En lögnares rätt till sitt liv

Detta skrev jag när Birgitta Stenberg gick bort. Eftersom TV-pjäsen ”Apelsinmannen” nu går i repris är det dags att offentliggöra det.

”Allting har hänt, men det är mycket som ännu inte berättats”, brukade Fritiof Nilsson Piraten säga. Birgitta Stenberg, som 1999 fick Piratenpriset, ändrade de orden och sa att allting hon skrivit var sant, men det kunde hända att en del ännu inte inträffat.

Piraten kallades ofta svensk litteraturs största lögnare. Det berodde på att han så ofta talade sanning. Han använde verkliga händelser, platser och människor i sina berättelser. Folk kände igen sig och när Piraten lämnade verkligheten menade läsarna att nu var det lögn. Visst var det lögn, men det brukar ju skönlitteratur alltid vara, eller hur? Tack vare de verkliga detaljerna fick Piraten folk att så tro på honom att flera som skrivit hans biografi återberättat uppenbart diktade historier som verkliga händelser.

Birgitta Stenberg använde samma metod. Och få har som henne lyckats lura människor att tro att hennes skönlitterära texter är sanna. In i det sista lyckades Birgitta Stenberg förvrida synen på oss. Hon diktade fantastiska berättelser, just det en bra författare skall göra. Men här och där la hon in verkliga händelser och människor. Och folk förhäxades. De glömde att det uttryckligen stod ”roman” på bokens omslag. De trodde att Birgitta berättade den länge fördolda sanningen för dem. Så var det när hennes sista självbiografiska roman ”Eldar och is” kom ut för fyra år sen. I recensionerna återberättades den fantastiska historien om hur Birgittas mormor Alma som nyutexaminerad småskollärarinna kommit till en socken i Norrland, där hon hamnade i en trekant med prästen och hans hustru. När Alma blev gravid var prästen dock inte lika älskvärd längre. Och när hon kommit hem till Västergötland igen fick Alma hastigt gifta sig med drängen på föräldrarnas stora gård för att undvika skandal. De fick ett torp att leva på.

I flera TV-program berättade Birgitta samma historia. Och för mig berättade hon den redan första gången vi träffades, 1988.

En författare har rätt att ljuga.

Men vi är inte skyldiga att tro på allt vad hon säger.

Birgittas mormor Alma Larsson (1875-1943) var visserligen utexaminerad småskollärarinna, men hon verkar aldrig ha arbetat som lärarinna, förmodligen därför att hennes pappa dog när hon var 24 år gammal och hennes hjälp behövdes hemma på torpet Karlstorp i Vättlösa socken i Västergötland. Den stora fina gården, som Birgitta Stenberg kunde berätta så målande om, fanns inte i verkligheten. När Alma som 28-åring blev gravid med Birgittas mamma fanns där i verkligheten inte någon dräng att skylla faderskapet på. Dottern Ingeborg skrevs in som ”oäkta” i kyrkböckerna och först året därpå gifte sig mormor Alma med Frans Oskar Lundberg (1872-1965), som hon fick fyra barn med.

Stenberg (2)

Utdrag ur födelseboken för Engelbrekts församling 1932

Birgitta Stenberg diktade i sin mormors öde in en längtan att komma ut i världen, en längtan att göra något. Och visst vittnar utbildningen till lärarinna om att mormor Alma bar på denna längtan. Men det blev bara en längtan. Alma bodde på samma torpställe i Västergötland från födelsen till döden. Dottern Ingeborg däremot åkte som nittonåring till Stockholm och blev kontorist. Där träffade hon apotekaren Ernst Stenberg (1875-1944), jämngammal med hennes mamma. De gifte sig och köpte apoteket i Västanfors. Bara några dagar innan Birgitta föddes 1932 flyttade de till Visby. Att Birgitta funderade och fantiserade om att det kanske i verkligheten var någon mera spännande person som var far till henne, än apotekare Stenberg, är inte så konstigt. Han var 28 år äldre än sin hustru. Men på senare år berättade Birgitta gärna att hon hade fått fram bevis för att mamma Ingeborg egentligen inte var hennes riktiga mamma. I så fall lyckades Ingeborg muta prästen på Barnbördshuset i Engelbrekts församling i Stockholm när Birgitta föddes 1932. Eller också skapade Birgitta ett spännande mysterium omkring sig. En konstnär gör ofta så. Själva livet blir en del av konstverket. Det är en författares rätt att ljuga.

