Dalmålningar och hijabuppror

277109
En kvinna i ”kvardagsbunad” i Hol, Hallingdal, 1962. Foto: Norsk Folkemuseum.

Reb Jankele, der Psheworsker rebbe i Antwerpen (1906-1998) var en man med en underfundig humor. Han kunde som ingen annan berätta uppenbart absurda historier med ett djupare budskap, historier man borde ha sett rebben själv berätta, för att inse hans underliggande humor. Rebbens barnbarn har gett ut flera böcker med dessa historier, men när man ser berättelserna tryckta på hebreiska blir det inte alls samma sak som att höra rebben berätta dem, bland annat därför att rebbens leende inte syns på boksidorna. Och inser man inte att rebben berättade detta med glimten i ögat, blir en historia som denna fullständigt grotesk:
Rebbe Elimelech av Lizhensk (1717-1787) var en rabbin eller “rebbe” som var känd för sin förmåga att göra underverk. Han hade en vaktmästare anställd, som skötte om rebbens dagliga angelägenheter och ordnade så att folk som sökte rebben för råd eller välsignelser kunde få komma in och tala med honom. En gång när en människa sökte rebben gick vaktmästaren till rebbens studierum för att släppa in den hjälpsökande. Då fick han se att inne hos rebben satt det redan en karl, som var inbegripen i ett samtal med rebben. Vaktmästaren kunde inte begripa hur denne kommit in, eftersom han aldrig släppt in honom. Hur som helst fick den nye hjälpsökande vänta utanför. Och vänta fick han. Efter en lång stund gick vaktmästaren in i rebbens rum, för att skynda på samtalet. Då var rebben ensam därinne. Den märklige besökaren hade alltså kommit och försvunnit spårlöst. När vaktmästaren undrade vem denne mystiska besökare var, avslöjade rebbe Elimelech att det hade varit vår förfader, patriarken Abraham, som kommit från den andra sidan för att hälsa på rebben. Och därför vet vi hur Abraham såg ut. Han var klädd i “shtrockes”, den svarta sidenkaftan med svarta sammetsband, som ännu bärs av vissa rabbiner. Modellen var den som används av Tzanz-dynastin, med 26 hyskor och hakar, i stället för knappar. På huvudet hade Abraham en “biberhit”, alltså den platta vidbrättade sammetshatt som vissa ungerska chassidim bär och som också bärs av jerusalemitanska judar. I hattbandet satt några torkade örter. När rebbe Elimelech frågade varför Abraham hade de örterna i hatten, svarade han att det var därför att de bringade lycka och hälsa.
-Vore det inte bättre om du bad för lycka och hälsa i stället för att förlita dig på skrock, frågade rebbe Elimelech.
-Jo, svarade Abraham, men jag är ju inte rebbe Elimelech!

