han inte hade ens en smula mat, drack han en skopa vatten. Det var hans enda förtäring den julaftonen och i ytterligare sex dagar, innan han fick något att äta.
Nöden grinade en gång svenskarna i ansiktet. Och det är alltså inte längre sedan än att jag träffat flera människor med minnen från den tiden.

När Lubbe Nordström gjort sin beryktade radioserie och skrivit sin bok “Lortsverige” 1938 höll han ett tal på Skansen i Stockholm. Han berättade så här om det Sverige han mött:

-Jag såg människor sammanbo med djuren. Jag såg människor bo i nerrasade hus. Jag såg människor bo i vad man närmast måste karaktärisera som hålor eller grottor. Jag såg gropar grävda i marken och använda såsom skafferier. Jag såg kläder hänga på spikar på husens ytterväggar, därför att det inte fanns garderober. Jag såg brunnar där man både diskade och hämtade dricksvatten, och där kreatursspillningen låg på brunnskanterna. Jag såg rum där ormar och råttor kröpo in genom spismuren, där det var så kallt, att barnen om vintern vaknade med stelfrusna händer.

I sina radioreportage visade Lubbe inte bara smutsen och förfallet, det som han med rätta ansåg tillhöra den tid som snart skulle försvinna. Han intervjuade också folk som moderniserat sina hem, som berättade om bättre förhållanden. I det program som sändes den 24 oktober 1938 intervjuar han stataren Rydberg som stolt berättar om förbättringarna. Den gamla statarbostaden var mörk och eländig, med kullerstensgolv. Inga garderober fanns, utan kläderna fick hänga på spikar längs väggarna. Inget skafferi, inte ens en matkällare fanns. De delade kök med en annan familj. Nu hade de fått både eget kök, skafferi och garderober, så Rydberg säger:

-Nu är det mycket bra. – – – Det är enastående. – – –

Lubbe:

-Arbetstiden, hur är det med den?

Rydberg:

-Den är bra. Den är bra mycket mindre nu, än förr.

-När måste ni vara uppe förr?

-Förr måste man vara uppe klockan fyra. Nu börjar vi klockan fem.

-Och ni arbetar till?

-Halv sju, sju.

-Men då har ni ju mera fritid än ni hade förr?

-Ja mycket mera fritid! Förr hade man nästan ingen fritid. När arbetet var över, så fick man börja igen.

Allting är ju relativt. Det får man verkligen en inblick i här. En arbetstid från klockan fem på morgonen till sju på kvällen betraktade alltså denne statare som en stor förbättring. Så såg Sverige ut för inte så länge sedan.

Jämför Lubbe Nordströms ord med dessa:

“Om någonstans i modern tid en balans åstadkommits, tycks det mig vara fallet på den Skandinaviska halvön och främst i Sverige.

Detta är inte att påstå att det är Utopia, eller ens i närheten av Utopia. Men ur en naturlig framväxt har det kommit, eller så verkar det i dag, en viss fullständighet, en viss hälsa, som är ovanlig i vår tid. Det är ett mekaniserat samhälle. Det finns proportionellt fler telefoner, fler elektriska maskiner, fler bilar i Stockholm än i någon annan europeisk stad. Landsbygden är mer elektrifierad än någonstans i världen, möjligen med undantag för en del kantoner i Schweiz. Men maskinen är inte herre. Från det förgångna har bevarats, om än bara symboliskt, en hyllning till människans urgamla anknytning till jorden och havet, till hennes beroende av enkla former av produktion, markens gröda och djurens fruktsamhet.”

Orden är hämtade ur en verklig best seller, Marquis W Childs “Sweden, the middle way” (1936) som kom i otaliga upplagor ända in på 1960-talet. Under våren 1936 trycktes en ny upplaga varje månad! Märkligt nog har boken aldrig översatts till svenska – ovanstående översättning är därför min egen – men den har trots det haft en enorm betydelse för svenskars självkänsla. Sverige framstod som det goda samhället. Och svenskarna visste det.

Ur det perspektivet är det inte att undra på att Lubbe Nordströms påminnelse två år senare, om att allt ändå inte var så perfekt, inte mottogs med glädje överallt.

Stoltheten över det goda landet, välfärdssamhället, folkhemmet, det blev Sveriges nya nationalkänsla. Landet var litet, men levnadsstandarden var den högsta i hela världen. När Carl Jonas Love Almquist skrev om Sveriges nationalkänsla talade han om “den svenska fattigdomens betydelse”. Få har talat om den svenska rikedomens betydelse, men det var den som kom att bli 1900-talets nationalkänsla. Många etnologer som studerat begreppet “svenskhet” brukar påpeka “moderniteten”. Svensken ville följa med sin tid och hittade sin nationella känsla i det moderna, det nya och fräscha.

I frågan om rikedomen var skillnaden mot det gamla Sverige enorm. En annan väldigt märkbar skillnad var inställningen till religion. Min mormor brukade säga att “lite relijon får en la ha”. Den inställningen delas inte längre av många svenskar. I stället finns i stora delar av befolkningen en mycket avog inställning mot allt som överhuvud taget luktar religion.

När debattörer i långa rader angriper Sverigedemokraternas vakthållande vid “det svenska” skjuter de nästan alltid över målet. De tar upp traditioner som vid närmare blick inte är så urgamla och påpekar att det från början handlar om utländska lån. När det en gång om året av olika debattörer – som verkar tro att de därmed upptäckt en förborgad hemlighet – påpekas att “Kalle Anka och hans vänner önskar en god jul” inte är en urgammal svensk tradition, blir det en förolämpning. Man underskattar ju folks intelligens så att det skriker om det, men tycks inte märka att det kanske är si och så med den egna tankeförmågan.

De urgamla traditionerna är inte Sverigedemokraternas sverigebild. De längtar inte granen vid vars rot den röda stugan står. De längtar snarare den blommande apeln vid vars rot den vitmålade funkisvillan i det välmående stationssamhället står. De jämför inte nutiden med 1800-talets Fattigsverige, utan med 1950- och 60-talens guldår. Det är Folkhemssverige, det goda landet, det moderna landet, som de ännu har som sverigebild.

