Svenska rikedomens betydelse

1985-06-18
Astrid i Röret sitter i sitt kök, våren 1985. Hösten 1984 frågade hon mig om hur det var med svälten nuförtiden. Det var väl inte så farligt ”härôta”?

Här kommer ett nytt kapitel till min lilla bok om ”svenskhet”.

Svält. När vi hör det ordet tänker vi på länder långt från Sverige. Men det är inte längesen svält var verklighet för många svenskar. 1984 hälsade jag på hos systrarna Anna (1897-1986) och Astrid (1901-1985) på gården Röret i Nårunga, Västergötland. Astrid hade i hela sitt drygt åttioåriga liv knappt varit utanför sockengränsen. Anna hade som ung haft plats i Alingsås och rest “överallt”, som hon sade, men det visade sig att alla de platser hon besökt låg i Västergötland. Hon hade aldrig varit över landskapsgränsen. De hade ingen tidning. De hade ingen radio, vilket var naturligt, eftersom de inte hade elektriskt ljus. Denna isolering från omvärlden måste jag nämna som förklaring till en av de märkligaste frågor jag någonsin fått. Astrid berättade nämligen att de hade fått besök av prästen som samlade in pengar till “di svältande”. Det var givetvis till Lutherhjälpen eller något liknande, men Astrid hade tagit prästen på orden och frågade mig, eftersom jag ju var ute och reste omkring, om hur det var med svälten nuförtiden.

-De ä la inte så farligt härôta?

Nej, det var det ju inte, men Astrid fortsatte med att berätta om soldaten Alf som på 1800-talet hade skurit lite korn från ett fält för att ge sina svältande barn. Han hade blivit påkommen och då hängt sig, för att slippa ifrån skammen. Men skammen förföljde honom i döden, eftersom en “självspilling” inte kunde begravas på kyrkogården. Han hade blivit begravd “bôrt i e môsshôla”.

Jag har också mött människor som svultit. “Blåsarns Karl” Johansson (1904-1996) i Erska hade gjort det när han under ett halvår varit arbetslös och gått som luffare genom Sverige på trettiotalet. Gustaf Andersson (1901-1993) från Dala hade på julaftonen 1917 eller -18 varit arbetslös. Han bodde ensam i ett rum i en arbetarbostad på ett kalkbruk, som hade gått i konkurs. I samma hus bodde en familj, som frågade om han ville komma över för att äta julgröt på kvällen. Men i samma andetag frågade kvinnan i familjen om han kanske var hembjuden till sin morbror. Det var inte Gustaf, men han skämdes för att berätta det. Så han klampade lite med skorna i förstun, för att den andra familjen skulle tro att han gick till sin morbror på julmiddag. I stället gick han in till sig och eftersom han inte hade ens en smula mat, drack han en skopa vatten. Det var hans enda förtäring den julaftonen och i ytterligare sex dagar, innan han fick något att äta.
Nöden grinade en gång svenskarna i ansiktet. Och det är alltså inte längre sedan än att jag träffat flera människor med minnen från den tiden.

När Lubbe Nordström gjort sin beryktade radioserie och skrivit sin bok “Lortsverige” 1938 höll han ett tal på Skansen i Stockholm. Han berättade så här om det Sverige han mött:

-Jag såg människor sammanbo med djuren. Jag såg människor bo i nerrasade hus. Jag såg människor bo i vad man närmast måste karaktärisera som hålor eller grottor. Jag såg gropar grävda i marken och använda såsom skafferier. Jag såg kläder hänga på spikar på husens ytterväggar, därför att det inte fanns garderober. Jag såg brunnar där man både diskade och hämtade dricksvatten, och där kreatursspillningen låg på brunnskanterna. Jag såg rum där ormar och råttor kröpo in genom spismuren, där det var så kallt, att barnen om vintern vaknade med stelfrusna händer.

