Jag vill inte avskaffa svensk etnicitet med omedelbar verkan

I det senaste numret av tidningen Neo recenserar jag Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok “Invandring och mörkläggning, En saklig rapport från en förryckt tid”. Det är inte en positiv recension. Hade mitt utrymme varit större är det troligt att den blivit mera positiv, eftersom boken innehåller ett underbart avsnitt som fullständigt klär av en del akademiker som har svårt att skilja på vetenskap och ideologi, utan tvärt om klär sina egna åsikter i en vetenskaplig täckmantel.
Problemet är att boken inte är vad den utger sig att vara. Jag tycker inte att den är den avslöjande bok den kanske kunde ha varit. Men framför allt efterlyser jag en diskussion, en programförklaring av de båda författarna. Jag skriver:
“Det största problemet med boken är egentligen inte vad författarna skriver, utan vad de inte skriver. De skriver att den stora invandringen hotar den svenska etniciteten. Då hade det varit värdefullt om de kommit med någon form av programförklaring. Varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad? Om svensk etniticet kan man givetvis diskutera hur länge som helst – och Arnstberg har skrivit flera böcker i ämnet. Men att helt enkelt utgå från att generös invandringspolitik är ett svek mot svenskarna, utan närmare diskussion, är att göra det väl enkelt för sig. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att dokumentera just svensk etnicitet, men å andra sidan bor jag i Manchester, en stad som fått nytt liv efter den engelska tekoindustrin och kolgruvornas död just tack vare invandringen. Därför kan jag tänka mig en mängd argument både för och emot invandring kontra etnicitetens skydd. Det hade varit på sin plats att få veta författarnas argumenering i den frågan, inte minst eftersom de ägnar så stort utrymme åt att kritisera de som uppenbarligen tycker att svensk etnicitet inte är något att slå vakt om, snarare något som borde avskaffas med omedelbar verkan.”
Uppenbarligen har jag trampat på mycket ömma tår i min kritik. Och jag hade räknat med mothugg. Sånt kan vara uppfriskande, så inte mig emot. Den svenska invandringsdebatten är så polariserad, att det knappast kan bli värre. På ena sidan finns de som skriker “rasist” så fort någon säger att invandringen medför problem. På andra sidan de som skyller alla problem på invandring. Därför kritiserar jag också författarna för att de för vidare denna trista syn, att det gäller antingen eller. Eftersom en stor del av boken är ett slags kommenterad antologi över inlägg i debatten från de senaste åren, hade sansade debattörer kunnat få ett utrymme. De är inte många, men det finns ju namn som exempelvis Andreas Johansson Heinö, Torbjörn Elensky, Eli Göndör och Adam Cwejman. Men författarna ger i stort sett bara plats åt dels de som vill ha fri invandring å ena sidan och diverse texter från Avpixlat och Flashback å andra sidan.
Själv intar jag en position mitt emellan. Staden där jag bor, Manchester, framställs på diverse svenska rasistiska sajter som ett skräckexempel på hur det kan gå om invandringen får härja fritt. Staden har nämligen en av de mest mångkulturella befolkningarna i Europa. Och märk då väl att jag här inte använder ordet mångkultur som slagord, utan som en faktisk beskrivning av läget i stan där jag bor. Det vore givetvis blåögt att påstå att det inte finns problem i olika invandrargrupper. Men det är faktiskt inget jag märker i min vardag. De sociala problem och den kriminalitet jag ser, finns tvärt emot i den engelska arbetarkla…, nej arbetslöshetsklassen, menar jag.