Det moderna Sverige är det som var modernt för några årtionden sedan. Problemet med all modernitet är att efter en tid blir det moderna omodernt. En del kan då börja tala om det postmoderna samhället. Andra, som vill behålla det moderna, börjar se moderniteten som en gammal fin tradition.

Det går inte att vrida klockan tillbaka. Men det går – det skall vi vara medvetna om – att undvika att slänga ut barnet med badvattnet. Det finns faktiskt ingen anledning att tanklöst rata allt ur det nära förgångna, därför att det inte längre är modernt. Och även om man inser att sorgen över Folhemssveriges försvinnande ofta handlar om en verklighetsfrämmande nostalgi, måste man inte spotta på de som sörjer.

Och låt mig här inflika en förklaring. När jag talar om Sverigedemokraterna talar jag inte om partiets officiella politik eller dess program. Internetsajten Avpixlat är inte en officiell Sd-sajt. Men den har koppling till sd-riksdagsmannen Kent Ekeroth. De åsikter som där kommer fram delas många gånger inte alls av Sverigedemokraterna som parti. Det jag talar om är de åsikter som finns bland de som kan tänka sig rösta på Sverigedemokraterna. Det kan inte handla om något exakt. En del av dessa personer tycker att Sd är för mjäkiga och söker sig längre ut till rent rasistiska organisationer. Andra väljer i slutändan att lägga sin röst på ett traditionellt parti. Man kan alltså snarare säga att jag försöker tolka en stämning, en uppsättning åsikter, som finns bland en stor grupp svenskar.

De som anser sig vara Sveriges vänner, är ovänner till dagens Sverige. Men däremot drömmer de om lyckoriket som de tror försvann någonstans under 1970- eller 80-talen. Nästan alltid ger de invandringen skulden till lyckorikets försvinnande. Men när man går på djupet visar det sig att de ofta inte alls är motståndare till en begränsad invandring, att de tvärt om anser att människor med det de betraktar som “verkliga” skäl till invandring – arbetskraft eller folk på flykt undan krig eller tortyr – skall få komma till Sverige. Ofta handlar deras missnöje med dagens Sverige snarare om andra frågor, som jobb, ekonomi, sjukvård, skola och äldreomsorg. Som jag nämnt är de ofta människor som har all anledning att se sig som förlorare i dagens Sverige. De är snarare motståndare till globaliseringens effekter, än en måttlig invandring.

Under vintern 2014 sände radions P1 en dokumentärserie i tre delar av Måns Mosesson, kallad “Rädda Sverige”, där personer som kallar sig “sverigevänner” eller “nationella” fick komma till tals. I den andra delen, kallad “Flykten från pisslandet” framgår tydligt vilken oerhört mörk bild av dagens Sverige som frodas i dessa kretsar. De “nationella” har ingen stark nationalkänsla. Måns Mosesson sökte upp människor som skrivit på debattforumet Flashback i trådar som handlade om att emigrera från Sverige. En av dessa personer, i programmet kallad “Anton”, kallade Sverige “Pisslandet”, därav programmets titel. Anton ansåg att vilket annat land som helst skulle vara bättre att bo i, än Sverige. Han har varit verkstadsarbetare, fått en nerv i kläm och är sjukskriven sedan ett och ett halvt år tillbaka. Domen från läkarna är tydlig. Även om Anton blir frisk, kommer han aldrig att på nytt kunna arbeta inom verkstadsindustrin. Dagens Sverige kallar han en “soppa” och ett u-land, ett land där han inte trivs längre. Han fortsätter:

-Jag gillar Sverige som det var förut, när jag växte upp. Då tyckte jag det var bra. Folk fokuserade mer på familjen. Familjen var i centrum hela tiden. Alla jobbade för familjens bästa. Man tog hand om sina egna, även gamla. Man tog hand om sina barn och släktingar och allihopa, så. Nu hade ju inte jag en särskilt bra familj, när jag växte upp. Så jag har ju inga egna erfarenheter från det, men jag såg ju hur andra hade det.

-På vilket sätt hade du inte en bra familj?

-Ja, missbrukarmamma. Så det var väl inte så bra.

-Hur kan du ha en så romantisk bild av det då?

-För jag vet ju vad jag inte hade. Jag vet ju vad jag ville ha.

En sak som blev väldigt tydlig i Mosessons dokumentär är, att debattörerna på Flashback inte har något som helst förtroende för det de kallar “gammelmedia”. De tror inte på vad som står i tidningarna, på det som sägs i radion eller det som visas i TV. Dessa medier anser de helt ligga i händerna på “PK-maffian” i Stockholm. Och de är rädda. De är rädda för ett fruktansvärt framtidsperspektiv, uttryckt så här på en flashbacktråd:

-Tro mig. Vi har inbördeskrig att vänta. Det kommer att bli vardag med våldsamma upplopp och jihadister som ränner runt och spränger sig själva, misshandel, avrättningar och gruppvåldtäkter, om inte Sd får rejält inflytande i politiken.

Andra talar om att “det pågår ett folkmord” på vita nordeuropéer. Och de skyller detta pågående folkmord på styrande politiker och PK-maffian i skön förening.

Vem ingår i PK-maffian? Denna maffia består av väl etablerade kulturpersonligheter i Stockholm. Att detta inte är en verklig bild, utan en kliché, fick jag ett tydligt bevis för, när jag skrev min kritiska recension av Arnstberg/Sandelins bok “Invandring och mörkläggning”. På de sajter som skrev om min recension och även på min egen blogg strömmade inläggen in, som handlade om att jag som del av Stockholms PK-maffia inte kunde förstå folk utanför huvudstadens hank och stör. Bloggaren “Maja Dacke” skrev:

”Stockholm är inte Sverige, minst av allt. Och allt som kommer från Stockholm börjar vi ute i spenaten se ner på: nya tokerier från de aluminiumförgiftade.
Vi finns kvar där ute – dock totalt avväpnade på alla sätt – men vi finns och låter oss inte avskaffas … så lätt. Och inte av någon viktigpetter som sitter i Manchester eller var som helst.”