I sina radioreportage visade Lubbe inte bara smutsen och förfallet, det som han med rätta ansåg tillhöra den tid som snart skulle försvinna. Han intervjuade också folk som moderniserat sina hem, som berättade om bättre förhållanden. I det program som sändes den 24 oktober 1938 intervjuar han stataren Rydberg som stolt berättar om förbättringarna. Den gamla statarbostaden var mörk och eländig, med kullerstensgolv. Inga garderober fanns, utan kläderna fick hänga på spikar längs väggarna. Inget skafferi, inte ens en matkällare fanns. De delade kök med en annan familj. Nu hade de fått både eget kök, skafferi och garderober, så Rydberg säger:

-Nu är det mycket bra. – – – Det är enastående. – – –

Lubbe:

-Arbetstiden, hur är det med den?

Rydberg:

-Den är bra. Den är bra mycket mindre nu, än förr.

-När måste ni vara uppe förr?

-Förr måste man vara uppe klockan fyra. Nu börjar vi klockan fem.

-Och ni arbetar till?

-Halv sju, sju.

-Men då har ni ju mera fritid än ni hade förr?

-Ja mycket mera fritid! Förr hade man nästan ingen fritid. När arbetet var över, så fick man börja igen.

Allting är ju relativt. Det får man verkligen en inblick i här. En arbetstid från klockan fem på morgonen till sju på kvällen betraktade alltså denne statare som en stor förbättring. Så såg Sverige ut för inte så länge sedan.

Jämför Lubbe Nordströms ord med dessa:

“Om någonstans i modern tid en balans åstadkommits, tycks det mig vara fallet på den Skandinaviska halvön och främst i Sverige.

Detta är inte att påstå att det är Utopia, eller ens i närheten av Utopia. Men ur en naturlig framväxt har det kommit, eller så verkar det i dag, en viss fullständighet, en viss hälsa, som är ovanlig i vår tid. Det är ett mekaniserat samhälle. Det finns proportionellt fler telefoner, fler elektriska maskiner, fler bilar i Stockholm än i någon annan europeisk stad. Landsbygden är mer elektrifierad än någonstans i världen, möjligen med undantag för en del kantoner i Schweiz. Men maskinen är inte herre. Från det förgångna har bevarats, om än bara symboliskt, en hyllning till människans urgamla anknytning till jorden och havet, till hennes beroende av enkla former av produktion, markens gröda och djurens fruktsamhet.”

Orden är hämtade ur en verklig best seller, Marquis W Childs “Sweden, the middle way” (1936) som kom i otaliga upplagor ända in på 1960-talet. Under våren 1936 trycktes en ny upplaga varje månad! Märkligt nog har boken aldrig översatts till svenska – ovanstående översättning är därför min egen – men den har trots det haft en enorm betydelse för svenskars självkänsla. Sverige framstod som det goda samhället. Och svenskarna visste det.

Ur det perspektivet är det inte att undra på att Lubbe Nordströms påminnelse två år senare, om att allt ändå inte var så perfekt, inte mottogs med glädje överallt.

Stoltheten över det goda landet, välfärdssamhället, folkhemmet, det blev Sveriges nya nationalkänsla. Landet var litet, men levnadsstandarden var den högsta i hela världen. När Carl Jonas Love Almquist skrev om Sveriges nationalkänsla talade han om “den svenska fattigdomens betydelse”. Få har talat om den svenska rikedomens betydelse, men det var den som kom att bli 1900-talets nationalkänsla. Många etnologer som studerat begreppet “svenskhet” brukar påpeka “moderniteten”. Svensken ville följa med sin tid och hittade sin nationella känsla i det moderna, det nya och fräscha.

I frågan om rikedomen var skillnaden mot det gamla Sverige enorm. En annan väldigt märkbar skillnad var inställningen till religion. Min mormor brukade säga att “lite relijon får en la ha”. Den inställningen delas inte längre av många svenskar. I stället finns i stora delar av befolkningen en mycket avog inställning mot allt som överhuvud taget luktar religion.