Jag kan vandra den korta vägen över till det lokala biblioteket och se foton och skildringar av hur Manchester såg ut för inte så många år sen. Det var en stad insvept i kolrök, med oändliga, trista rader av de typiska engelska “terrassed houses”, radhus, ofta utan förträdgård, med en stinkande bakgata på baksidan av de inrökta tegelfasaderna. Det var grått, det var fattigt. Och värre blev det. På 1970- och 80-talen kom kriserna på rad. Den engelska tekoindustrin, vars centrum var Manchester, dog, med massarbetslöshet som följd. Hamnen vid den stora Liverpoolkanalen lades ner och förvandlades till spöklika hamnkvarter med sönderslagna fönster i magasinsbyggnaderna. Sen kom kolgruvedöden. I Salford, där jag bor, kämpade gruvarbetarna i den stora strejken 1984-85 och förlorade. Gruvorna lades ner.
Resultatet blev att Stor-Manchester blev en avfolkningsbygd. Från 1971 till 2001 sjönk befolkningen från 2,7 till 2,4 miljoner invånare. Först de senaste tio åren har befolkningen stigit. Det beror till stor del på invandringen, som hänger samman med den stora satsningen på universitetsutbildningar. Universitet har skjutit som svampar ur jorden. Befolkningen har föryngrats. Mycket ny bebyggelse har tillommit. Där de ruffiga hamnkvarteren låg, ligger nu de eleganta Salford Quays. Och stan, som förr var känd för att vara grå och trist har fått färg, inte minst tack vare den spirande växtligheten.
Invandring behöver alltså inte vara en belastning, något negativt. Det kan tvärt om vara som i fallet Manchester, räddningen.
Men Manchester är inte Sverige. Här är det fullständigt accepterat att exempelvis en telefonist på ett stort företag talar urdålig engelska. Jag har varit med om det flera gånger och märkt att de flesta engelsmän jag träffat på tar sånt med jämnmod, med lite humor. Det löser sig om vi hjälps åt. Den synen finns inte i Sverige och det skall inte enbart skyllas på trångsynthet. Det beror också på att svenskan är ett svårt språk att lära sig, inte minst på grund av den viktiga skillnaden mellan långa och korta vokaler. Badda nacken är inte samma sak som bada naken.
Men det finns gott om andra exempel på trångsynthet. Arnstberg och Sandelin målar upp en bild av politiker och mediemänniskor som har som självpåtagen uppgift att uppfostra befolkningen till att acceptera invandringen bättre. Det finns en hel del i den bilden som stämmer. Mycket känns igen från tiden då Socialstyrelsen hade sin berömda brödkampanj. Problemet är att de överdriver och målar upp en bild av en konspiration, som till och med vill straffa befolkningen som röstat på Sverigedemokraterna med att öka invandringen ytterligare. Om detta skriver jag att det får en att tänka på foliehattar. Och ordet “Foliehattar” valdes därför som rubrik på min recension. Det är redigerarens uppgift att hitta en ögonfångande rubrik som har samband med texten, så det är inte så konstigt.
Författarna Arnstberg och Sandelin har protesterat mot detta och begärt att få in ett genmäle i nästa nummer av Neo. Det skall bli intressant att se vad de skriver. Deras förlag heter “Debattförlaget”. En bra debatt kan vara uppfriskande, som sagt. Men ärligt talat, även om man blir putt på en recension, brukar det inte höra till god ton att begära genmälen. Jag har, efter att ha skrivit sexton böcker, också ibland fått dåliga recensioner. Jag tänker särskilt på en, som jag dessutom betraktar som djupt orättvis. Inte har jag gått i svaromål mot den. Jag är tvärt om Facebook-vän med recensenten. Det är recensentens uppgift att kritisera en bok, om recensenten anser att det skall göras. Det får man faktiskt finna sig i.