Viktigpettern i Manchester, det var alltså jag det. Jag svarade:

”Maja, jag har släktforskat och mina rötter går tillbaka till 1600-talets Bohuslän och Halland. I Stockholm däremot har jag aldrig bott, bara besökt då och då. Du utgår från en mängd saker om mig, som inte stämmer. Fortsätt du att finnas kvar och inte tänker jag verka för att du skall avskaffas!”

Kritik mot makthavare, vare sig det är politiker eller mediepersonligheter, är egentligen en helt sund inställning. Samhället behöver granskare, de som tar sig uppgiften att – som Vilhelm Moberg uttryckte det – “att övervaka överheten”. Men ryktesspridning, illvilligt förtal och konspirationsteorier, det är något annat.

Mer om Selma Lagerlöfs rasism

Selma

Mitt inlägg i går, bland annat om anklagelserna mot Selma Lagerlöf för rasism och nazism, blev det mest delade och lästa av alla inlägg jag hittils skrivit på denna blogg. Bortsett från alla svenskar som läst inlägget genom delningar på Facebook och Twitter, till och med på en länk på regeringskansliets hemsida (de’ ni!) har inlägget lästs i länder över hela jordklotet i alla världsdelar utom Afrika. Eftersom aptiten växer medan man äter, undrar jag därför nu vad Afrika har emot mig?

 

En sak – som för övrigt har anknytning till just Afrika – glömde jag bort. Det visar sig nämligen vid närmare efterforskning att det inte bara var Selma som var rasist. Hon kom från en rasistisk familj!

 

Selma Lagerlöf återkom ju ofta i sitt författarskap till den stora sorgen då familjen Lagerlöf fick lämna gården Mårbacka och den stora glädje Selma kände då hon hade råd att köpa tillbaka gården. Orsaken till att familjen fick lämna gården var att Selmas bror Johan misslyckades med att driva den. 1888 såldes den därför och Johan tog alla pengarna – som rätteligen borde ha delats mellan modern och syskonen – och startade i stället en tobaksfabrik i Lidköping.

 

Efter bara ett år gick ”Johan Lagerlöf, Snus- och Tobaksfabrik i Lidköping” i konkurs. Under det året hann dock Johan med att annonsera om sina produkter i N G Strömboms bok ”Vägvisare för resande till Kinnekulle” (1889). Och i den annonsen finner man att den första produkten som nämns kallas ”NEGROHEAD”! Hela meningen lyder:

 

”Negrohead: Fyrkant, Lång, s. k. Malmö m. m.”

 

Inte nog med denna rasistiska benämning på tobaken – som givetvis byggde på den rasistiska stereotypen att tobaken var svart – det finns någon form av koppling till Malmö också! Jag är inte riktigt säker på hur, men jag är övertygad om att malmöborna själva kan räkna ut ett lämpligt sätt att känna sig kränkta på.

 

Sven Stolpe har i sin bok om Selma Lagerlöf (1984) sammankopplat Johan Lagerlöfs öde med Selmas förkärlek för att skildra misslyckade, men drömmande män. Johan Lagerlöf emigrerade till Amerika, men misslyckades även där och levde på pengar syster Selma skickade över. Han dog i misär 1912.

 

Den misslyckade, drömmande gestalten, som finns med i så många av Selmas böcker, har alltså som verklig förebild en rasist. Jag föreslår därför att alla svenska bibliotek förser ”Gösta Berlings saga”, ”En herrgårdssägen”, ”Liljecronas hem” och sist men inte minst det största av hennes porträtt av en drömmande dåre ”Kejsaren av Portugallien” med varningsskyltar, så att folk inte av misstag låter sig narras med i dessa rasistiska orgier.

 

Eftersom det faktiskt finns läsare som inte alltid fattar, måste jag avsluta med att skriva – hur mycket det än bär mig emot att därmed underskatta läsarens intelligens – att detta är en ironisk text. Eller som engelsmännen säger: Pun intended 😉

 

Nazismen inom Folkpartiet

Det är så populärt numera att dra fram nazistiska kopplingar till olika svenska riksdagspartier. De enda partierna som brukar komma undan denna granskning är Folkpartiet och Vänsterpartiet. Men Vänsterpartiet har sin egen smutsiga byk, med stöd åt kommunistiska massmördare och själva understödda från Moskva, att de kan räknas bort.

Kvar blir Folkpartiet.

Men nu är stunden kommen att hugga klorna i dem också. Här kommer lite bevis för Folkpartiets nazistiska förflutna:

När Nils Flygs från början kommunistiska, så småningom nazistiska “Socialistiska partiet” upplöstes, sökte sig åtminstone en medlem över till Folkpartiet, där han blev varmt mottagen. Han hette Åke Olsson och hade till och med varit ombud på Socialsistiska partiets kongress 1941, just den kongress som innebar omsvängningen mot nazismen.

1944 sysslade Tyskland med några skumma, aldrig riktigt utredda smuggel- eller spioneriaffärer med bas i Göteborg. Två för sin tid mycket avancerade fisketrålare inköptes till ett nytt bolag, AB Doggersbankar, där Carl Göran Edquist blev vd. Edquist var son till kyrkoherde Carl Edquist i Katarina, Stockholm. En av Katarina kyrkoråds ledamöter, doktorinnan Anna Linder, gick i borgen för aktiekapitalet på 75 000 kronor. Av avlyssnade telefonsamtal i Säpos arkiv framgår att tyska legationen i Stockholm tydligen var införstådd med Linders borgensförfarande, att hon kanske agerade bulvan för tyskarna. Hon var aktiv nazist och nära vän till Paul Grassman på legationen.
Carl Göran Edquist använde troligen fiskebåtarna för illegal transport av både post och människor mellan Sverige och Danmark. Han flydde sen till Norge, där han blev Obersturmführer i SS under namnet “Carl Dogger”. AB Doggersbankar hade tre aktieägare. Det var Edquist, Anna Linder och göteborgsadvokaten Åke Eckerstein, aktiv medlem i Folkpartiets lokalavdelning i Göteborg.

