Oromantiska vargar och romantiska ”naturvårdare”

älg

Denna bild av en vargriven älg dök i dag upp på Facebook. Den får mig att leta fram följande text, som jag skrev förra sommaren för Borås Tidning med anledning av den tragiska olyckan då en djurskötare bets till döds av de gulliga vargarna.

Jag hade länge tänkt att skriva något om vargar.
Orsaken var följande ord i en ledare i Dagens Nyheter den fjärde april, apropå den nya rovdjursutredningen:
”Man måste ha förståelse, menade utredaren, för att inte alla tycker att ett nytt vargbestånd förgyller tillvaron. ’Det går inte att säga att vargen inte är farlig för människan’. Men varför går inte det? Enligt uppgift har en varg i Sverige dödat en människa. Det ska ha skett 1821. Getingar och hundar har fler liv på sina samveten. Och inte brukar vi väl beskriva dem som farliga? Tvärtom kan den som är fobiskt rädd för ett tämligen ofarligt djur erbjudas beteendeterapi – eftersom man anser att det handlar om ett slags felinlärning snarare än ett utifrån kommande hot.”
Den tvärsäkra stilen, som framställde vargmotståndare som lidande av fobier, som skulle kunna botas med terapi, retade mig. Det var inte bara en människa som dödades av varg 1821. Det var nio människor som dödades och femton som skadades. Men det jag ville skriva om var att motstånd mot varg inte bara behöver bero på en rädsla skapad genom att man förläst sig på Rödluvan och vargen, en rädsla som enligt DN skulle kunna bearbetas med terapi. Motståndet kunde ha andra orsaker.
Den tragiska händelsen i Kolmårdens djurpark ställer givetvis DN:s ledare i en pinsam dager. Jag vill därför börja med att beklaga sorgen för alla släktingar, vänner och arbetskamrater till den dödade djurskötaren.
Men fortsättningen tänkte jag inte skulle bli ett ”vad var det vi sa”. Sådant har det redan blivit mycket av i pressen och på många bloggar de senaste dagarna. Jag vill försöka diskutera vargfrågan utifrån en annan synvinkel.
Det handlar om myten om att den oförstörda, ursprungliga naturen alltid är den mest eftersträvansvärda.
Jag besökte en gång en gammal man, som var mycket stolt över sina “naturliga ängar”. Själv var jag måttligt imponerad. Sedan den gamle inte längre orkade slå ängarna med lie, började de allt mera likna ett hav av sly. Naturen hade därmed sin gång och visade att sammansättningen av orden “naturlig” och “äng” inte är så lyckad. Det är tack vare att människan hävdar ängen med slåtter som det finns ängar.
När arkeologer ville “skydda” gravfältet på Björkö i Mälaren förbjöds torparen, som brukat slå gräset på gravkullarna, att fortsätta med det. Resultatet blev att gravfältet växte igen och trädrötter tillfogade svår skada på gravarna. Den naiva tron att naturen på egen hand skulle vårda fornminnena visade sig förödande. Numera har arkeologer lärt sig att betesdjur är deras bästa vänner i fornvården.
Längs E6:an nära Ikea finns en risig skog, som inte ser mycket ut för världen. Men mossiga gamla skyltar deklarerar att detta är ett naturreservat. Varför verkar ingen längre veta. Det beror på att här fanns för snart hundra år sedan ett bestånd av “trädhassel” som ansågs så värdefullt att det borde skyddas. Alltså förbjöds markägaren att hävda hasselskogen. Nu var det så att dessa träd inte var någon särskild sorts hassel. Det var markägaren som varje år huggit bort alla sidoskott och bara bevarat en stam av varje hasselbuske. Då växer sig denna enda stam hög och kraftig. Av busken blir ett träd. Men när hävden upphörde, ja då blev det av den präktiga trädhasselskogen bara ett väldigt hasselsnår, där de gamla trädhasslarna numera ligger och ruttnar bort på marken.
Dessa exempel visar på en naiv, romantisk syn på naturen. Skrivbordsbildade “naturvårdare” förstod inte människans roll i naturen. Och även när de har förstått människans roll har denna nedvärderats och setts som något som helst skall bort. Ett exempel är Svenska Naturvårdsföreningens “Rapport från projekt varg” 1976, där det på fullt allvar föreslås att man med kontant ersättning bör försöka förmå samer att överge en stor del av deras traditionella renbetesland. Renarna skall köpas in och få förvildas. Så skall varg planteras ut i området. Vargen har nämligen “rätt” att leva i Sverige.
Men samernas urgamla rätt att använda fjällområden som renbetesland var tydligen inte lika viktig för SNF. Det konstaterades i samma rapport att vargen inte alls är ett utrotningshotat eller sällsynt djur internationellt sett. Sedan dess har vargstammen i världen ständigt ökat. Men det har inte antalet renskötande samer gjort. Vem har rätt att döma att vargen är viktigare eller värdefullare än renskötande samer?
Vårt svenska landskap är ett kulturlandskap, där både växter och djur beror på människans påverkan. Detta är på både gott och ont. Mycket kan invändas mot de sätt som landskapet hävdas efter. Många människor har synpunkter på den industriella formen av jord- och skogsbruk och menar att det storskaliga bruket leder till en utarmning av antalet arter. Men att utgå från att den ohävdade naturen, med urskogar och och okontrollerade rovdjursbestånd automatiskt skulle vara det mest eftersträvansvärda, är en ideologi vars förespråkare alltför ofta utan diskussion upphöjer till en norm som vi andra skall acceptera utan diskussion.
De senaste dagarna har jag läst många inlägg både för och emot vargar. Själv tycker jag gott att det kan finnas ett bestånd av varg i våra skogar, men något jag förfäras över är det sätt alltför många vargförespråkare för debatten på. Där är DN:s ledare om vargmotståndare som drabbade av en fobi som kan botas med terapi en mild form. Värre är en internetsajt som hotar vargmotståndare till livet och som bemöter vargmotståndares argument genom att “avslöja” att en motståndare var sängvätare som barn och att en annan har alkoholproblem. Detta är inte bara en mycket låg debattnivå. Det visar tyvärr på något som förekommit så ofta förr, nämligen att de som anser sig föra djurens talan fullständigt struntar i människovärde. Denna sajt anklagar en vargmotståndare för nazism. Jag vet att de har rätt i sak, att denne motståndare är, om inte nazist, så i varje fall debattör långt ute på den yttersta högerkanten.
Men vargförespråkarna borde sopa framför egen dörr först. När Nazistyskland införde de så kallade Nürnberglagarna innebar det inte bara en kraftig försämring av människovärdet. I samma lagar finns också lagar om kraftigt förbättrat djurskydd. Dagens djurskyddsaktivister borde visa att de inte följer samma unkna tradition.