Man bör alltså ha sett rebbe Jankele berätta denna historia, för att inse att den givetvis inte bör tas på allvar. Den är ju helt orimlig. I himlen behöver man inte förlita sig varken på örter eller böner för att ha hälsan. Och att tänka sig att Abraham i öknen i det forntida Kanaan skulle ha gått klädd som en chassidisk rebbe – med en hattmodell som infördes 1799, alltså efter att historien skulle ha ägt rum – är ju som att bjuda in till förlöjligande och gapskratt!
Eller är det det?
Kan man inte lika gärna se historien på samma sätt som vi ser på dalmålningar – eller för all del på bonadsmålningar även från andra landskap? Vi ser de bibliska gestalterna gå klädda i svenska folkdräkter och röra sig i ett nordiskt landskap, bland typiskt svenska högreståndshem. De bibliska berättelserna har översatts till ett nordiskt bildspråk. Det är charmfullt och har inspirerat Erik Axel Karlfelt till hans diktsamling “Fridolins lustgård och dalmålningar på rim” 1901.
När jag var barn var resorna till vår stuga i den norska fjällvärlden två gånger om året stora upplevelser. Orsaken till att vi hade fått den stora ynnesten att köpa en gammal fäbod på Holsåsen i Hallingdal, året innan den norska staten förbjöd den typen av försäljningar, berodde på att en avlägsen släkting var arbetskamrat med en man som var född på grannstället till de bönder som vi köpte fäboden från. Därför ingick det i ritualen när vi reste dit upp att gå in på denna gård och hälsa på denne arbetskamrats mor, “gamlamor Rue”. Jag minns henne som en liten vördnadsbjudande gumma. Och särskilt minns jag huvudduken med de vita hålstyngsbroderierna och den rödrutiga klänningen med mycket högt liv. “Gamlamor Rue” var den första kvinna jag mötte i Hallingdal som ännu bar “kvardagsbunad”, det vill säga folkdräkt även i vardagslag. Efter det har jag mött ytterligare åtminstone två. Den sista gången jag såg en kvinna i vardagsfolkdräkt var på banken i Ål sommaren 1980.
Folkdräkten var naturlig för människor på många håll i äldre tider. Och på sina håll är den det ännu. Ibland stöter man på korkade påståenden om folkdräkter. Eller, ibland, förresten? Det är snarare väldigt vanligt att man möts av påståenden som vid närmare påseende inte alls stämmer. Det verkar som om just ämnet folkdräkter inbjuder folk till att ta för givet att just deras vilda gissningar i själva verket är sanningar. Ett sånt påstående är att förr hade var socken sin folkdräkt. Det är inte sant. Stora delar av vårt land har aldrig haft några folkdräkter. De folkdräkter som rekonstruerats under 1900-talet är påhitt byggande på spridda gamla kläder påträffade i trakten. De kläderna berättar givetvis om hur folk förr gick klädda i den trakten, men inget om detta var något typiskt för just den trakten, eller om det helt enkelt var kläder som var typiska för tiden.
Men vissa orter hade folkdräkter. Det fanns till och med socknar som hade fastställda regler för hur folk skulle klä sig. Det krävdes förslag och beslut på sockenstämma för att dräktskicket skulle förändras. Det gällde i många socknar i Dalarna, men också på andra håll i vårt land. Vissa socknars befolkningar var av någon anledning mer egensinniga än andras och höll på vissa traditioner. Kända exempel är Vingåker i Sörmland och Toarp i Västergötland.
Ett annat klassiskt påstående om folkdräkter är att de är typiska för en viss tid. En viss dräkt kan påstås vara av typiskt 1500-talssnitt och är därför “egentligen” ingen folkdräkt, eftersom man kan spåra en internationell influens. Sånt prat är mycket vanligt bland människor som av okunskap eller illvilja vill förlöjliga det som brukar kallas “svensk kultur”. Och det är en stor lögn. Om exempelvis kvinnorna i Värend långt fram i tiden klätt sig i kläder som blivit omoderna på andra håll i världen, är klädernas ursprung oväsentligt för att identifiera dem som värendsdräkter. Allt kommer från början någonstans ifrån, men det intressanta är i detta fall inte ursprunget, utan det faktum att det levat kvar och blivit typiskt för en viss trakt.