Att Folkpartiet har detta dystra nazistiska arv, är egentligen inte så konstigt, eftersom den kända rasisten och nazisten Selma Lagerlöf hörde till partiets grundare. Lagerlöf var som bekant sponsrare av rasistiska skönhetstävlingar, medlem i den nazistiska Svensk-Tyska föreningen och, som Björn Sundberg visat i sin recension av Ann-Sofi Ljung Svenssons avhandling “Jordens dotter” (i Samlaren 2012) var Lagerlöf en av vägröjarna för den nazistiska ideologin “dvs att Lagerlöf bidrog till draksådden”.

Därför har alltså även Folkpartiet i grunden en nazistisk historia. En historia som de aldrig gjort upp med! När kommer Jan Björklunds erkännande av denna bruna soppa?
`
– – –

Tyvärr finns det säkert läsare som instämmer i ovanstående rader. Jag måste göra er besvikna med att det är skrivet som ironi.

Jag har nämligen inte nämnt att Åke Olsson tog avstånd från nazismen på den där kongressen 1941, inte heller att han blev ombedd att lämna Folkpartiet 1951. Att Åke Eckerstein ägde en enda aktie i skandalbolaget Doggersbankar berodde på att han var företagets advokat, förmodligen utan att veta om det skumma syftet.

Och Selma Lagerlöf som nazist? Det är så dumt att klockorna stannar, men sådan dumhet är numera populär och omhuldad. Det var Bosse Schön som på den numera nersläckta sajten Newsmill för några år sen “avslöjade” att Selma i “hela sitt liv” bar på “en mörk hemlighet”. Och denna förskräckliga skam, som måste ha tyngt Selmas gång, var att hon skänkt ett dedicerat exemplar av sin bok om Zacharias Topelius som pris i en skönhetstävling anordnad av Svenska rasbiologiska institutet. Eftersom detta institut under sina första år var mycket omhuldat och populärt bland många framstående svenskar, var det säkert inte en mörk hemlighet som hon måste bära på i hela sitt liv. Det kan verka konstigt för oss att det var så populärt, men det beror ju på att vi sitter med ett facit i hand, som den tidens människor inte hade.

Uppgiften om Selma Lagerlöfs medlemskap i Svensk-Tyska föreningen återfinns på Tobias Hübinettes hemsida med listor över svenska “nazister”. Visst, de allra flesta på dessa listor var otvetydigt nazister. Men Svensk-Tyska föreningen var inte nazistisk. Den grundades redan före första världskriget. Selma Lagerlöf blev medlem 1913, i en tid då inte ens Hitler var nazist. Det var just på grund av att Svensk-Tyska föreningen inte var tillräckligt nazistisk “Riksföreningen Sverige-Tyskland” grundades 1937.

Vad slutligen gäller påståendet om att Selma Lagerlöfs böcker skulle ha röjt vägen för nazistiskt tänkande, är det så groteskt, dumt och förvridet! Nyligen kom ett liknande sanslöst påstående, att svenska hembygdsföreningar genom att vårda kärleken till hembygdens skulle spela rasism och nazism i händerna. Selma Lagerlöf tolkade i en del av sitt författarskap en älskan till hembygden – särskilt starkt i “Jerusalem” – som finns bland många människor. Visst, nazismen spelade på den känslan i ideologin om “Blot und Boden”. Men man kan inte låta nazismen ta patent på hembygdskänslan för den sakens skull! Att folk på fullt allvar kan föra fram något så barockt dumt, gör mig bedrövad. Till saken hör att Ann-Sofi Ljung Svensson i sin avhandling lägger in en liten brasklapp i sitt resonemang om Lagerlöf som vägröjare för nazismen. Men recensenten Björn Sundberg avfärdar just den brasklappen.

Att Lagerlöf 1933 uttalade sig mot nazismens illgärningar på ett sådant sätt att hon själv trodde att hennes böcker skulle kastas på bokbålen, att hon 1940 gjorde en insats för att rädda den judiska författarinnan Nelly Sachs till Sverige, blir i Bosse Schöns förvridna verklighetsuppfattning ett bevis för att hon inte var antisemit, även om hon var nazist.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Jag vet bara att den fruktansvärda trötthetskänsla som drabbar mig ibland när jag läser dumheter av det här slaget, den måste jag övervinna i ärlighetens namn.

Bosse Schön tycker om att på lösa grunder påstå att folk är nazister. Det kan vara värt att komma ihåg när man ser att han i dagens nummer av Etc under rubriken “Nazisterna som skapade Sverigedemokraterna” på nytt går på i samma stil med “guilt by association” som jag visat ovan med Folkpartiet. Han visar nämligen att 1988 fanns tre personer med i Sverigedemokraterna, som enligt Schön hade nazistiska kopplingar. Om han har rätt på den punkten vet jag inte, även om man givetvis inte kan ta det han säger för sanning, med tanke på osmakligheterna om Selma Lagerlöfs “mörka hemlighet”.

Men inledningsvis ger han sig på en man som verkligen inte har något med Sverigedemokraterna 1988 att göra. Det är Stellan Bojerud, som i många år var moderat, men 2009 gick över till Sd. Sedan William Petzälls död är Bojerud hans efterträdare som riksdagsman för Sd.

Bojerud har ett förflutet som militär och har sysslat mycket med militärhistoria. Han är också en flitig bloggare och skriver gärna kommentarer på diverse sajter och twittrar för glatta livet. Det är enligt min uppfattning en bisarr blandning av kloka och insiktfulla ord, djup medmänsklighet, rena dumheter och groteska överdrifter.

Men när man rycker lösa fragment av det han skrivit och vrider dem till dess motsats, blir det ändå ren förfalskning. Det ägnade sig Aftonbladet åt i en artikel på luciadagen 2013. De hade plockat fram en mängd citat från Bojerud och ryckte lösa meningar ur sammanhanget, så att det verkade som om Bojerud sade raka motsatsen till det han egentligen ville säga.
På Avpixlat skrev Bojerud:

”Ja, jag beundrar de insatser som ett antal SS-officerare och frontmän gjorde i ärlig strid mellan nationer och jag fördömer så hårt jag kan de övergrepp som inte blott SS, utan även andra nazi-organisationer gjorde för att åstadkomma Förintelsen.”

