Den strukturella rasiststämplingen

Här kommer ytterligare ett kapitel till min nya bok. Den våldsamma uppmärksamhet de tidigare inläggen fått på sociala medier ger mig blodad tand! Jag skrev detta redan för ett tag sedan, men Alxandra Pascalidous klavertramp i P1 Debatt – och inte minst hennes stöddiga reaktion i efterhand – har gjort att jag skrivit om det.

Den form av “antirasism” jag talar om visar sig ofta vara raka motsatsen till det den utger sig för att vara, nämligen rasistisk. Den självutnämnde “antirasisten” delar nämligen påfallande ofta in människan i raser och tillskriver de olika raserna olika värde. Och är man då vit – vilket man givetvis kan hjälpa lika litet som om ens hud har en annan kulör – är det lätt att få rasiststämpeln klistrad på sig, oavsett vad man gör, tänker eller säger. Om inget annat hjälper kan nämligen “antirasisten” komma dragandes med Västerlandets koloniala arv och därmed skuld. Det är alltså en direkt motsvarighet till arvsynden, den ingen kan bli fri från, hur helgonlik man än är.

Sveriges koloniala historia är dock minst sagt blygsam. Men med god vilja kan det lilla som finns användas som skohorn, för att tvinga in även Sverige i skammens trånga och skavande sko. Att kolonin Nya Sveriges invånare levde i fredlig samexistens med Amerikas urinvånare och att urinvånarna till och med stödde svenskarna militärt i konflikter med nederländska kolonisatörer, finns det ingen anledning att prata högt om. Däremot gör man ett stort nummer av svensk slavhandel och slaveriet på kolonin Saint-Barthélemy. Sverige påstås ha spelat en viktig roll i denna skamliga hantering. Siffror säger dock något annat. Av de slavtransporter som ägde rum mellan Afrika och Amerika från 1600-talet till 1800-talet skedde femtio i svensk regi. Det är mindre än en och en halv promille av det totala antalet transporter på 35 000 resor.

Lika lite som det finns anledning att förstora upp svensk andel i slavhandel, lika lite finns det anledning att förbise att den förekom och att lidandet var ohyggligt för de utsatta människorna. Men att av detta mycket blygsamma bidrag till slavhandeln utmåla Sverige som ett land som har en stor skuldbörda för kolonialismen, det är givetvis en ren lögn.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att man talar om att vi i Sverige skulle ha en “strukturell rasism”, det vill säga att rasismen skulle vara inbyggd i själva samhällssystemet. Det märktes framför allt i debatten efter Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN den trettonde mars 2013. Texten blev en av de mest delade svenska texterna på internet någonsin och publicerades också i engelsk översättning i New York Times. Och i texten ställer Khemiri – apropå att polisen stoppat personer med “utländskt” utseende i Stockholms tunnelbana i jakt på illegala invandrare, det så kallade REVA-projektet – frågan:

“När blir en personlig upplevelse en rasistisk struktur? När blir den diskriminering, förtryck, våld?”

Khemiri skriver starkt och gripande om vad det innebär att ha ett “utländskt” utseende i Sverige, att veta att ens pappa automatiskt blir stoppad i tullen, medan alla med “svenskt” utseende släpps förbi, att som tioåring bli jagad av skinheads, att bli misstänkt som snattare så fort man går in i en butik, att bli misstänkt av polisen och inslängd i en polispiket.

Jag känner igen det där. Jag vet vad det innebär att alltid bli stoppad i tullen, att bli ombedd att visa pass vid gränsövergång till Sverige, trots att där inte finns passtvång. Med öppnare gränser efter EU-inträdet och i takt med att mitt mörka hår med tilltagande ålder vitnat, har det där upphört. Men är det bevis på en rasistisk struktur? Kanske. Det beror på vad man lägger in i begreppet rasistisk struktur. Men är det bevis på att det svenska samhället genomsyras av rasistiska strukturer? På den frågan vill jag utbrista i ett hejdundrande Nej!

Fler än Khemiri har skrivit om vad det innebär att alltid bli dömd efter utseendet. Qaisar Mahmood har skildrat det i sin bok “Jakten på svenskheten”, betydligt mindre förbittrad än Khemiri. Det beror väl på sammanhangen. Mahmoods bok är en kåserande bok om författarens jakt på det genuint svenska, medan Khemiris brev är tillkommet i affekt, efter polisens klumpiga agerande i REVA-projektet.

Även när något skrivs i affekt, måste kravet på någon form av sanningsenlighet finnas. Khemiris brev omhuldades omedelbart av alla de som anser att Sverige genomsyras av rasistiska strukturer. Att brevet också innehåller ett par rader som är en fruktansvärd anklagelse mot det svenska samhället och måste betraktas som en klassisk konspirationsteori, har däremot inte uppmärksammats särskilt mycket. Khemiri skriver om:

“Att vara tretton och ett halvt och leva i en stad som är under belägring av en man med gevär och lasersikte, en person som skjuter elva svarthåriga män på sju månader utan att polisen ingriper.”

