Lot, en bortglömd föregångsman

I staden Ur kunde man för 4000 år sen enkelt och bekvämt inhandla sina avgudabilder i Terachs affär. En gång när Terach skulle gå ut ett ärende bad han sin son passa butiken. Då passade sonen på att slå sönder alla avgudabilder, utom en, som han ställde en träpåk vid. Givetvis blev Terach ursinnig när han kom tillbaka och frågade sin son varför han slagit sönder hela lagret.
-Det var inte jag, svarade sonen. Gudarna började bråka och en gud slog då sönder alla de andra med påken.
Du ljuger, sa Terach. Det är klart att gudarna inte klarar av att göra det!
-Du säger att dina gudar inte ens klarar av det, svarade sonen. Men ändå tillber du dem!
Sonen hette Abram. Han hade själv på egen hand kommit fram till att denna dyrkan av gudabilder ur faderns produktion och lager var något helt galet. Världen i sig vittnade om att det bara kunde finnas en enda Gud, något mycket större än dessa gubbar av lera och trä, som man kunde slå sönder.
Abram kunde visserligen ha frågat sin farfars farfars farfars farfars farfar Shem, Noaks son, som fortfarande levde vid denna tid och ägnade sig åt att försöka upprätthålla tron på en enda Gud, men man får förstå att det måste ha varit ett visst avstånd mellan förfadern och barnbarnet i tionde led. Shem hade ju ganska många ätteläggar att hålla reda på, så han uppvaktade dem nog inte på deras födelsedagar.
Abrams storhet var alltså att han själv, med sin intelligens, sökte sig till den ende Guden. Och när han gjort det, talade Gud till honom. Han sa de ord som inleder denna veckas avsnitt i världens synagogor (1 Mos. 12:1) att han skulle gå själv till det land Gud skulle visa honom.
Men Abram gick inte själv. Hans brorson Lot ville följa med. Det ville dessutom “alla de själar de gjort i Haran” (1 Mos. 12:5). Abram hade alltså redan börjat uppträda som religionsstiftare och skapat en rörelse av människor, som följde honom på vandringen. Det var ett stort sällskap, för de hade dessutom stora boskapshjordar och mycket annan egendom.
Berättelsen ovan om intermezzot i Terachs affär finns nedskrivet i den samling muntliga traditioner om Bibelns berättelser som kallas Midrash. I ännu senare källor finns den förklaring jag här skall berätta, om vad som hände sen. Men när jag nu forskat i källorna kan jag inte hitta var jag läst detta. Men kommentaren är så bra och har så mycket att berätta också för oss, 4000 år senare, att jag ändå vill dela med mig av den.
(En av 1700-talets chassidiska gestalter kallades der Chmelniker rebbe. Själv är jag uppvuxen i Mölnlycke och eftersom ö blir e på jiddish, kan vi ju säga att det är der Melnicker rebbe som säger detta :-))
I 1 Mos. 13:7 står att även Lot hade stora boskapshjordar och Lots och Abrams herdar blev ovänner. Därför föreslog Abram att de skulle dela på sig. Han sa till sin brorson att han kunde välja vilken del av landet han ville bosätta sig i. De stod på ett berg och såg ut över den grönskande Jordandalen och Lot valde då den bästa biten av landet för sig själv, nämligen den grönskande dalen, medan han med varm hand överlät den högre upp liggande ökenplatån åt sin farbror. Det säger ju en del om vem Lot var. Fortsättningen blir ännu tydligare. Han bosatte sig i staden Sodom och det var en plats där ondskefulla och syndiga människor bodde.
Midrash har en del att berätta om de ondskefulla människorna i Sodom. Om en främling kom till dem, plundrade invånarna i Sodom främlingen på allt han hade och utsatte honom för en förödmjukande och plågsam död.
Då måste man fråga sig hur i all världen Lot kunde bosätta sig där. Det måste ju ha varit förenat med livsfara för honom, som främling. Men Lot verkar ha godkänts av sodomiterna, ty han skulle bo där till dess Sodom gick under.
Varför, frågar man sig.
Svaret går att hitta i raderna om Abrams och Lots herdar, som bråkade. Vad var det de bråkade om? Det är det kommentaren jag inte kan hitta berättar. Abrams herdar var noga med att inte låta sina djur beta på privatägd mark, enbart på allmänningar. Lots herdar, däremot, hävdade att de hade rätt att låta sina djur beta var som helst. Gud hade nämligen lovat landet Kanaan till Abraham och hans ättlingar, så det stod dem fritt att strunta i vem som ägde marken. Detta gjorde att Sodoms invånare välkomnade Lot att bosätta sig i deras stad. Han var en man i deras smak, en som kunde vränga till religionen så att det passade hans egna själviska syften!
På sätt och vis var alltså Lot också en föregångare. Tyvärr har han fått många efterföljare.

Annonser

En reaktion på ”Lot, en bortglömd föregångsman

  1. Inga ord räcker längre till när man blir påmind om nazismens hemska illdåd. Att en enda människa kan förorsaka så mycket lidande, är ofattbart.
    Tack för att du delade med dig av ditt förflutna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s