Aftonbladet utelämnade det där om Förintelsen och satte som rubrik på artikeln “SD-toppen hyllar nazisters insats i strid”. Att han uttrycker sitt fördömande mot nazismen och även gjort det i en mängd andra sammanhang, var tydligen onödigt att göra affär av. Bosse Schön går på i samma stil och kallar Bojerud “folkvald SS-beundrare” och skriver:

”I vilket land som helst i Europa hade Sverigedemokraten Bojerud hudflängts för sina uttalanden. Men det passerade relativt obemärkt förbi. Och trots Jimmie Åkessons omtalade nolltolerans mot rasism och nazism i partiet är Stellan Bojerud kvar i partiet och i riksdagen. Vurmandet för nazismen är en lång tradition i partiet. ”

Man kan anklaga Sverigedemokraterna för mycket. Det är ett populistiskt parti som tror att om man bara minskar invandringen, kommer alla samhällsproblem att lösa upp sig som älvadansen över en sommaräng. De saluför en trångsynt syn på Sverige och svensk kultur. På till dem knutna sajter skuldbeläggs ideligen invandrarna för invandringen. För detta skall de med rätta kritiseras. Men att demonisera, motverkar bara syftet. Och att påstå att Stellan Bojerud vurmar för SS, när han helt enkelt som militärhistoriker beundrar tapperhet helt oavsett vilket land det handlar om, det är förljugenhet. Och att påstå att Sd har en lång tradition av nazivurm är lika förljuget.

Förstår Bosse Schön – som ägnat så stor del av sitt liv att skriva om nazism – vad det är han håller på med? Genom att sätta nazistämpel på folk, som garanterat aldrig varit ens i närheten av att sympatisera med nazismen, trivaliserar han den ondskefulla ideologin. Om Selma Lagerlöf var nazist, kanske det inte var så farligt, eller hur? Den gamle fascistledaren Per Engdahl arbetade efter den modellen. I sina böcker strör han ideligen in kända namn. Han sökte medvetet upp människor med helt annan ideologi och skrev sedan om deras samröre, så att det verkade som om hans nysvenska rörelse hade sympatier bland människor som stod för en helt annan ideologi. Eftersom han skickade utskick till dessa människor finns de med i Nysvenska rörelsens adressregister. Genom att använda det registret har Tobias Hübinette lyckats med konststycket att till och med göra den uttalat antinazistiske socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss till nazist.

Per Engdahl var en slipad räv. Hans eftersägare Schön och Hübinette gör både honom och andra nazister en stor tjänst.

”Halvherren” och de rasistiska strukturerna

Detta är ett kapitel ur en kommande bok om ”svenskhet” som jag just nu sliter med.

Debatten om rasistiska strukturer som utkämpats de senaste åren fick mig att försöka sätta mig in i bakgrunden till det envisa talet om strukturell rasism. Jag har läst, jag har frågat och blivit förvånad över hur begreppet plötsligt börjat användas, utan att särskilt många användare verkar vara klara över begreppets ursprung. Men ett ursprung har det givetvis, även om många numera använder det så slentrianmässigt att det verkar som om de trodde att strukturerna existerar i sinnevärlden, att man kanske kan få syn på en struktur i ett gathörn någonstans.

Och där vill jag invända. Talet om rasistiska eller sociala konstruktioner eller strukturer är beskrivningar av verkligheten. De kan liknas vid en karta. Men någonstans på vägen, från de franska postmodernistiska konstruktivisterna, exempelvis Pierre Bourdieu och Michel Foucault, via queerteoriernas förgrundsgestalt Judith Butler, till svenska akademiker av skilda skolor, till svenska politiker – exempelvis Mona Sahlin – har tankarna skärpts, så att de kommit att likna en sorts fundamentalism. När svenska debattörer i dag exempelvis skriver om “maktstrukturer” är det underförstått att det handlar om en förtryckande makt och maktstrukturerna beskrivs som låsta. Men när man läser Foucault, som skrivit mycket om maktstrukturer, påpekar han ofta och ständigt att makten inte behöver vara förtryckande och att makten, exempelvis i ett äktenskap eller annat förhållande, ständigt skiftar.

När Bourdieu skriver om det han kallar kulturella fält gör han också hela tiden klart att vi måste konstruera dessa fält, för att förstå maktstrukturerna, för att få ett synsätt, en bild, av olika samhällsförhållanden. Vi konstruerar alltså beskrivningar av verkligheten. När Bourdieu gör detta exempelvis i musikens värld, skapar han hierarkier – en sorts motsvarighet till andras maktstrukturer – där finkultur som opera intar en högre plats i hierarkin än varietéartister och gatumusikanter, därför att publiken befinner sig på en högre plats i samhällets hierarki.
Man kan kalla det konstruktioner, fält, hierarkier eller strukturer. De är kartbilder av verkligheten. De är inte verkligheten. Det finns nämligen alltid pusselbitar som inte passar in. Och just därför är det livsfarligt att göra som översten i den gamla skämtteckningen, som sa att när kartan inte överensstämmer med naturen, är det kartan som gäller.

Min morfars far, Edvard Eriksson (1866-1939), var en sån där pusselbit som inte passade in. Han var en typisk proletär, oäkta son till en piga, måleriarbetare och bosatt i Göteborgs arbetarstadsdelar, under de sista årtiondena av sitt liv i en lägenhet i ett landshövdingehus i Olskroken. Men när min mormor berättade om sin svärfar var det inte bara det hon berättade. Hon berättade också om hans musikintresse, hur han kunde operaarior utantill, hur han särskilt älskade operetten Boccaccio. Hans musiksmak passade inte ihop med hans plats på den sociala rangskalan. Han passade inte in i Bourdieus kulturella fält och inte heller i sin samtid. På hans tid kallades en proletär med smak för de högre ståndens kultur för en “halvherre”. Halvherrar ansågs rent av vara farliga. När folkskolan infördes i Sverige fanns det ett stort motstånd från bland annat präster och adelsmän – “Ydredrotten” L F Rääf är ett känt exempel – som var rädda för hur framtiden skulle se ut, med “halvbildade” allmogebarn. Samma motstånd fanns mot järnvägen. Folk skulle ge sig ut på resa och resultatet skulle bli att landet skulle översvämmas av halvherrar.

