Dilemman

I stort sett hela Femte Mosebok består av Moses tal inför det judiska folket före hans död. Han ömsom rosar, ömsom risar. Han uppmanar folket att följa Guds bud och upprepar många av dessa bud. Och han varnar för att om man inte följer buden, kommer det att gå illa. Och det är det ackord Moses slår an i de rader som inleder veckans läsning i världens synagogor:
-Se, jag ger inför er i dag en välsignelse och en förbannelse. (5 Mos. 11:26).
Välsignelsen, fortsätter nästa vers, är om man följer Guds bud, medan förbannelsen drabbar en om man inte gör det. Men, som flera kommentatorer påpekar, den första meningen är helt onödig, eftersom de följande meningarna säger samma sak. Och en viktig regel gäller då. Eftersom inget ord i Bibeln är onödigt är de till synes överflödiga orden en inbjudan till uttolkning.
Rebbe Levi Itzchak av Berditchev (1740-1809) menar att texten egentligen handlar om tre olika saker. De efterföljande meningarna handlar om det enkla, om man följer Guds bud och det går en väl, eller motsatsen. Men den första meningen handlar om något djupare. Det kan finnas tillfällen då något kan synas vara en välsignelse, men i själva verket är det en förbannelse. Och tvärt om. Inledningsvis ger rebben exemplet hur en människa kan bli så styv i korken, så högfärdig, av att ha begått en god gärning, att det kunde tyckas att det vore lika bra om gärningen aldrig utförts. Han tar också upp det klassiska dilemmat “en god gärning som gjorts genom en synd”.
I själva verket flödar Femte Mosebok över av denna typ av dilemman. Vi möter flera i denna veckas text. I 15:4 står det att om folket följer budet om sabbatsår kommer det inte att finnas några fattiga bland dem. Men bara några rader längre fram, i 15:11 står det att det aldrig kommer att upphöra att finnas fattiga människor. Detta är ju en uppenbar motsägelse, som dock inte är särskilt svår att lösa. Raderna mellan dessa ställen är uppmaningar att hjälpa fattiga människor, att vara givmild:
“Ge, du skall ge honom och låt inte ditt hjärta känna obehag när du ger honom, därför att tack vare detta kommer Gud att välsigna dig i alla dina gärningar och allt det du företar dig.” (5 Mos. 15:10)
Rashi förklarar “Ge, du skall ge honom” med att om du så måste ge en person hundra gånger, skall du ge. Och på ett annat ställe förklarar han att hjälp till fattiga till och med kan omfatta rena lyxvanor, om den fattige känner att han behöver det. Det är därför man inte bör känna obehag i sitt hjärta när man ger, ty fattiga människor kommer alltid att finnas. Det handlar alltså inte om människor som lever i nöd på svältgränsen, utan om folk som på grund av slösaktiga vanor själva försatt sig i ekonomisk kris. Även såna är det en god gärning att hjälpa.
Men är det verkligen klokt att ge utan hänsyn, till människor som slösar bort det man gett på lyx? Ett svar kan givetvis vara att det kan vara bättre att inte ge, så att människan får ta lite ansvar för sitt liv. Men å andra sidan finns det människor som aldrig lär sig, som ständigt kommer att behöva hjälp. Och vilka är vi att döma om hur det förhåller sig?
I slutet på Femte Moseboks fjortonde kapitel finns ett textavsnitt som verkar minst sagt förfärligt. Om en stads befolkning i Israel börjar ägna sig åt avgudadyrkan, så “skall du söka, undersöka och förhöra noga” och visar det sig då att beskyllningen mot stans innevånare är sann, så skall hela stans befolkning, till och med inklusive befolkningens boskap, slaktas med svärd! Det är otäckt att läsa, men man kan trösta sig med Talmuds ord om att en sån förstörelse av en hel stad och dess befolkning aldrig någonsin ägt rum. Lika lite har en vanartig son avrättats därför att hans föräldrar kommit till en domstol och sagt att han är så olydig att han borde dödas, ett bud som kommer på ett annat ställe i Femte Mosebok. I det sista fallet är det lätt att förstå. Eftersom föräldrar inte kan vittna mot barn på grund av jäv, är själva domslutet att avrätta en vanartig son en orimlighet. Och i fallet med den avgudadyrkande stadsbefolkningen så är just orden om den noggranna undersökningen de viktiga. En hel stads befolkning kommer inte igenom en sån undersökning med allmänt dödsstraff som resultat.
Men då måste vi ställa oss frågan varför dessa grymma texter finns. Jo därför att egentligen hade det varit barmhärtigast att avrätta de avgudadyrkande människorna och den vanartige sonen. Sonen, som redan som tonåring ägnar sig åt att råna folk i vägskälen, kommer med största sannolikhet att fortsätta på den inslagna vägen, med lidande för ett stort antal människor som följd. Och den avgudadyrkan folk i forntiden ägnade sig åt var sannerligen inte att de gick till ett bönehus där de åkallade en gud med ett annat namn, utan de ägnade sig åt människooffer, där barn offrade föräldrar och föräldrar offrade sina barn, där folk torterade och plågade varandra. För att få slut på såna fasansfullheter kan alltså det barmhärtigaste vara att ta död på allihop i stan. Problemet är bara att vi människor inte kan se in i framtiden. Vi kan inte avgöra om den vanartige sonen kommer att fortsätta den inslagna vägen eller om han bättrar sig. Och inte heller kan vi döma när en hel stads befolkning går över gränsen.
Vi kan se att saker och ting är fel, men när vi tror att vi människor kan lösa allt, då går vi vilse, i värsta fall in i totalitära ideologier som vill så väl, men som åstadkommer ondska. Vi kan se vad som borde göras, men vi kan inte göra det.
Ibland är den viktigaste lärdomen att veta att man inte kan göra något.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s