Annonser

4 reaktioner på ”Oromantiska vargar och romantiska ”naturvårdare”

  1. Jaja det där med samers rätt att hålla djur bara för att de har gjort så i 3000 år som de hävdar är tydligen helt oantastbart, att sen renar äter lavar som det tar många hundra år för att nybildas det kvittar tydligen också. Sen är jag så trött på alla jämförelser med nazityskland alla verkar ha blivit experter på tysk 30-tals historia och vilka lagar som fanns då.

  2. Tack för din kommentar. Det är sällan det man skriver om så vackert illustreras som just i dina ord.

  3. BRA skrivit om dessa vargromantiker!
    Jag brukar ju alltid att föreslå att det är dags att släppa lite frigående vargar i Vitabergsparken och i Tantolunden på Södermalm i Stockholm så blir det nog annat liv i skällan!

  4. Vargen har jagats med blåslampa av människan i tusentals år, och vargen har lärt sig att frukta åsynen, lukten och ljuden av människan. Och som flockdjur har denna inlärda rädsla överförts från äldre flockmedlemmar till valparna osv.

    Men så fort man inte jagar vargen längre avtar skyggheten, och leder till att vargen efterhand ser människan som vilket villebråd som helst.. Se bra på hur skyggheten hos rådjur försvunnit i storstadsområdenas utkanter där de inte jagas hårt.

    De vargar som är minst skygga för människan skjuter man. Men det är fel metod, på det sättet lär sig inte flocken skygghet. (Död varg talar inte med vargåtbörder om för sin flock att den skall passa sig för människan). De orädda vargarna skall i stället fångas in levande, och sen utsättas för skrämmande och smärtsam behandling med närvaro av människor och tamboskap, så att den lär sig att frukta både folk och fä. Sen kommer den att påverka sin flock till ökad skygghet.

    Hur svårt kan det va?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s