Rädslan för halvherrar ter sig som mycket främmande för vårt sätt att se. Men jag undrar om det är så främmande. Begrepp och sammanhang har förändrats. Men det finns en ovilja att se att människor som sticker utanför de sociala strukturerna är såpass vanliga, att man måste vara mycket försiktig med att benhårt tro på för evigt fastlagda strukturer.

Enligt tanken om samhället som genomsyrat av rasistiska strukturer är det vita som förtrycker folk av annan kulör. Det är också de vita som är rasister. När denna enkla kartskiss inte stämmer med den komplicerade verkligheten, är det många som försöker låtsas att det är kartan som gäller. När en svart man oprovocerat blir svårt misshandlad av ett gäng muslimer i Malmö, framför ögonen på sin bebis, får svenska journalister påtagliga problem med att uttrycka sig. Bit för bit avslöjas verkligheten för läsarna, eftersom journalisterna ängsligt sneglar på vad andra redan skrivit, för att inte just deras text skall uppfattas som rasistisk.

Vad de inte inser är att det är de själva som agerar som rasister. Utan att själva vara medvetna om det – det får vi hoppas i varje fall – delar de in människorna i svenskar och utlänningar. Det är svenskarna som förtrycker utlänningar enligt de rasistiska strukturerna. Därför kan inte utlänningar vara rasister. De är ju de förtryckta, de som utsätts för rasism! Journalisterna ser utlänningar som en enda grupp. Att detta inte är en enhetlig grupp utan i själva verket består av en mängd olika grupper och framför allt individer, där folk kan vara minst lika rasistiska, det har många en oförmåga att se.

Har jag med detta resonemang lyckats bevisa att det i själva verket är de som talar om rasistiska strukturer som är de verkliga rasisterna? Nej. Vad det handlar om är ett slentrianmässigt tänkande – eller kanske rättare brist på tänkande – som är mänskligt och förståeligt. Det är rasistiskt, men jag ser inte utövarna som rasister, eftersom det sker av omedvetenhet och inte av rasistisk övertygelse.

På samma sätt vill jag med välvilja tolka de svenskar av invandrarbakgrund som anser att just de har rätt att uttala sig om rasism, medan vita svenskar inte har det. De talar om rasistiska strukturer, inte som en beskrivande teori, utan som ett faktum. En grupp startade i januari 2014 det antirasistiska nätforumet “Rummet”, där endast icke vita som själva upplevt rasism får vara med och – som radions Anna Hernek uttryckte det i P1-morgon den nionde januari – “alla är överens om att den strukturella rasismen existerar i Sverige”. I det manifest grundarna skrivit talas det om att “utestänga de vita kropparna” eftersom “det tär att alltid vara en villkorad del av det samhälleliga viet, det är nedbrytande att alltid vara med på nåder”. Det är givetvis djupt beklagligt att människor känner det på det viset. Men är det verkligen en sann bild av Sverige i dag? Jag kommer att tänka på Michel Foucaults ord:

”Vi har åtminstone uppfunnit en ny njutning: avnjutandet av sanningen om njutningen, njutningen att känna till den, att avslöja den, att beskriva den, att fånga och fängsla andra genom den”.

Foucault skriver detta apropå vetenskap om sexualitet i första delen av hans bok “Sexualitetens historia”, men jag tycker att det är relevant även i detta sammanhang. Det är lätt att känna en njutning i att ingå i en gemenskap – och inget fel i det! – men om gemenskapen bygger på en förljugen verklighetsuppfattning, är det inget som bidrar till ett bättre samhälle.

Rasism är ett vi mot dom-tänkande. Och om man samlas som icke vita antirasister i grupp, blir det också ett vi mot dom-tänkande. Antirasisten blir rasistisk i handling och tanke. Men åtminstone tills jag blir överbevisad om motsatsen föredrar jag att tro att det handlar om brist på djupare tanke, snarare än verklig rasism.

Om allt som egentligen handlar om bedömande och inte fördömande, om allt slentrianmässigt grupptänkande kallas rasism, vad skall vi då kalla de som högljutt deklarerar den vita rasens överhöghet, de som vill kasta ut alla utlänningar, de som misshandlar människor med “fel” hudfärg?

Det finns givetvis gott om verklig rasism i Sverige, men det finns också något mer. Det finns en motvilja mot det främmande, mot det annorlunda. Det är inte det samma som rasism. Sverige är i stället ett land med påfallande lite rasism. Sverige är landet som gjort mer för att motverka rasism och rasismens skadeverkningar än de flesta andra länder.

Kristallnatten

pictures 3.1pictures 2.1Ibland kan det vara natt även på dagen. Kristallnatten, i dagarna för 75 år sen, var i själva verket en flera dagar lång pogrom, inledningen till Förintelsen av den europeiska judendomen. Denna dag har uppmärksammats i svenska media, i flera fall på ett mycket bra sätt, i flera fall på ett vis som visar att svenska media verkar omhulda särskilt okunniga skribenter. Detta och det faktum att svenska nazister haft den dåliga smaken att fira dagen, får mig att några dagar för sent helt kort skriva om några personliga upplevelser med anknytning till Kristallnatten.
Min pappa och hans bror Siggi hade redan våren 1938 flytt till Norge. Men resten av den stora släkten fanns kvar i Wien. Vid ett av de sista tillfällena då jag talade med pappas äldsta bror Rudi berättade han några minnen från Kristallnatten i Wien. Han berättade hur min farfar hörde till de hundratals judar som arresterades på oklara grunder för att skickas till koncentrationsläger. De hölls först fångna i Wien. En av de poliser som övervakade dem var kvarterspolisen från kvarteren kring Grosse Pfarrgasse i Leopoldstadt där familjen bodde. Min farmor lyckades övertala polisen att släppa fri min farfar. Men polisen varnade dem att det var bara en tidsfråga innan farfar skulle arresteras på nytt.
Min farmors far Juda Hertz kom hem sönderslagen och blodig från synagogan på morgonen efter Kristallnatten. En grupp nazister hade överfallit gudstjänstdeltagarna i den lilla lokala “shtiebeln”, synagogan där farmors far bad om vardagarna.
Merparten av den stora släkten kom aldrig ut levande ur nazisternas helvete. Och ingen verkar ha överlevt dödslägren. Men några lyckades fly undan, däribland farmor och farfar, som hittade en fristad i det fascistiska Italien och farmors far, som lyckades ta sig till Schweiz och vidare till USA.
Två bilder ur min farmors fars liv visar på sätt och vis Förintelsen. Gruppfotot från 1926, där farmors far står i plommonstop och vit väst i främre raden tillsammans med vänner på någon utflykt, visar livet före kriget i Wien. Min farmors mor Adele står i mitten, i dubbelknäppt kappa, paraply i handen och en keramisk mugg under hakan. På huvudet har hon en peruk, som täcker hennes hår, enligt judisk tradition. Hon dog 1930 och ligger begravd Wien.
På den andra bilden sitter farmors far i sin dotters kök på Lower East Side på Manhattan i New York i slutet av fyrtiotalet, då de flesta av hans barn och barnbarn var mördade och resten spridda över tre kontinenter. Den forna elegansen är ersatt av en kofta, som på sitt sätt vittnar om vad han gått igenom.
75 år efter att han slogs blodig firas dagen av nazister och “antirasister” som alltför ofta väljer att glömma själva orsaken till varför dagen högtidlighålls.

