Allting går igen…

Exif_JPEG_PICTURE

Några av de judiska flyktingbarnen i Alingsås 1943. Min pappa står näst längst till höger.

Hösten 2008 hade min far blivit sjuk och jag besökte det judiska ålderdomshemmet i Göteborg för att undersöka om de kanske hade en plats för honom. Det hade de inte, men där fanns en trave med gamla böcker, som jag blev tillfrågad om jag kanske ville ha. Där fanns en hel del intressanta saker, nämligen de judiska böcker som trycktes i Sverige alldeles efter kriget, då här fanns tusentals judiska flyktingar undan Förintelsen och då behovet av bönböcker och andra judiska böcker var stort. Det är inga böcker jag någonsin kommer att läsa, men det är roligt att se tryckorten “Stockholm, Schweden” skrivet på jiddish på böckernas titelsidor.
Men där fanns också en bok av ett helt annat slag: Karl-Erik Kejnes bok “Om dessa tiga”. För mig blev det inledningen på det forskningsprojekt som avslutades i somras, med boken “Kejne, verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer”.
En sak som ideligen slog mig var de märkliga sammanträffandena, som ideligen dök upp i Kejneaffärens kölvatten. Samma människor var iblandade på olika vis och ibland gjorde slumpen att affären drevs framåt. Hade samma människor träffats en annan dag, hade aldrig något hänt. Jag upptäckte att Kejne bodde granne med huvudpersonen i en annan rättsröteaffär, Kurt Haijby. De hade sina köksfönster mot samma bakgård.
Kejne knöt många skumma kontakter och det var ett lyckligt ögonblick då jag kom på att man borde undersöka om dessa personer kanske hade personakter i Säpos arkiv. I flera fall hade de det. Den vägen fick jag dokumentation om livsöden som ibland var så fantastiska att de borde ägnats egna böcker (och jag är igång med att skriva en sån bok om en av dessa figurer just nu).
Ofta förekom i Säpos papper rapporter som skrivits av en viss “Annette”. Hon var inte den enda av Säpos tjallare, men hon var helt klart flitigare än de andra. Dessutom blir hon ganska ofta personlig i stilen, som till exempel när hon klagar på ett visst uppdrag, eftersom karlen hon rapporterar om är så ful och klåfingrig att hon inte vill träffa honom mer. Det framgår att om han i stället varit vacker och smekande, hade hon inte haft något emot uppdraget.
Riksarkivets hjälpsamma personal berättade för mig att “Annette” i själva verket hette Karin Lannby, en äventyrlig kvinna. En tid hade hon varit sambo med Ingmar Bergman och hon var förresten nyligen avliden när jag fick reda på hennes existens. Jag blev tipsad om Anders Thunbergs bok “Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur 2009).
Nå, jag var tvungen att dra gränsen någonstans. Kejneboken blev full av utvikningar från ämnet, men Karin Lannby var lite för perifer för att jag skulle fördjupa mig närmre i hennes öde.
För en dryg månad sen var jag i Malmö och gick förbi ett antikvariat som skyltade med Thunbergs bok. Det var på lördag kväll, då antikvariatet var stängt, men jag berättade detta för en judisk vän som jag var på väg till just då. Han gick och köpte boken till mig och innan han gav mig den hade han själv börjat läsa i den och då funnit att hans betydligt äldre svåger fanns omnämnd därför att han på trettiotalet forskat om ämnet “judisk infiltration i den akademiska världen”. Det förklarade en del för min vän, som han tidigare anat, men inte vetat.
I går började jag läsa om Karin Lannby. Och när jag kommit till sidan 34 fick jag uppleva det som i gamla romaner brukar beskrivas som att blodet “fryser till is”. Huden på armarna knottrade sig, när jag läste att Karin Lannby hade haft ett förhållande med författaren Arnold Ljungdal, som dock övergav henne sommaren 1932, när han under ett besök i Berlin träffade den norska psykoanalytikern Nic Waal.
Sommaren 1932 i Berlin träffade Nic Waal fler än Arnold Ljungdal. Hon studerade psykoanalys ihop med en från början rysk kvinna, då bosatt i Berlin, som hette Nina. Nina var kommunist och judinna, en kombination som året därpå blev direkt hälsofarlig i Berlin. För att rädda Nina ordnade då Nic Waal så att hon kunde fly till Norge, där hon ingick ett skenäktenskap med en viss herr Hasvold, för att få stanna.
Efter Anschluss 1938 ordnade Oslos judiska församling, i samarbete med Nansenhjälpen, så att en grupp med tjugo judiska barn kunde få komma från Wien till Norge. För att ta hand om dem och det barnhem som upprättades anställdes Nina Hasvold. Bland barnen fanns min pappa.
Natten till den 26 november 1942 tillfångatogs Norges judar vid en aktion arrangerad av norska polisen. Samma dag deporterades de med ångaren “Donau” till Stettin, varifrån de fördes till Auschwitz, där nästan alla omedelbart gasades till döds. Att den norska polisen gjorde detta på tyskarnas order, är en skamfläck i Norges historia. Men det är ett hedersamt minne att en stor del av de norska judarna lyckades fly till Sverige, tack vare hjälp från norska motståndsrörelsen. För det judiska barnhemmet sattes en särskild räddningsplan i verket. Och nyckelpersonen i den planen var Nina Hasvolds väninna från sommaren 1932 i Berlin, Nic Waal. Hon hade som läkare rätt att färdas i bil och hon hämtade barnen i flera omgångar från barnhemmet och förde dem i säkerhet i en villa i Oslos utkanter. Hon riskerade sitt eget liv när hon körde med barnen liggande på golvet i bilen, genom en tysk kontrollpost på Majorstuen.
Nic Waal räddade livet på min pappa och tack vare att jag letade efter en ålderdomshemsplats för pappa 66 år senare fick jag upp spåret på en historia som 71 år senare åter hamnade hos Nic Waal!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s