Gunnar Sandelin har redan skrivit ett kort genmäle och titulerat mig “rabbin”. Nå, det är en titel jag har och som jag är glad över, men titeln har faktiskt inget med min recension att göra. Det är inte därför att jag är rabbin jag fick uppdraget att recensera boken, utan därför att jag i många år själv intresserat mig för de frågor Arnstberg och Sandelin skriver om.
Både Arnstberg och Sandelin har långa karriärer bakom sig och har genom åren skrivit många intressanta, tankeväckande, roliga och läsvärda texter. Deras senaste bok är ett undantag. Det är därför ledsamt att de inte tar åt sig kritiken, eller åtminstone finner sig i den, utan att de faktiskt beter sig som de lättkränkta människor vi fått så gott om i Sverige.
Bloggaren Julia Ceasar går dock ett steg längre. Hon skriver bland annat:
“Ja, varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad? Dan Korn försöker hålla sig så att han blir blå i ansiktet ända till slutet av texten. Men då bryter det fram, det som han velat få ur sig hela tiden: ‘Den svenska etniciteten är något som borde avskaffas med omedelbar verkan.’”
Detta är, som framgår av ovanstånde citat, en ren förfalskning av det jag skriver. Alla som vet det allra minsta om mitt författarskap vet att det dessutom är något jag aldrig skulle drömma om att skriva. Eftersom jag inte hade en spegel framför mig när jag skrev avsnittet, kan jag givetvis inte bedöma min ansiktsfärg då, men det lär knappast Julia kunna heller.
Jag skrev ett svar på kommentarsfältet till Julias blogg, ett svar som i skrivande stund ännu inte godkänts för publicering. Jag skriver där:
“Högre tankar har jag haft om dig, Julia, än att du skulle köra med förfalskning. Jag har inte alls skrivit att svensk etnicitet är något som skall avskaffas med omedelbar verkan. Jag har tvärt om efterlyst en diskussion om svensk etnicitet i boken, som svar på alla de journalister och debattörer som tycks tycka att svensk etnicitet skall avskaffas, exempelvis Katarina Mazetti i Ica-kuriren i våras. Min rabbinexamen och etniska bakgrund har inget med denna sak att göra. Det har däremot det faktum att jag skrivit över tio böcker om just svensk kultur. Jag ingår inte i någon PK-maffia, utan har nog i de flesta frågor åsikter som retar denna så kallade maffia mer, än denna recension retar dig. Jag efterlyste en diskussion om svensk etnicitet just därför att jag tycker att den är något Sverige och svenskarna skall stå upp för, med stolthet. Däremot tror jag inte att utlänningar hotar den svenska kulturen. Svenskar är tyvärr så bra på att förstöra sin egen kultur, att de inte behöver hjälp utifrån. Jag är för en starkt begränsad invandring och delar i många frågor författarnas syn. Dock inte de konspiratoriska tankarna. Arnstbergs och Sandelins bok är tyvärr ett fuskjobb. Därför har jag kritiserat den. Det är synd, därför att båda författarna tidigare skrivit bra texter.”
En begränsning av invandringen är en självklarhet för de flesta svenskar. Frågan är inte om invandringen skall begränsas, utan hur mycket. Så som systemet nu är utformat gynnas dessutom bedragare, som förstör sina legitimationshandlingar för att få stanna. Jag är givevis djupt tacksam mot Sverige för att min far, när han kom till Sverige som flykting 1942 fick stanna. Det räddade hans liv. Men det vore blåögt och dumt att inte inse att samhällsbygget i dag hotas av en obegränsad rörlighet.