När debattörer i långa rader angriper Sverigedemokraternas vakthållande vid “det svenska” skjuter de nästan alltid över målet. De tar upp traditioner som vid närmare blick inte är så urgamla och påpekar att det från början handlar om utländska lån. När det en gång om året av olika debattörer – som verkar tro att de därmed upptäckt en förborgad hemlighet – påpekas att “Kalle Anka och hans vänner önskar en god jul” inte är en urgammal svensk tradition, blir det en förolämpning. Man underskattar ju folks intelligens så att det skriker om det, men tycks inte märka att det kanske är si och så med den egna tankeförmågan.

De urgamla traditionerna är inte Sverigedemokraternas sverigebild. De längtar inte granen vid vars rot den röda stugan står. De längtar snarare den blommande apeln vid vars rot den vitmålade funkisvillan i det välmående stationssamhället står. De jämför inte nutiden med 1800-talets Fattigsverige, utan med 1950- och 60-talens guldår. Det är Folkhemssverige, det goda landet, det moderna landet, som de ännu har som sverigebild.

Det moderna Sverige är det som var modernt för några årtionden sedan. Problemet med all modernitet är att efter en tid blir det moderna omodernt. En del kan då börja tala om det postmoderna samhället. Andra, som vill behålla det moderna, börjar se moderniteten som en gammal fin tradition.

Det går inte att vrida klockan tillbaka. Men det går – det skall vi vara medvetna om – att undvika att slänga ut barnet med badvattnet. Det finns faktiskt ingen anledning att tanklöst rata allt ur det nära förgångna, därför att det inte längre är modernt. Och även om man inser att sorgen över Folhemssveriges försvinnande ofta handlar om en verklighetsfrämmande nostalgi, måste man inte spotta på de som sörjer.

Och låt mig här inflika en förklaring. När jag talar om Sverigedemokraterna talar jag inte om partiets officiella politik eller dess program. Internetsajten Avpixlat är inte en officiell Sd-sajt. Men den har koppling till sd-riksdagsmannen Kent Ekeroth. De åsikter som där kommer fram delas många gånger inte alls av Sverigedemokraterna som parti. Det jag talar om är de åsikter som finns bland de som kan tänka sig rösta på Sverigedemokraterna. Det kan inte handla om något exakt. En del av dessa personer tycker att Sd är för mjäkiga och söker sig längre ut till rent rasistiska organisationer. Andra väljer i slutändan att lägga sin röst på ett traditionellt parti. Man kan alltså snarare säga att jag försöker tolka en stämning, en uppsättning åsikter, som finns bland en stor grupp svenskar.

De som anser sig vara Sveriges vänner, är ovänner till dagens Sverige. Men däremot drömmer de om lyckoriket som de tror försvann någonstans under 1970- eller 80-talen. Nästan alltid ger de invandringen skulden till lyckorikets försvinnande. Men när man går på djupet visar det sig att de ofta inte alls är motståndare till en begränsad invandring, att de tvärt om anser att människor med det de betraktar som “verkliga” skäl till invandring – arbetskraft eller folk på flykt undan krig eller tortyr – skall få komma till Sverige. Ofta handlar deras missnöje med dagens Sverige snarare om andra frågor, som jobb, ekonomi, sjukvård, skola och äldreomsorg. Som jag nämnt är de ofta människor som har all anledning att se sig som förlorare i dagens Sverige. De är snarare motståndare till globaliseringens effekter, än en måttlig invandring.

Under vintern 2014 sände radions P1 en dokumentärserie i tre delar av Måns Mosesson, kallad “Rädda Sverige”, där personer som kallar sig “sverigevänner” eller “nationella” fick komma till tals. I den andra delen, kallad “Flykten från pisslandet” framgår tydligt vilken oerhört mörk bild av dagens Sverige som frodas i dessa kretsar. De “nationella” har ingen stark nationalkänsla. Måns Mosesson sökte upp människor som skrivit på debattforumet Flashback i trådar som handlade om att emigrera från Sverige. En av dessa personer, i programmet kallad “Anton”, kallade Sverige “Pisslandet”, därav programmets titel. Anton ansåg att vilket annat land som helst skulle vara bättre att bo i, än Sverige. Han har varit verkstadsarbetare, fått en nerv i kläm och är sjukskriven sedan ett och ett halvt år tillbaka. Domen från läkarna är tydlig. Även om Anton blir frisk, kommer han aldrig att på nytt kunna arbeta inom verkstadsindustrin. Dagens Sverige kallar han en “soppa” och ett u-land, ett land där han inte trivs längre. Han fortsätter:

