”När tvenne hjärtan tillsammans slå”

I Femte mosebok 21:10-14 finns en förvånansvärd text, som ger oanade kunskaper om oss människor. Texten lyder:
“När du går ut i krig mot dina fiender och Herren din Gud ger dem i din hand och du tar fångar bland dem, om du ser bland fångarna en kvinna som är vacker till utseendet och du får åtrå till henne och vill gifta dig med henne. Du skall då föra henne in i ditt hus, raka av henne håret och låta hennes naglar växa. Hon skall ta av sig de kläder hon hade när hon blev fångad och hon skall sitta i ditt hus och gråta över sin far och sin mor i en hel månad. Därefter får du komma till henne och leva med henne och hon skall bli din fru. Men om du inte [längre] attraheras av henne, skall du skicka iväg henne. Du får inte sälja henne för pengar och hon skall inte arbeta för dig, eftersom du har plågat henne.”
Krig är inga roliga tillställningar och att de kan få människor att bete sig på ett sätt som annars vore dem fullständigt främmande, det vet vi. Denna text kommer efter ett avsnitt som reglerar krigandets lagar och de är stränga. De har kallats världens första naturskyddslag, för där finns till och med förbud mot att hugga ner träd i samband med belägring. Men en del grymheter fick man begå och att det kunde påverka soldater, så att de gjorde ting de annars inte skulle drömma om att göra, det var ett faktum. De flesta rabbiner har i dessa rader dessutom lagt in en djupare förståelse, den om det andliga krig varje människa utkämpar mot sin fiende, det vill säga människans egen onda drift.
Normalt får en jude inte gifta sig med en ickejude. På biblisk tid fanns det dessutom ett förbud mot att gifta sig med vissa folkgrupper, även om de konverterade. Men kommentarerna påpekar att i detta särskilda fall gällde inte denna regel. Även om den vackra kvinnan var ättling exempelvis till kananéerna, fick soldaten i detta särskilda fall gifta sig med henne. En vanlig uppfattning är att hade det varit förbjudet, hade soldaten gjort det i allafall. Krig är brutaliserande och då kan man inte kräva samma höga moraliska krav. I stället för att förbjuda detta, ger Torahn en utväg. Soldaten skulle föra hem kvinnan till sitt hus, där hon skulle få sitta i en månad, med rakat huvud och långa, ovårdade naglar och gråta. Eftersom många folk tvingade sina kvinnor att klä sig utmanande, för att distrahera soldaterna, skulle hon byta ut de kläder hon hade när hon tillfångatogs. Allt skedde i syfte att soldatens passion skulle svalna och han skulle ångra sig. Då fick han inte behandla den tillfångatagna kvinnan illa. Och ångrade han sig inte, har textens fortsättning en antydan om vad som skulle hända. Nästa stycke handlar om en man som hatar sin fru. Stycket därefter om ett gift par som har en odräglig son. Detta var det liv soldaten kunde vänta sig om han trots allt gifte sig med kvinnan.
Men man kan se hela texten på ett annat sätt. Det gör till exempel “Or Hachaim” (=Livets ljus, Chaim ben Attar 1696-1743) i sin kommentar. Han ställer först frågan: Om kvinnan som soldaten åtrår är ful och inte vacker, gäller regeln inte då? Självklart gör den det. Och då måste man ställa sig frågan varför de helt onödiga orden om kvinnans skönhet finns med. Or Hachaim förklarar det med att soldaten dras till kvinnans själ, som är vacker. Gud har spridit ut särskilt rena och vackra själar bland människor överallt i världen, själar vars funktion är att påverka människorna i deras omgivning att bli bättre. Och när två såna själar möts, kan de dras så till varandra, att Gud tillåter att de normala förbuden överträds. Därmed blir det också uppenbart att detta inte bara gäller ur ett mansperspektiv, så som texten framställer det. Soldater är vanligtvis män och de dras vanligtvis till kvinnor, men i ett annat sammanhang kan det omvända gälla. I Or Hachaims tolkning dras kvinnan här lika mycket till mannen.
Or Hachaim fortsätter med att tolka även den fortsatta texten allegoriskt. Jag skall inte gå in på alla dessa tolkningar. Men jag kommer att tänka på Rambams förklaring till Mishnan, där han (i Sanhedrin 10) går till storms mot “bokstavstroende”. Han säger att Torahn skrivits för alla tider och att många avsnitt (exempelvis skapelseberättelsen) skrivits allegoriskt. Allt i texten har inte lämpat sig för alla tider och alla människor. Därför har den klätts med dimridåer, som man kan tolka på skilda sätt vid olika tidpunkter i mänsklighetens historia. Den som tolkar alla ställen bokstavligt, gör Torahn en lika stor otjänst som den som förlöjligar den, enligt Rambam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s