Det talas så mycket om två saker i Sverige. Det ena är integration. Det andra är mångkultur. Båda skall uppmuntras, verkar det som. Om vi börjar med integrationen måste man ställa sig frågan vad främlingar skall integreras in i. Sverige har på senare år blivit ett land där den egna kulturen i allt för vida kretsar betraktas som något fult. Nationella symboler, exempelvis flaggan, ses mer eller mindre som rasism. Jag tror att detta är en direkt farlig väg att gå. Varje land behöver en identitet, en kultur. Och ja, den skall vara särskiljande. Vad folk antingen inte kan eller inte vill fatta, är att särskiljande och stolthet inte är det samma som förakt för andra kulturer. Ett bejakande av den svenska särarten är något jag tror på. Och då finns det också en kultur för den som vill integreras att integreras i.
Mångkultur i dess slagordsmässiga svenska betydelse, är ett ord som ger mig lätt illamående. Jag har ofta raljerat med uttrycket när jag beskrivit säregna och originella människor. Jag har skrivit om Erik Wahlstrand, vars uttalanden var för magstarka för att kunna visas i svensk TV. Han, som levde i ett fallfärdigt ruckel utanför Skövde var då mångkulturell så det räckte och blev över, men det var på fel sätt. Den sortens mångkultur som yttrar sig i att man lever som på 1800-talet, badar en gång om året, vare sig det behövs eller ej och ogenerat talar den lokala dialekten, betraktas inte som mångkultur av de som propagerar för den.
Men det finns en positiv mångkultur också. Jag lever själv i två världar och jag står med fötterna stadigt i två kulturer, som ortodox jude, men också som folklivsforskare med Västergötland som specialitet. I detta fall kan man nämligen äta kakan och ha den kvar. Man kan beundra de sydvästgötska bonadsmålningarna och själv bo i ett hem där kiddushbägare och sabbatsljusstakar utgör prydnaderna. Man kan forska om svenska folkdräkter och själv till sabbaten iklä sig en judisk. Man kan, som jag gjort, uppteckna svenska folkdanser och själv dansa horra. Man kan tala både västgötska och jiddish (min vän Göran Larsson lyckas med konststycket att tala engelska, franska, tyska, hebreiska och arabiska på tydlig västgötska). Man kan beundra tjusningen i både svensk skönlitteratur och chassidiska skrifter. Man kan forska om västgötska kristna väckelserörelser och själv be dagligen i synagogan. Man kan lyssna till Evert Taube, Shlomo Carlebach, Karl Gerhard, Aaron Lebedeff, Sonja Hedenbratt och Molly Picon. Och man kan låta kulturerna inspireras av varandra. Vad vore en sabbatsmåltid utan sill och nubbe?
Därmed vill jag ha sagt att främmande kulturer inte utgör ett hot mot den svenska. De svenskar som föraktar den egna kulturen, som bara kan se utländska förebilder bakom alla svenska kulturyttringar – Lucia är ett italienskt helgon, folkdanserna är från början utländska, etc, etc – är de verkliga kulturmarodörerna.
Min recension har satt igång en debatt. Om den leder till en nyanserad syn på invandringsfrågor, ja då har både jag och författarna Arnstberg och Sandelin lyckats.
PS. Jag har i dag också skrivit ett annat inlägg, som handlar om att man faktiskt kan diskutera vissa romers kriminalitet utan att därmed hävda att alla romer är kriminella. Det har Arnstberg sagt i trettio år nu. Så åsiktskillnaderna oss emellan är inte avgrundsdjup, bara därför att jag tycker att Arnstbergs senaste bok inte håller måttet DS.

