Det var väl synd!

Juda Hertz1
Nedräkningen har börjat. Det drar ihop sig till Jom Kippur, dagen i den judiska kalendern då vi gör upp räkningen med det vi gjort galet under det gångna året, förhoppningsvis stryker ett streck över det och börjar om med nya krafter. Därför kommer här lite tankar om synd, bot, bättring och omvändelse, skrivna så att de förhoppningsvis kan inspirera dels mina judiska läsare dels också de som har en annan tro än min. För felar gör vi ju alla, vad vi än tror på.
I Talmud finns en diskussion om när skapelsen ägde rum. Och nu handlar det inte om det var för 5774 år sen eller för miljontals år sen. Det är visserligen en intressant fråga, men den tänker jag återkomma till. Tills dess vill jag bara säga att det enligt min uppfattning inte finns någon motsättning mellan de religiösa och vetenskapliga synsätten.
Nej, diskussionen i Talmud handlar om rätt datum för skapelseberättelsen. Och slutsatserna är förbryllande. “En säger att det skedde i månaden Nissan (på våren) och en säger att det var i månaden Tishri (på hösten)”. Diskussionen mynnar ut i slutsatsen att Guds plan på att skapa världen kom på våren, men själva skapelsen skedde på hösten. Och den första dagen i skapelsen var den 25 Elul. Men vänta lite nu. Diskussionen gällde ju om det var i Nissan eller Tishri. Så kommer slutsatsen att skapelsen i själva verket inleddes i en tredje månad, som inte nämnts tidigare!
Orsaken till denna knepiga slutsats är att om skapelsen inleddes den 25 Elul blir den förste Tishri den sjätte dagen i skapelsen, dagen då Adam och Eva skapades. En enkel slutsats skulle då kunna vara att människan var själva syftet med skapelsen. Innan människan kommer in i bilden är syftet med skapelsen meningslöst. Därför skulle man alltså kunna säga att världen verkligen skapades i månaden Tishri.
Men så enkelt är det inte.
Rashi säger i sin kommentar att den något röriga ordningen i skapelseberättelsen beror på att allt egentligen skapades redan den första dagen, varefter de olika delarna sattes samman under de kommande dagarna. Därav uttrycket att jorden skulle frambringa levande själar (1 Mos. 1:24). Själarna fanns där redan, men nu var tillfället kommet för deras frambringande. Man kan alltså inte säga att den fysiska skapelsen av människan den sjätte dagen var det alltsammans syftade på. Den fysiska skapelsen hade redan skett, den 25 Elul. Men däremot skedde en andlig skapelse verkligen den sjätte dagen. Från den andra dagen i skapelseberättelsen slutar de olika dagsverkena med orden “Och Gud såg att det var gott”. Men den sjätte dagen heter det att det var “mycket gott”.
Vad var det som var “mycket gott”? Flera kommentatorer säger att det var ondskan! Och den satte igång med sitt arbete omedelbart, i skapelseberättelsen i form av ormen som frestade kvinnan att äta av livets frukt. Jo, det står så, “kvinnan”. Först efter syndafallet, då först kvinnan och sedan Adam, mannen, ätit av livets frukt, som fick till resultat att de fick lämna Eden, kallar Adam sin kvinna för Eva, “Chava” på hebreiska. 1 Mos. 3:20 förklarar namnet med “moder till allt levande” och Rashi säger att det kommer av “Chaja”, liv. På svenska är det svårt att förklara det, men på hebreiska är skillnaden mellan “Chava” och “Chaja” endast en liten mängd bläck, förlängningen av bokstaven “jod”, så att den blir “vav”.
Men den där lilla skillnaden på boksavens längd är betydelsefull. “Chava” kan nämligen lika gärna tolkas som kommande av “chaviv”, kär. När kvinnan alltså ställt till det, både för sig själv och sin man, kallar mannen henne “kär”. Förklaringen finns i en klassisk berättelse om det barnlösa paret som kom till en rabbin och bad om råd. De hade varit gifta i många år, men inte fått några barn, trots att de älskade varandra så innerligt. Rabbinen frågade om de någon gång grälat. När de svarade nej på den frågan, rådde rabbinen dem att ställa till med ett riktigt praktgräl, så skulle de få barn. Den särskilda kärlek och närhet som man kan uppnå efter att ha grälat riktigt och sen gjort fred hade de nämligen aldrig upplevat. Först genom att förlåta varandra för de onda ord som grälet skulle åstadkomma, kunde de komma varandra så nära att de skulle kunna få barn.
Och det är där vi får förklaringen till varför det är ondskan som är “mycket god”. Det är givetvis inte ondskan i sig, men därför att ånger för onda handlingar öppnar portarna för Guds nåd och förbarmande. I den stora samlingen muntliga förklaringar “Midrash” sägs det att Gud hade skapat många världar innan vår värld skapades, men de hade alla förstörts. Det var först sedan Gud skapat vår värld, med en ny ingrediens, det som kallas “midat harachamim”, förbarmande och nåd, som skapelsen kunde bestå.
Här är vi ute på djupt vatten, eftersom det jag här skrivit lätt kan feltolkas. Det har nämligen funnits flera religiösa avarter genom historien, som hävdat att Guds nåd är så eftersträvansvärd att man måste synda riktigt ordentligt för att få del av denna stora nåd. Inom judendomen fanns flera falska messiasgestalter under 1600-talet som hävdade detta. Och inom kristendomen förekom samma tankar inom de extremt pietistiska rörelserna under 1700-talet och även i “munken” Rasputins besynnerliga sekt i det tidiga 1900-talets Ryssland och i svenska Knutby hundra år senare. Men det där med att särskilt anstränga sig för att synda, behöver man inte bekymra sig om. Ondska och synd behöver inte vara stora och öppet ondskefulla ting. Ingen människa klarar av att leva ett helt igenom gott liv. Knappt någon klarar av att alltid tala sanning, att aldrig säga ett ont ord om sin medmänniska. Och vem kan säga att han eller hon aldrig brusat upp i ilska? Talmuds rabbiner jämför ilska med avgudadyrkan, så det är allvarligt nog.
