Fram för åsiktsläktare!

Under februari månad 2014 förvandlades diskussionen om rasism, antirasism och rasistiska strukturer till en sorts skrattspegel, en karikatyr på sig själv. Och det var då jag kom på att jag lagt krut på dessa frågor helt i onödan, eftersom det egentligen inte handlar om vare sig rasism eller antirasism, utan att få tillhöra den goda, vinnande gruppen, att känna samhörighet med den sida som har rätt mot dumskallarnas sammansvärjning.

Den nittonde februari inbjöd Stockholms kulturhus till “Debattscen Plattan” under rubriken “Var gömmer sig alla rasister?” Deltagare var ledarskribenten Sanna Rayman från Svenska Dagbladet, Rashid Musa från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén, Sissela Nordling Blanco från Feministiskt Initiativ och den liberale debattören Bawar Ismail. Utgångspunkten var antirasistisk, det vill säga debatten skulle inte handla om huruvida vi har rasism i Sverige eller ej. Det var alla fyra debattörer nämligen eniga om. Däremot ifrågasatte Sanna Rayman och Bawar Ismail att Sverige är ett rasistiskt samhälle och att Sverige genomsyras av rasistiska strukturer. Som Sanna Rayman uttryckte det:

-När du ställer frågan på det sättet “är Sverige ett rasistiskt land?” Det är inte en av våra framträdande egenskaper, om man säger så. Om du säger “beskriv Sverige med fem ord”, så skulle inte rasistiskt vara ett av dem.

På det svarade Rashid Musa med att hävda att “Sverige har ett kolonialt förflutet” och därför kunde stämplas som ett rasistiskt land. Han lyfte också fram utlandsföddas svårigheter att få arbeten. Mot det invände Bawar Ismail bland annat genom att hävda att på 1980-talet hade utlandsfödda högre sysselsättningstal än infödda svenskar. Det blir väldigt svårt att förklara om man vill hävda teorin om ett samhälle genomsyrat av rasistiska strukturer. Ismail kallade genomgående det talet för just teorier.

Men att det handlar om teorier invände Sissela Nordling Blanco mot. Hon ansåg att det var fel utgångspunkt i ett långt anförande där hon hävdade att strukturell diskriminering är ett faktum:

-Det finns belagt med forskning väldigt, väldigt tydligt, så att diskutera huruvida det finns strukturell rasism eller inte, borde inte vara utgångspunkten för några samtal om rasism. Det är att sänka nivån ett mycket stort steg. Det är som att fråga sig “har vi arbetslöshet i Sverige” i stället för att börja diskutera hur den ser ut, vad skall vi göra åt den. Så jag tycker det är väldigt problematiskt att ha den utgångspunkten. Jag tycker det är väldigt tydligt i flera statliga utredningar, där det finns flera olika exempel.

Även Nordling Blanco hävdade att detta var ett arv från kolonialismen. Sanna Rayman invände och menade att även om man kan diskutera konstruktioner och strukturer, tillför det inte debatten något. Om man vill hävda att samtalet genomsyras av rasistiska strukturer, ja då blir även eventuella åtgärder mot rasism i sig en del av dessa strukturer:

-Det är lite som när man pratar om sociala konstruktioner, vilket man ofta gillar att göra, att man förklarar allt med att “det där är en social konstruktion och det där är en social konstruktion”. Ja och det där kan vara väldigt intressant – ibland. Men andra gången är det inte det. Om jag skall diskutera schack med dig och så visar jag dig hästen på schackbrädet och du säger “det där är en social konstruktion, det är vi som har kommit överens om att det är en häst”. Det tillför ingenting till diskussionen om schack. Det för den inte framåt.

Nej, debatten fördes inte heller särskilt mycket framåt. Men en fråga som lyftes upp bland annat av Rashid Musa handlade om representation. Vem representerar vem? Han menade att han som man inte borde diskutera kvinnofrågor. Den frågan överlämnade han till kvinnor. Vem representerar invandrare, vem representerar muslimer, vem representerar “ickevita”? Han efterlyste mer jämfördelad representation, vilket fick Bawar Ismail att säga att han inte ville representera någon annan än sig själv, som individ. Ismail använde också begreppet “etnisk kvotering”.

Mot slutet var det frågestund för publiken. Så särskilt mycket frågande blev det inte. De som fick komma till tals hade i stället egna uppfattningar att föra fram. Däribland fanns en kvinna som angrep Rayman och Ismail så hätskt, att hon blev avbruten och blev fråntagen mikrofonen. Hon sade bland annat att Ismail som invandrare “lånade sig” till att utnyttjas av den liberala sidan i debatten. Ingen kommenterade det, men för mig blev detta en väldigt tydlig illustration till frågan var alla rasister gömmer sig. Rashid Musa hade tidigare hävdat att rasister finns överallt, inte bara bland högerextremister. Och denna kvinna bevisade att det är sant. För vad är hennes attack mot Ismail, om inte rasism? Enligt hennes världsuppfattning är alltså Ismail på grund av hud- och hårfärg och etnisk bakgrund en förrädare eftersom han inte ställer upp på hennes syn på vem som får lov att vara liberal eller inte.