-Jag gillar Sverige som det var förut, när jag växte upp. Då tyckte jag det var bra. Folk fokuserade mer på familjen. Familjen var i centrum hela tiden. Alla jobbade för familjens bästa. Man tog hand om sina egna, även gamla. Man tog hand om sina barn och släktingar och allihopa, så. Nu hade ju inte jag en särskilt bra familj, när jag växte upp. Så jag har ju inga egna erfarenheter från det, men jag såg ju hur andra hade det.

-På vilket sätt hade du inte en bra familj?

-Ja, missbrukarmamma. Så det var väl inte så bra.

-Hur kan du ha en så romantisk bild av det då?

-För jag vet ju vad jag inte hade. Jag vet ju vad jag ville ha.

En sak som blev väldigt tydlig i Mosessons dokumentär är, att debattörerna på Flashback inte har något som helst förtroende för det de kallar “gammelmedia”. De tror inte på vad som står i tidningarna, på det som sägs i radion eller det som visas i TV. Dessa medier anser de helt ligga i händerna på “PK-maffian” i Stockholm. Och de är rädda. De är rädda för ett fruktansvärt framtidsperspektiv, uttryckt så här på en flashbacktråd:

-Tro mig. Vi har inbördeskrig att vänta. Det kommer att bli vardag med våldsamma upplopp och jihadister som ränner runt och spränger sig själva, misshandel, avrättningar och gruppvåldtäkter, om inte Sd får rejält inflytande i politiken.

Andra talar om att “det pågår ett folkmord” på vita nordeuropéer. Och de skyller detta pågående folkmord på styrande politiker och PK-maffian i skön förening.

Vem ingår i PK-maffian? Denna maffia består av väl etablerade kulturpersonligheter i Stockholm. Att detta inte är en verklig bild, utan en kliché, fick jag ett tydligt bevis för, när jag skrev min kritiska recension av Arnstberg/Sandelins bok “Invandring och mörkläggning”. På de sajter som skrev om min recension och även på min egen blogg strömmade inläggen in, som handlade om att jag som del av Stockholms PK-maffia inte kunde förstå folk utanför huvudstadens hank och stör. Bloggaren “Maja Dacke” skrev:

”Stockholm är inte Sverige, minst av allt. Och allt som kommer från Stockholm börjar vi ute i spenaten se ner på: nya tokerier från de aluminiumförgiftade.
Vi finns kvar där ute – dock totalt avväpnade på alla sätt – men vi finns och låter oss inte avskaffas … så lätt. Och inte av någon viktigpetter som sitter i Manchester eller var som helst.”

Viktigpettern i Manchester, det var alltså jag det. Jag svarade:

”Maja, jag har släktforskat och mina rötter går tillbaka till 1600-talets Bohuslän och Halland. I Stockholm däremot har jag aldrig bott, bara besökt då och då. Du utgår från en mängd saker om mig, som inte stämmer. Fortsätt du att finnas kvar och inte tänker jag verka för att du skall avskaffas!”

Kritik mot makthavare, vare sig det är politiker eller mediepersonligheter, är egentligen en helt sund inställning. Samhället behöver granskare, de som tar sig uppgiften att – som Vilhelm Moberg uttryckte det – “att övervaka överheten”. Men ryktesspridning, illvilligt förtal och konspirationsteorier, det är något annat.

Annonser

En reaktion på ”Svenska rikedomens betydelse

  1. Det mest intelligenta jag läst på åratal.
    Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s