Lot, en bortglömd föregångsman

I staden Ur kunde man för 4000 år sen enkelt och bekvämt inhandla sina avgudabilder i Terachs affär. En gång när Terach skulle gå ut ett ärende bad han sin son passa butiken. Då passade sonen på att slå sönder alla avgudabilder, utom en, som han ställde en träpåk vid. Givetvis blev Terach ursinnig när han kom tillbaka och frågade sin son varför han slagit sönder hela lagret.
-Det var inte jag, svarade sonen. Gudarna började bråka och en gud slog då sönder alla de andra med påken.
Du ljuger, sa Terach. Det är klart att gudarna inte klarar av att göra det!
-Du säger att dina gudar inte ens klarar av det, svarade sonen. Men ändå tillber du dem!
Sonen hette Abram. Han hade själv på egen hand kommit fram till att denna dyrkan av gudabilder ur faderns produktion och lager var något helt galet. Världen i sig vittnade om att det bara kunde finnas en enda Gud, något mycket större än dessa gubbar av lera och trä, som man kunde slå sönder.
Abram kunde visserligen ha frågat sin farfars farfars farfars farfars farfar Shem, Noaks son, som fortfarande levde vid denna tid och ägnade sig åt att försöka upprätthålla tron på en enda Gud, men man får förstå att det måste ha varit ett visst avstånd mellan förfadern och barnbarnet i tionde led. Shem hade ju ganska många ätteläggar att hålla reda på, så han uppvaktade dem nog inte på deras födelsedagar.
Abrams storhet var alltså att han själv, med sin intelligens, sökte sig till den ende Guden. Och när han gjort det, talade Gud till honom. Han sa de ord som inleder denna veckas avsnitt i världens synagogor (1 Mos. 12:1) att han skulle gå själv till det land Gud skulle visa honom.
Men Abram gick inte själv. Hans brorson Lot ville följa med. Det ville dessutom “alla de själar de gjort i Haran” (1 Mos. 12:5). Abram hade alltså redan börjat uppträda som religionsstiftare och skapat en rörelse av människor, som följde honom på vandringen. Det var ett stort sällskap, för de hade dessutom stora boskapshjordar och mycket annan egendom.
Berättelsen ovan om intermezzot i Terachs affär finns nedskrivet i den samling muntliga traditioner om Bibelns berättelser som kallas Midrash. I ännu senare källor finns den förklaring jag här skall berätta, om vad som hände sen. Men när jag nu forskat i källorna kan jag inte hitta var jag läst detta. Men kommentaren är så bra och har så mycket att berätta också för oss, 4000 år senare, att jag ändå vill dela med mig av den.
(En av 1700-talets chassidiska gestalter kallades der Chmelniker rebbe. Själv är jag uppvuxen i Mölnlycke och eftersom ö blir e på jiddish, kan vi ju säga att det är der Melnicker rebbe som säger detta :-))
I 1 Mos. 13:7 står att även Lot hade stora boskapshjordar och Lots och Abrams herdar blev ovänner. Därför föreslog Abram att de skulle dela på sig. Han sa till sin brorson att han kunde välja vilken del av landet han ville bosätta sig i. De stod på ett berg och såg ut över den grönskande Jordandalen och Lot valde då den bästa biten av landet för sig själv, nämligen den grönskande dalen, medan han med varm hand överlät den högre upp liggande ökenplatån åt sin farbror. Det säger ju en del om vem Lot var. Fortsättningen blir ännu tydligare. Han bosatte sig i staden Sodom och det var en plats där ondskefulla och syndiga människor bodde.
Midrash har en del att berätta om de ondskefulla människorna i Sodom. Om en främling kom till dem, plundrade invånarna i Sodom främlingen på allt han hade och utsatte honom för en förödmjukande och plågsam död.
Då måste man fråga sig hur i all världen Lot kunde bosätta sig där. Det måste ju ha varit förenat med livsfara för honom, som främling. Men Lot verkar ha godkänts av sodomiterna, ty han skulle bo där till dess Sodom gick under.
Varför, frågar man sig.
Svaret går att hitta i raderna om Abrams och Lots herdar, som bråkade. Vad var det de bråkade om? Det är det kommentaren jag inte kan hitta berättar. Abrams herdar var noga med att inte låta sina djur beta på privatägd mark, enbart på allmänningar. Lots herdar, däremot, hävdade att de hade rätt att låta sina djur beta var som helst. Gud hade nämligen lovat landet Kanaan till Abraham och hans ättlingar, så det stod dem fritt att strunta i vem som ägde marken. Detta gjorde att Sodoms invånare välkomnade Lot att bosätta sig i deras stad. Han var en man i deras smak, en som kunde vränga till religionen så att det passade hans egna själviska syften!
På sätt och vis var alltså Lot också en föregångare. Tyvärr har han fått många efterföljare.