Ingen berörde heller att ideologin om att samhället borde kvoteras utifrån representation sedan länge har ett namn. Och det namnet är inte något man normalt tänker på när det handlar om antirasism. Men läran om att den parlamentariska demokratin borde ersättas med ett representantförfarande där olika samhällsgrupper har sina valda representanter, är ren och skär fascism, exakt så som Mussolini en gång i tiden hävdade det. Han förde det resonemanget utifrån olika yrkesgrupper och inte utifrån etniska eller rasmässiga grupper, men annars är det helt samma ideologi. Med det menar jag givetvis inte att Rashid Musa och andra som förespråkar etnisk representation är medvetna fascister. Snarare förespråkar de av obetänksamhet eller av okunnighet en ideologi som på samma sätt som fascismen förförde många, verkar lockande, men i grunden innebär ett omänskligt samhälle.

Och just okunnighet finns det anledning att titta lite närmre på. Rashid Musa hävdade i debatten att Sverige lider av historielöshet. Det har han rätt i. Men lika rätt hade Sanna Rayman när hon genmälde att Sveriges historia ser annorlunda ut än exempelvis USA:s när det gäller bland annat det koloniala arvet. Inser man inte det, kan det gå käpprätt åt skogen. Som när Mona Masri på DN:s kultursida den femte februari skrev:

“Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-¬talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln.”

Tja, varför fick hon inte lära sig det i skolan? Kan det bero på att skolan ställer högre krav på sanningsenlighet, än DN:s kulturredaktion verkar göra? Men Masri debatterar i och för sig efter en numera i breda kretsar vedertagen norm; att helt enkelt slänga ur sig påståenden utan att det minsta bry sig om att försöka bevisa påståendenas sanningsenlighet. Metoden går hem. Det visar bland andra Alan Sokal och Jean Bricmont i boken “Fashionable nonsense” (1998), där de kritiserar och avslöjar en del franska postmodernistiska tänkares sätt att använda naturvetenskapliga teorier och begrepp för att “bevisa” resonemang inom helt andra vetenskapliga områden, hur de därmed missuppfattar och medvetet krånglar till begrepp de inte själva begriper. Författarna erkänner att många av dessa vetenskapliga verk kan vara svåra att förstå för utomstående, men det finns en enkel tumregel för att avslöja när det hela är snömos; om man blandar in ett begrepp som hör hemma inom en helt annan vetenskap, utan att argumentera för vad det har med saken att göra. Om begrepp hämtade exempelvis från matematik plötsligt dyker upp i ett verk om psykologi, utan att författaren ger någon förklaring till vad det ena har med det andra att göra, då finns det anledning att tro att författaren helt enkelt vill slå blå dunster i våra ögon.

Det finns en svensk text som är full av exempel på hur denna debatteknik används. Det är Masoud Kamalis inledning till “Den segregerande integrationen” (SOU 2006:73), en del i den stora statliga “Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering”. Utredningen tillsattes av dåvarande intergrationsministern Mona Sahlin 2004 sedan bland andra Kamali i protest avgått ur en tidigare utredning med motivationen att utredningens ledare Anders Westholm saknade erfarenhet av strukturell rasism och enligt “svenskhetens primat” inte ansåg sig behöva ta in dessa erfarenheter, “i synnerhet inte erfarenheter från den som är underordnad andra”. Detta framförde Kamali i en artikel på DN Debatt i april 2003.

I sin text hävdar Kamali att svensk integrationspolitik skapat en mängd nätverk för att underlätta integration:

”Dessa allra flesta av dessa nätverk präglas av en etablerad rasistisk och diskriminerande kulturessentialistisk föreställning om ’de avvikande andra’ som själva bär skulden för disintegrationen. Politiker, myndigheter och tjänstemän skapar ett ’integrationsfält’, genom att använda sitt monopol över de materiella resurserna, där bara de som delar deras åsikter och ideologier får plats. Aktörerna på fältet måste acceptera fältets spelregler och inte ifrågasätta dess konstitution och beståndsdelar (Bourdieu, 1993; 1996). Detta gör att de som bidrar med att reproducera fältet belönas genom positiva sanktioner och de som inte gör det exkluderas genom negativa sanktioner. Bourdieu kallar dessa inkluderings- och exkluderingsmekanismer ’det symboliska våldet’.”