Om Khemiri verkligen menar vad han skriver, att svensk polis inte brytt sig om att ingripa mot Lasermannen, därför att hans offer var “svarthåriga män”, blir det inte bara en fruktansvärd anklagelse. Anklagelsen är också väldigt lätt att motbevisa, eftersom Lasermannen infångades, dömdes och sedan dess sitter fängslad på obestämt livstidsstraff. Polisens påstådda ovilja att ingripa blir alltså väldigt svår att använda för att bevisa existensen av rasistiska strukturer.
Vad man måste skilja på är givetvis att bedöma och att fördöma. Vi bedömer våra medmänniskor hela tiden utifrån utseenden. Det kan ibland vara obehagligt att bli bedömd, inte minst om man känner sig fångad i utseendet. Men bedöma är inte det samma som att fördöma, att på grund av utseendet pådyvla någon fördomar, negativa omdömen om personen i fråga, utgående helt från utseendet.

Och det är inte bara klassiska rasister som dömer folk efter utseendet. Folk som i stället titulerar sig antirasister använder samma måttstock. Det fick vi ett väldigt tydligt bevis på när radions P1 startade sitt nya debattprogram i februari 2014 med debatt under rubriken “Hur mycket rasism tål Sverige?” En mängd personer – alldeles för många för att det skulle kunna bli en vettig debatt – instämde alla i samma kör, som sade att landet är fullt av “strukturell rasism”. Två undantag fanns. Den ena var Paula Bieler från SD-kuriren, den andra Alice Teodorescu. Trots att Teodorescu själv i ett annat sammanhang nyligen vittnat om ett rasistiskt påhopp hon drabbats av, valde hon att inte nämna det, utan i stället hävda att Sverige inte är särskilt rasistiskt och att det ständiga talet om strukturell rasism kan få motsatt konsekvens. Invandrarungdomar kan känna att de inte har anledning att anstränga sig med utbildning, eftersom landet ändå är så rasistiskt att de inte har en chans. Det fick debattledaren Alexandra Pascalidou att yttra:

-Jag skall också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse. Eller ett sår eller ett trauma som man bär med sig.

Att på detta vis döma och avfärda en person efter utseende, vad är det om inte rasistiskt? Andreas Johansson-Heinö påpekade på sin blogg att skönhet, utbildning och rikedom inte alls är en garanti mot rasism. Nazisterna, exempelvis, gjorde ingen skillnad på vackra eller fula judar, rika eller fattiga, bildade eller obildade. Och som Elisabeth Åsbrink visat i sin bok “Och i Wienerwald står träden kvar” (2011) var det så att de judar som försökte hitta en fristad undan förföljelser i Sverige och i ansökan räknade upp akademiska meriter, de facto skrev under deras egna dödsdomar. Sverige kunde tänka sig rädda några få, men svenska myndigheter såg de bildade som ett hot mot landets egna akademiker och ville hellre ha obildade, som kunde bli billig arbetskraft.

Och jag har ett alldeles eget exempel på detta. Min farfar Nathan Korn var född i Boryslaw. I den staden levde många fattiga judar under 1800-talet på att utvinna petroleum ur primitiva källor. Enda marknaden för petroleum var till apoteken, innan det upptäcktes att man kunde göra fotogen och bensin på petroleum. Då fick orten ett väldigt uppsving. Boryslaw blev världens första oljemetropol. Min farfar hade en halvbror från sin fars första äktenskap, som besynnerligt nog också hette Nathan Korn, precis som min farfar. Han slog sig på oljehandel och blev agent för oljeprodukter i Czernowitz, Bukovina (numera Chernivtsi, Ukraina). Han blev mycket förmögen och bodde i stans fina kvarter, som kallades “lilla Wien”. När tyskarna kom och alla judar placerades i ghetto, slapp han och hans familj undan, eftersom tyskarna behövde hans tjänster som oljeleverantör. Han inbillade sig därför att han skulle klara sig undan förföljelser och deportation. Men när deportationerna började, var det slut med undantagen. Nathan och hans familj skickades också i väg i boskapsvagnarna till Auschwitz och vid selektionen där, betraktades förmöget folk som oduglig arbetskraft, så det blev gaskammaren direkt för hela den familjen Korn.

Så kom inte och säg, att en väletablerad ställning och stor förmögenhet skulle skydda mot rasism. Det vill säga verklig rasism. Den rasism som debatteras i svensk radio, däremot, har sina egna spelregler.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s