Vill vi ha en effektiv polis?

“Vill vi ha en effektiv polis?” frågar polisinspektören Thomas Agnevik i Norrköpings Tidningar. Ja, jag vet att det inte är säkert att Agnevik själv skrivit rubriken på sitt inlägg. Det har förmodligen en redigerare på tidningen gjort. Men det sammanfattar på ett utmärkt sätt det Agnevik vill ha sagt, så jag ser här frågan som ställd av Agnevik.
Svaret på frågan är väl tämligen enkel. Det är klart att alla, utom möjligen en del brottslingar, vill ha en effektiv polis. Även de flesta brottslingar vill förmodligen ha det. De brukar också önska att polisen är effektiv, så länge det inte drabbar just deras brottsliga verksamhet.
Agnevik räknar så upp en viss typ av brottslighet, väl känd för de flesta. Det handlar om systematiska rån av åldringar, arrangerade bilolyckor, där de som stannar bilen för att hjälpa till i stället blir rånade, systematiska bilstölder för export, systematiska inbrott, där ibland barn deltagit, systematisk plundring av butiker etcetra.
Agnevik skriver att vittnesuppgifter och övervakningskameror talar sitt tydliga språk. Det är “kringresande” som ligger bakom denna typ av brott. Agnevik har i ett mail till Sveriges radio sagt att hans inlägg inte handlar om romer, utan om “kringresande” och att han inte har någon uppfattning om den skånska polisens register, att han därför inte nämnt romer eller registret i sitt inlägg. Nehej? Han har alltså bara i största allmänhet skrivit om vikten av polisens registrering av “kringresande”? Jag frågar, som det borgerliga oppositionsrådet Mathias Sundin i Norrköping gjort på sin blogg “vad tusan hans artikel handlar om”. Ja, det visar Agnevik när han skriver:
“Kan man alltså dra slutsatsen att svensk polis är rasistisk och nu förbereder nästa förintelse? Frågar du mig är svaret nej.”
Den slutsatsen drogs ju av romer, som uttalade sig apropå det skånska registret i DN. Att Agneviks artikel handlar om romregistret och att hans “kringresande” är en annan benämning för romer, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut.
När jag hälsat på gammalt folk i ensliga stugor har jag ofta hört samma berättelser om hur någon kommit för att be om vatten till en kokande kylare eller velat sälja något och medan den gamle har uppmärksamheten koncentrerad på besökaren, smyger någon annan in och stjäl kontanterna i byrålådan.
Jag minns hur Harry i Hagen berättade att en kvinna kom och visade brösten för honom medan han steckte hö på ängen. När han kom tillbaka till sin olåsta stuga – den var så fallfärdig att lås knappast hade hållit en oinbjuden besökare ute – märkte han att pengar var borta. Hur mycket pengar? Ja, säg det. Harry hade kontanter gömda lite varstans i bråten, så han hade ingen aning. Han bara märkte att några gömställen var länsade.
Jag har också hört berättelserna om hur oinbjudna besökare av detta slag skrämts på flykten. En man som bodde i Örsås, helt ensam djupt inne i skogen i en stuga där både telefon och elström saknades, berättade att han – när en person ville ha vatten – med flit lät ytterdörren stå öppen när han gick in för att hämta vattnet. Det var för att besökaren skulle höra när han ropade uppför vindstrappan:
-Axel, kom ner en stund. Och ta släggyxan med dej!
Det fanns ingen Axel på vinden, men det fick besökaren att försvinna utan vatten.
Men allt har inte varit så idylliskt. Jag känner också till gumman som bodde i en idyllisk 1700-talsstuga med stenhällar som köksgolv, som blev så illa slagen av besökarna att hon inte vågade bo kvar.
Självklart vill varje normalfuntad person att denna typ av brottslighet stoppas av polisen. Givetvis gäller detta oavsett om brottsligheten utförs av en etnisk minoritet eller ej. Kan denna typ av brottslighet förhindras genom att polisen registrerar de brottsliga, är det väl enbart bra.
Men problemet är att det register över romer som polisen upprättat inte är av det slaget. Man har kartlagt svenska romska familjer, inklusive deras förfäder generationer tillbaka. Är det effektiv brottsbekämpning? Agnevik skriver själv att de ligor som genomför brotten han talar om kommer som turister till Sverige, genomför en brottsturné och lämnar landet igen. På vilket sätt kan ett register över svenska romska familjer förhindra den verksamheten?
Poliser får se mycket elände från samhällets baksida och det är säkert svårt att ibland skilja på erfarenhet och fördomar. Men det verkar helt klart att registret, där vissa svenska romska familjer kartlagts i detalj, handlar om fördomar och inte om erfarenhet.
Jag har varit med om att bli stoppad av polisen när jag har varit ute och rest runt på ensliga grusvägar i jakt på det Gammalsverige som ännu finns kvar här och där. Vid ett tillfälle berättade poliserna för mig att de hade fått tips om att en väl känd liga passerat gränsen vid Helsingborg samma dag. Därför kollades mystiska bilar på små grusvägar. Det är effektiv brottsbekämpning. Kartläggning av romer födda på 1800-talet är det inte.
Den svenska debatten blir så lätt antingen svart eller vit. Påpekar man att det faktiskt är ett problem att denna brottslighet finns, stämplas man som antiziganist. Men att säga att vissa romer specialiserat sig på viss brottslighet, är faktiskt inte det samma som att säga att alla romer sysslar med brottslighet. Man kan, och man har rätt, att säga detta utan att det handlar om fördomsfullhet.
Men samtidigt måste man konstatera att så gott som alla som säger detta faktiskt har en antizigansk agenda. Talet om denna brottslighet brukar alltför ofta följas av det vanliga och tröttsamma pratet om “PK-maffia” som moraliskt mördar stackars hederliga, hyggliga poliser.
Finns det ingen längre som har sinne för måtta och sans, även i en infekterad debatt? Finns det ingen som vill hitta en lösning på ett svårt problem? Handlar det bara om pajkastning för att vinna poäng, gillatryckningar och motivera en viss ideologisk ståndpunkt?