Birgitta blev tidigt bekant med en man som också varit apotekare. Han hette Per Michaëlsson (1894-1976), kallades ”Micke” eller ”Mikael” och levde ett bohemiskt liv i Gamla Stan i Stockholm. Han var homosexuell och hade ett förhållande med Birgittas vän poeten Paul Andersson (1930-1976). Som gammal apotekare hade Per de rätta kontakterna för att få fatt på droger, olika amfetaminpreparat som då ännu såldes lagligt på apoteken. Bland Mikaels vänner fanns också pastorn på Stockholms Stadsmission Karl-Erik Kejne (1913-1960), även han flitig brukare av amfetamin.

Vintern 1951-52 anklagades Mikael i svensk press för att ha förgiftat pastor Kejne med en kvicksilverpreparerad apelsin. Han anhölls av polisen, men några bevis kunde inte hittas. Kejne själv förnekade att han över huvud taget blivit förgiftad, men fick en egendomlig tunghäfta när andra, bland andra Vilhelm Moberg, förde fram anklagelser om mordförsök. Sannolikt berodde det på att Kejne inte kunde avslöja den verkliga orsaken till att han hade en hög kvicksilverhalt i urinen. Det troligaste är nämligen att han behandlade en könssjukdom med kvicksilverhaltig gråsalva och det var inte så lätt för en präst att offentligt erkänna sånt i början av femtiotalet.

Michaelsson (2)

Per Michaëlsson, ”Apelsinmannen”

Per Michaëlsson kallades snart ”Apelsinmannen” i tidningarna, men trots anklagelserna om att han försökt mörda pastor Kejne förblev Kejne och Mikael goda vänner. 1954 skildrade Kejne ömsint Mikael som ”en broder Franciskus i Gamla stans gränder” i sin bok ”Gubbar och gränder”. Två år senare debuterade Birgitta Stenberg med sin roman ”Mikael och poeten”. Mikaels verkliga förebild är alltså Per Michaëlsson och poeten är Paul Andersson. Mikael skildras här som en vek, djuptänkt och konstnärlig själ.

Men 1983 kom Birgitta Stenbergs roman ”Apelsinmannen”. Här har Per Michaëlsson förvandlats till en blodtörstig skummis med trettio mord på sitt samvete. De mest fantastiska skrönor berättas. Bland annat har Birgitta två syskon, en syster och en bror. I verkligheten var hon enda barnet. Birgitta lyckades skickligt inbilla folk att hennes roman i själva verket var sanning. När boken kom ut skrevs massor av recensioner där det påstods att boken var en ”klarögd skildring”, att den kom med ”rent sensationella avslöjanden” med mera. De rent uppdiktade historierna, där den enda verklighetsanknytningen är att hon använder personer som spelade en viss roll i ”Kejneaffären”, uppfattades i vida kretsar som sanning. Och Birgitta Stenberg beskrevs som en sanningssägare, en som inte vek från sanningen ens då den var obekväm eller obehaglig.

När jag skrev en bok om Kejneaffären ringde jag helt enkelt till Birgitta och frågade om vad som var sanning och vad som var hittepå. Hon erkände utan omsvep att bortsett från ett par händelser, som hon lovade mig var sanning, var resten hennes fantasier.

Folk glömde att på baksidestexten till ”Apelsinmannen” står det tydligt och klart att boken inte är ett reportage. Och på titelsidan står det att den är en roman. Men är inte just detta den största triumf en skönlitterär författare kan få, att de påhittade berättelserna uppfattas som sanning?

 

Annonser

En reaktion på ”En lögnares rätt till sitt liv

  1. Visst hade Birgitta en halvsyster. Hon var en gammal journalistkollega till mig. Via henne fick jag veta väldigt mycket om detta. BS själv skriver ju i senare böcker om halvsystern med initialerna IB. BS och IB var häpnadsväckande lika. Samma intensiva ögon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s