Annonser

10 reaktioner på ”Jag vill inte avskaffa svensk etnicitet med omedelbar verkan

  1. Välskrivet, nyanserat och förbaskat bra.

  2. För det första: det har väl inget med invandringen att göra hur Manchester såg ut på 1800-talet!? I så fall så skulle Sverige varit ett väldigt fattigt land under, säg femtiotalet. Anledningen till att så inte var fallet beror förstås till en del på Sveriges försprång efter andra världskriget men också på att Socialdemokraterna gav arbetarna mycket bättre rättigheter. Det finns nog heller inget land som haft så många duktiga uppfinnare och entreprenörer som Sverige per capita, låt vara att en del av dem invandrat (men då talar vi om invandring från västliga kulturer där invandrarna bidrog med kapital och kunskap).

    Dessutom måste man skilja på invandring och invandring. Hade Sverige exempelvis ersatt de, säg 700000 – 800000 människorna med rötter i MENA-länderna, Mellanöstern och Nordafrika (i mångt och mycket aggressiva kulturer där många vill leva efter religiösa lagar, där kvinnor ofta inte arbetar och där inavel är relativt vanligt), med invandrare från Ost- och Sydostasien så hade det förstås sett mycket annorlunda ut. Det är ungefär så Kanada har gjort, förutom att de ställer helt andra krav på invandrarna än vad svenska politiker gör.

    Mångkultur har aldrig fungerat (förutom i diktaturer) och kommer aldrig att fungera. Jag skulle kunna räkna upp mängder med exempel men det får bli en annan gång.

    ”Smältdegeln” USA var fram till sextiotalets mitt ett mångetniskt land men håller nu tack vare den mexikanska invasionen att bli ett mångkulturellt land. Eric Fishers ”Ethnic maps” visar dessutom hur segregerade många städer är, med Detroit som det stora skräckexemplet. I dag är länder som Japan och Island några av världens mest fredliga länder, medan USA låg på säg 88:e plats sista gången jag kollade på ett Peace Index.

    Det lustiga är att de som pushar för mångkultur – politiker, journalister, vissa myndighetspersoner och ”kändisar” – själva bor i segregerade tämligen rasrena områden på långt avstånd från den mångkultur de hyllar.

    För bara femtio år sedan hyllade Tager Erlander och Herbert Tingsten det homogena Sverige. Ett land som därigenom undvek etniska och religiösa konflikter och var ett av världens mest fredliga länder.

    Själv växte jag upp i ett Sverige nästan utan skottlossningar, bilbränder, skolbränder, stenkastning mot räddningskår och där ett mord så sent som bara för 40 år sedan var en stor sensation. Det kommer dessutom att mindre och mindre handla om mångkultur i framtiden, utan om MENA-kulturen kontra västvärldens kultur.

    Mångkulturella länder är helt enkelt splittrade och mer våldsamma länder. Det behöver inte ens handla om etniska konflikter – se bara på forna Jugoslavien, Syrien och alla klankrig i Afrika.

    En stor övervägande del av mänskligheten vill helt enkelt bo med människor som ser ut som de själva och har samma kultur. Ett utmärkt bevis på detta är alltså alla politiker, journalister, vissa myndighetspersoner och ”kändisar”.

    Jag kan förstås inte bevisa det, men jag börjar mer och mer misstänka att det hela styrs av starka globalistorganisationer som vill förvandla västvärlden för att därigenom bland annat kunna sänka lönerna och öka storföretagens vinster. Man behöver bara ställa sig frågan varför inga eller få anser att framgångsrika länder som Japan och Sydkorea borde bli mångkulturella. När det gäller den historiska skulden så har Japan i hög grad en sådan, men det är ändå väldigt få som anser att de på grund av denna skuld ska importera mängder med araber. Liksom att turkarna borde importera mängder av människor från tredje världen på grund av Ottomanska riket. (Det finns förstås fler exempel.)

    Med fortsatt hög invandring från främst MENA-länderna och relativt lågt barnafödande hos ursprungsbefolkningarna så tvivlar jag på att vissa länder (Sverige, Frankrike, Holland och Belgien ligger mest illa till just nu) kommer att förbli demokratier om 50 – 100 år. I bästa fall så får vi bara ännu mer motsättningar och våld, men då kommer bara de som har råd att bo i gated communities att klara sig hyfsat.

    De största hycklarna är vissa judar (men långtifrån samtliga förstås), som lobbar för mångkultur i Västvärlden samtidigt som Israel är ett av de mest rasistiska länderna i världen och där man inte skäms det minsta för att predika homogenitet. Jag har länge frågat mig varför det är så, men faktum är att ju mer blandad en befolkning blir, desto mindre utsatta blir judarna. Nu har dock vissa av dem varit ”lite för smarta för sin egen skull”, i och med att judar trakasseras av vissa arabiska grupper i städer som Malmö.