Många tycker att det är fantastiskt fint med folkdräkter och klär sig gärna i dem, men får samtidigt i det närmaste hysteriska utbrott så fort en folkdräkt kan förknippas med religion. När en muslimsk kvinna i Sverige blir slagen och hotad därför att hon bär huvudduk, vare sig det nu är hijab eller niqab, är det ett allvarligt brott, inte bara mot denna kvinna, utan mot alla som av en eller annan anledning vill se annorlunda ut, som vill gå mot den allmänna normen. När därför både svenska män och kvinnor – för att visa sin upprördhet – för en dag klär sig i huvudduk, blir detta väldigt svårsmält för många andra. Huvudduken är ett tecken på kvinnoförtryck, heter det. En del kvinnor tvingas att bära huvudduken. Andra ifrågasätter kvinnans berättelse. Vem var det egentligen som slog henne och varför?
Allt det där spelar ingen som helst roll. Aktionen kom till för att visa kvinnors rätt att bära huvudduk, om de så vill. Observera: De som vill skall ha rätt att bära huvudduk. Det är alltså inget försvar för tvång att bära huvudduk. Huvudduken påstås vara ett tecken på förtryck, på underkastelse, på allt möjligt. Det blir så svårt när det handlar om en religion och dessutom om något främmande. Då kan man påstå så mycket. Men om någon sagt till gamlamor Rue att ta av sig sin huvudduk, därför att den var en tecken på kvinnoförtryck, hade gamlamor förmodligen varit alldeles oförstående.
Jag leker med tanken att säga till min fru, min dotter och mina tre svärdöttrar, att de måste sluta med att täcka håret, eftersom det fastslagits den senaste veckan på både kultursidor och bloggar, att hårtäckandet inte bara är ett tecken på kvinnoförtryck, utan på mannens egendomsrätt över kvinnan. Förmodligen hade de blivit rasande. Och det kan jag garantera, att lyssnat hade de då rakt inte. Och hade jag kommit med det där med min påstådda egendomsrätt, hade jag nog fått mina fiskar varma.
När det gäller ortodoxa judars sätt att klä sig, brukar det ofta heta att det är den polska aristokratins klädsel från 1700-talet man härmat. Jaha? Jag har sett tämligen många gamla kopparstick av den tidens adel och herremän. Nog för att de hade kläder i brokigt mönstrat siden, nog för att de hade vita knästrumpor, men där slutar faktiskt likheterna. Visst finns där drag i den judiska folkdräkten som levat kvar sen 1700-talet, men andra drag är senare och en del är mycket äldre. Men den jude som i dag går gatan ner i sidenkaftan (av polyester numera), streimel (pälshatt), vita knästrumpor och knäbyxor blir garanterat inte uppfattad som en polsk adelsman från 1700-talet som vaknat till liv. Oavsett ursprunget fungerar den klädseln i dag som en judisk folkdräkt.
Själv har jag burit streimel varje sabbat sen jag gifte mig 1987. Den streimel jag köpte till mitt bröllop använder jag numera för att klä ut mig i, eftersom den är helt omodern! Och när jag i våras blev farfar för sjunde gången och åkte till min son i New York för att fira tilldragelsen, upptäckte jag att jag glömt att lägga ner en “tishbekishe” (kaftan i sidenbrokad) i resväskan. Nåja, det är ju lätt avhjälpt i Brooklyn, så jag knallade in i en affär som sålde judiska herrkläder. Där fanns en riktigt snygg sak i ett härligt mönster, men de hade inte min storlek. Därför frågade jag om de kanske hade en på lager.
-Nej, sa expediten. Det är förra årets modell, så den lagerför vi inte längre.
1700-talskläder? När förra årets modell redan är omodern!
Allt detta har jag skrivit apropå veckans torahtext i världens synagogor. Jag hade kunnat säga mycket mer, men eftersom jag denna sabbat skall predika i Malmös synagoga, vill jag ju inte låta folk läsa det jag skall säga där i förväg! Men utgångspunkten för dessa rader är en annan historia, som påminner om en dalmålning, i sin naivitet. Det är den om två judar som diskuterade hur Moses såg ut. Den ene hävdade bestämt att han givetvis gick klädd i streimel, kaftan i sidenbrokad, knäbyxor och vita strumpor, medan den andre menade att det gjorde han nog inte.
-Jovisst, sa den förste.
-Bevisa det, sa den andre. Står det något om det i torahn?
-Klart att det gör! Det står “Och Moses gick” (5 mos. 31:1, i denna veckas text). Tror du verkligen att han gick någonstans utan att vara ordentligt klädd?!

Annonser

2 reaktioner på ”Dalmålningar och hijabuppror

  1. Tack för lärdomen om folkdräkter och patriarken Avraham! Tack också för svensk nutidshistoria och hur jag ska fortsätta mitt liv i klädsel och dygd!

  2. Snubblade in i din blogg av en slump. Har sett dina böcker och gillar dem! Ovanligt intressanta ämnen som jag inte är så insatt i, men uppskattar att läsa om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s