Alla har vi alltså våra synder. Och ibland behöver vi göra upp räkningen med dem. Inom judendomen har vi en särskild tid på året för detta, som kulminerar i Jom Kippur, försoningsdagen, då vi hela dagen fastar och ber. Och bönerna består till stor del av ett ideligt uppräknande av långa listor av synder vi begått. Även om alla av oss inte begått alla dessa synder, läser vi dessa listor, för att de som verkligen begått dem inte skall känna sig särskilt utpekade. Men om man vet med sig om att ha begått en synd som inte finns i dessa listor, kan man givetvis lägga till det. Och ber vi om förlåtelse på Jom Kippur, kan vi också vara säkra på att bli förlåtna.
Givetvis går detta lika bra på årets alla dagar. Och den som vänder sig till Gud för att be om förlåtelse blir förlåten.
I Talmud (Joma 86:b) står:
“Reish Lakish säger: Stor är omvändelsen, ty genom den blir villiga försyndelser räknade som misstag. – – – Är det verkligen så? Men Reish Lakish säger: Stor är omvändelsen, ty genom den blir villiga försyndelser räknade som goda gärningar! – – – Det är ingen motsägelse. I ena fallet på grund av kärlek, i det andra fallet av fruktan.”
Denna text tolkas oftast som så, att den som ångrar sina synder av fruktan för att Gud skall straffa honom, får synderna förlåtna. De utplånas. Men den som ångrar synderna av kärlek till Gud, det vill säga den som tänker på Guds storhet och godhet och därför ångrar att han försyndat sig mot Honom, får synderna räknade, så att säga, på sitt pluskonto. De utplånas inte, utan varje synd räknas i stället som en god gärning.
Om detta säger “der Kozhnitzer maggid” (Israel Hopstein 1737-1814, Kozienice, Polen) i sitt verk “Avodas Jisroel” att nuförtiden, när världen är så galen (han skulle ha sett vår tid!) räknas all omvändelse som omvändelse av kärlek.
På samma tråd spinner rabbi Meir av Apt (Meir Rottenberg 1760-1827, Opatow, Polen) i sin bok “Or LeShamajim” och förklarar det lite utförligare. Han påminner om att Talmuds rabbin Reish Lakish själv var en omvänd syndare. Han hette egentligen Shimon ben Lakish och var i sin ungdom landsvägsrövare, innan han blev omvänd och började studera Torah. När han nått till en viss nivå i sina studier kom han med uttalandet att synderna utplånas och räknas som misstag. Det var när han själv hade nått nivån att ha fruktan för Gud. Men senare i livet, när han blivit den ledande rabbinen i sin generation, hade han också nått den andliga nivån för verklig kärlek till Gud. Då kom han med uttalandet att synderna blir förvandlade till goda gärningar. Och eftersom även Gud rättar sig efter de ledande rabbinernas dekret, enligt principen “tzadik goyzer ve Hakadosh Boruch hu mekajem” (den rättrogne beslutar och den helige, lovad vare han, fullföljer) är regeln sedan dess att synderna blir förvandlade till goda gärningar. Och detta beror rent logiskt på att ju mer en människa vant sig vid att synda, ju svårare är det att bättra sig och sluta med det. Ju djupare man fallit, desto större ansträngning krävs för att ställa saker och ting till rätta. Och det är den ansträngningen som är den goda gärningen.
Om vi följer kung Davids ord (Ps 34:15) “vänd dig från ondskan och gör gott” kan vi alltså vara säkra på att det onda inte bara utplånas, utan blir förvandlad till godhet.
Jag kan inte låta bli att avsluta dessa tankar med några funderingar om hur alltid kommer igen och möts i de egendomligaste kombinationer. Rabbi Meir hade, innan han övertog rabbinatet i Apt från sin lärare “der Apter rov” (Abraham Jeshua Heshel 1748-1825), varit rabbin i Stopnitz (Stopnica, Polen). Eftersom han upprepar sina tankar om att synder blir goda gärningar på inte mindre än fyra ställen i sin bok, kan vi nog vara säkra på att dessa tankar också ofta upprepades i hans predikningar. Och därmed är det troligt att mina förfäder hört dessa ord ur hans mun. Stopnitz var nämligen den polska “shtetl” där min farmors föräldrar var födda och så vitt jag vet hade släkten bott där i generationer. Och då är det desto egendomligare att min svärdotter, mina barnbarns mor, hette Rottenberg som flicka och tillhör samma rabbinska dynasti som rabbi Meir tillhörde. Det skulle min farmors far “grosspapa Hertz” ha vetat! När fotot på honom, som illustrerar denna text, togs, bodde han i New York efter att med nöd och näppe flytt undan nazisternas förföljelser. De flesta av hans barn hade mördats och de som överlevt hade spritts över jorden och han skulle aldrig återse dem.
Och jag, hans barnbarnsbarn, har nyligen avslutat fem års forskning med boken om Kejneaffären. En man som spelar en stor roll i den historien är den så kallade “Apelsinmannen” Per Michaëlsson, som påstods ha försökt förgifta pastor Kejne med en apelsin. Hans farfars farfar hette Jechiel och bodde i Apt. Han kan alltså också ha åhört predikningarna om att synder förvandlas till goda gärningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s