Texten ser ju imponerande ut och kanske räknade Kamali med att ingen skulle bry sig om att se efter vad Pierre Bourdieu egentligen säger. Böckerna Kamali hänvisar till är ”The rules of art” och ”The field of Cultural Production”. Den senare är en antologi med många av Bourdieus viktigaste texter. Den förra är en studie i en av författaren Gustave Flauberts texter. Tillsammans omfattar dessa verk över sju hundra sidor och Kamali ger alltså ingen anvisning på var i dessa verk Bourdieu argumenterar på samma sätt som Kamali. Den enda likheten mellan Kamalis argumentering och Bourdieus är användandet av begreppet ”fält” som beskrivning på en samhällsföreteelse. Men Kamali ger alltså för övrigt ingen förklaring på vad en studie i Flauberts författarskap har med svensk integrationspolitik att göra.

Men man behöver inte läsa länge i Bourdieus texter för att finna att hans sätt att använda begreppet ”fält” helt skiljer sig från Kamalis. Bourdieu är nämligen öppen för att fälten hela tiden kan ändra utseende. Men i Kamalis värld är fälten låsta. Det borde de inte vara, eftersom Kamalis text i sig själv är ett bevis på att han har fel. Mona Sahlin avpolleterade ju den svenskfödde utredaren Westholm till förmån för Kamali och därmed faller ju hela Kamalis argumentering om att bara de aktörer som ”reproducerar fältet” skulle belönas med ”positiva sanktioner”.

Detta är alltså den statliga utredning som enligt Sissela Nordling Blanco skulle bevisa att strukturell rasism existerar. Inte nog med att texten är ett bra exempel på ”fashionable nonsense”, utredningen kan inte bevisa existensen av rasistiska strukturer, helt enkelt därför att den tillsattes med utgångspunkten att strukturerna existerade.

Ett nytt begrepp har också sett dagens ljus i dessa dagar. ”Rasifierad” skall ersätta begreppet ”icke vit”, eftersom det senare begreppet utgår från vithet som normen. Därför talar man nu om ”rasifierade antirasister” och ”vita antirasister”. De rasifierade antirasisterna är lite finare, eftersom de kan tala av egen erfarenhet om de rasistiska strukturerna. Jag upptäcker att jag tillhör detta förnäma sällskap trots min vita hudfärg, eftersom judar räknas dit. Men jag tror att jag avstår från att titulera mig rasifierad antirasist. Enligt min uppenbart föråldrade begreppsvärld går nämligen antirasism ut på att försöka komma bort från att dela in människor i raser.

De som delar in människor efter dessa kategorier älskar att också använda begreppet rasistiska strukturer. Uppenbarligen har de inte märkt att strukturerna gått upp i rök i samma stund som de började svänga sig med dessa begrepp. I Bourdieus lära om strukturella fält har aktörerna plötsligt bytt plats. Det är inte längre de vita som står högst i rangordningen, utan de skall i stället skämmas just för att de är vita. Den 23 februari skrev Jorge Londoño från Rädda Barnens Ungdomsförbund en debattartikel på Nyheter24:

”Vanligare och vanligare blir det att den antirasistiska rörelsen blir kritiserad för att den är för vit. Vanligare och vanligare blir det att vita s.k. antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister. Oss som kampen egentligen handlar om. Någonstans här skulle en av dessa vita antirasister anklaga mig för att splittra den antirasistiska rörelsen. Att dela upp människor i ’rasifierade antirasister’ och ’vita antirasister’. Att det är rasism att lägga fokus på den vita hudfärgen, det som ibland benämns som ’omvänd rasism’, något lika ickeexisterande som en rektangulär cirkel.

Plötsligt blir det nödvändigt med viss separatism inom den antirasistiska rörelsen. Vi behöver organisera oss själva för att kunna peka ut och bekämpa dessa post-koloniala strukturer. Vi behöver stärka oss själva för att veta vad vi ska svara när vita blir kränkta över att de inte får vara med i denna kamp genom att föra den åt oss. Plötsligt blir vi anklagade för att vi splittrar en rörelse.”

Londoño argumenterar så övertygande för att han själv har fel, så det behöver jag inte göra. Men handlar det verkligen om antirasism? Låt oss återvända till den där debatten i Kulturhuset i Stockholm. Efter debatten publicerade en kvinna följande inlägg på arrangören Johan Wirfelts facebooksida:

“I dag upplevde jag Sissela Nordling Blanco och Rashid Musa smula sönder färgblinda liberaler om strukturell rasism. Vilket nöje, jag studsade upp och ner och tappade blodcirkulation i mina fingrar så att jag kunde inte twittra så mycket. Johan och Foujan – om ni delar upp publiken på åsiktsläktare lär det bli lite mer hejaklackstämning. Nu visste en ju inte ens om en skulle bli nerslagen av neoliberal eller vad, haha!“

Det är detta det handlar om. Debatten om rasism handlar inte om rasism. Det handlar om hejaklackstämning, om njutningen i att få säga att andra människor är idioter, som inget begriper. En fotbollsmatch för debattörer. Pajkastningen från 1920-talets stumfilmer har spetsats med modern förnedringsteve till en ny form av underhållning.