    Jag har dock aldrig sett att Göran Rosenberg och Peter Woolodarski bli upprörda över det allt ökande våldet mot pursvenskar, vilket gör dem till hycklare. Woolodarski som dessutom gärna skryter om hur stark han är i sin judiska identitet. Får jag då lov att vara stark i min svenska identitet eller germanska identitet, Peter? Jaså inte! Kanske får jag vänta med att känna stolthet över min etnicitet tills svenskar blir en minoritet i Sverige kring år 2055 ….

    Till sist ett citat om mångkultur från den alltid lika intressante socialantropologen – och juden – Jonathan Friedman:

    ”Det är en fantasi, som inte ens är färdigtänkt, om att folk från olika delar av världen skall blandas ihop i något slags lyckligt samhälle. Det har aldrig funnits. De enda multikulturella samhällen i världshistorien har varit det man kallar för pluralsamhällen. Det brukar vara imperier eller kolonialsamhällen, där man importerar folk från andra delar av världen och sätter dem i speciella områden där de bor. Folk håller sig väldigt separata från varandra. Och det är vad som hänt i Sverige. Det är segregation som präglar vårt multikulturella samhälle.”

  3. Bra att du svarar Julia. Hon har nog läst lite för snabbt och missuppfattat dig?
    Men beträffande Evert Taube, Karl Gerhard och Sonja Hedenbratt så är dessa numera borttagna från den svenska radion.

  4. ”Jag vill inte avskaffa svensk etnicitet med omedelbar verkan”

    Inte med omedelbar verkan – när i så fall? Du som globalist … globetrotter … ? kan bo i Manchester eller var som helst. Gör det!

    Har du glömt att Stockholm är bara en liten del av Sverige? Och ute i SVERIGE finns svenskar som inte vill låta sig avskaffas.

    Har du missat att de flesta som kommit/kommer de senaste decennierna inte vill beblanda sig med svenskar, svenskhet etc? Inte med övriga heller utanför deras etnicitet och klaner.

    Jag upprepar: Du känner inte oss svenskar och du är ingen svensk hur väl du än känner språket. Ty du vill avskaffa den svenska etniciteten … dig själv, nej då!

    Jag upprepar: Stockholm är inte Sverige, minst av allt. Och allt som kommer från Stockholm börjar vi ute i spenaten se ner på: nya tokerier från de aluminiumförgiftade.

    Vi finns kvar där ute – dock totalt avväpnade på alla sätt – men vi finns och låter oss inte avskaffas … så lätt. Och inte av någon viktigpetter som sitter i Manchester eller var som helst.

    • Maja, jag har släktforskat och mina rötter går tillbaka till 1600-talets Bohuslän och Halland. I Stockholm däremot har jag aldrig bott, bara besökt då och då. Du utgår från en mängd saker om mig, som inte stämmer. Fortsätt du att finnas kvar och inte tänker jag verka för att du skall avskaffas!

      • Jag vill tacka dig för att du tillåter människor med andra åsikter att kommentera. Och vi svenskar är ganska bra på att avskaffa oss själva.

        Det påminner mig om en insändare i en lokaltidning, där en ung kille med invandrarbakgrund sade följande till en svensk kvinna: ”Hur tror du att vi blattar ska kunna respektera er svenskar när ni föraktar er själva!”

        Jag har också hört invandrare som blir helt mållösa att människor i en av de mest framgångsrika länderna kan se ner på sin egen kultur. OK, det har till viss del att göra med att många politiker och journalister gör sitt bästa för att trycka ner allt som kan anses som svenskt, men det är å andra sidan mest ett bevis på att Gramscivänstern och kulturmarxisterna tagit över.

        Däremot så har du fel när du skriver ”Problemet är att de överdriver och målar upp en bild av en konspiration, som till och med vill straffa befolkningen som röstat på Sverigedemokraterna med att öka invandringen ytterligare”.

        Sommaren 2010 gick Reinfeldt ut och sågade sin egen invandrings- och flyktingpolitik i finländsk press http://meritwager.wordpress.com/2010/07/11/statsminister-fredrik-reinfeldt-sager-det-sjalvklara-de-som-har-fatt-avslag-forvantas-lamna-landet/

        Hade sade bland annat att de som har fått avslag på sin asylansökan förväntas lämna landet. Cirka åtta månader senare gjorde Reinfeldt en deal med Miljöpartiet (ett parti som på sikt vill ha fri invandring utan krav på försörjning), där han i princip svängde 180 grader.

        Men det blev ännu värre än så:

        http://www.svd.se/nyheter/inrikes/reinfeldt-angrep-sd_7646656.svd

        ”De (SD) är början på den nedgång vi redan har i andra länder, därför ska vi isolera dem från inflytande, sade statsministern och hävdade att det var just det han hade gjort när regeringen slöt en överenskommelse kort efter valet med Miljöpartiet om asyl- och migrationspolitiken.”

        Bloggaren och flyktingarnas ombudsman, Merit Wager, var mycket kritisk:

        http://meritwager.wordpress.com/2012/11/06/effekten-av-sd-var-att-vi-fick-en-politik-i-motsatt-riktning-sade-reinfeldt/

        ”Är det så Moderaterna bedriver politik? Som om de vore ett företag som ska konkurrera ut ett annat företag? Reinfeldts taktik låter skrämmande. Man kan väl inte regera ett land genom att låta sig styras så mycket av vad ett annat parti säger, tycker och gör att man i protest mot det partiet ingår överenskommelser som man annars inte hade gjort!? Det är ju det han säger att det var för att isolera SD som ’regeringen slöt en överenskommelse kort efter valet med Miljöpartiet om asyl- och migrationspolitiken’ och att ’effekten av SD var att vi fick en politik i motsatt riktning’. Hur hade migrationspolitiken sett ut om SD inte hade funnits? Hade Moderaterna då inte träffat någon överenskommelse med Miljöpartiet?”

        Reinfeldts uppgörelse innebär att många svenskar helt i onödan kommer att drabbas av mer våld i form av misshandel och våldtäkter av människor som aldrig skulle befunnit sig i Sverige om Reinfeldt inte svängt 180 grader.

        Så ja – han ”offrar” en del av alla säg 94 procent som inte röstade på SD i valet 2010.

      • Peter, jag håller på att det skall vara högt i tak och att alla, som inte kommer med grova personangrepp eller liknade, skall ha rätt att säga sitt. Men – och det hoppas jag ni som har något på hjärtat att säga respekterar – tanken med min blogg är inte att bli ett forum för diskussion i invandringsfrågan. Det finns ju mängder med andra fora för den debatten. Men så länge folk fortsätter att hålla en respektfull ton, så släpper jag fram dem.
        Jag känner till uppgörelsen med MP och tycker väl ungefär som Nathan Shachar i gårdagens DN, att Reinfeldt är så livrädd för rasiststämpeln att han går emot sitt eget parti i denna fråga. Jag är övertygad om att detta leder till jordskredsseger för Sd vid nästa val. För det är en väldigt korkad taktik och då röstar folk i protest. Vid en sån seger kommer Sd att behöva mycket nytt folk för att fylla politiska uppdrag. Då är det att hoppas att sansade människor, som kan se skillnaden mellan invandringskritik och främlingsfientlighet, tas in i leden.
        Men herrar Arnstberg och Sandelin kallar uppgörelsen mörkläggning och framställer den som en medveten konspiration. Det är realpolitik det handlar om och inget annat. Visserligen ovanligt korkad sådan, men dock…

      • Min aktning och respekt Dan Korn och inte minst för ditt sympatiska sätt att svara Maja på.

  5. Dan Korn, jag tycker också att du svara på ett sympatisk och empatiskt sätt. Du verkar ha full förståelse över den förtvivlan och oro som många av oss känner. Heder åt dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s