Efter morgondoppet

I morse tog jag årets första dopp, på Labbraudden i Rådasjön. När jag skall försöka skildra detta känner jag mig som Franz Kafka. Enligt biografierna lär han ha suttit och skrivit sina mästerverk (jag kallar dem så, men erkänner att det bygger på hörsägen, jag har aldrig läst dem) i en serveringsgång, med ett ständigt spring från familjens övriga medlemmar. Det är ju så att man för sin inre syn målar upp en bild av det man läser och för min inre syn har jag alltid tänkt mig Kafkas serveringsgång som om den vore belägen i mitt föräldrahem i Mölnlycke. På den ursprungliga ritningen över huset finns nämligen ett rum utritat med benämningen “serveringsgång”. Långt innan huset kom i vår familjs ägo för i dagarna fyrtio år sen, hade det byggts ut, så att serveringsgången blivit ett större rum på husets baksida. Rummet har tre dörrar; till köket, till vardagsrummet och till uteplatsen på husets baksida. Här finns också telefonen. Och så finns där ett runt bord, som inte används till något särskilt och som jag därför utnyttjar som skrivplats. Var och en kan tänka sig att det knappast är en avskild arbetsmiljö. Men å andra sidan är jag på semester, så vem har sagt att det är avskildhet jag behöver? Folk som springer ut och in och telefonen som ringer är ju tecken på sällskap, på umgänge, vilket är väl så viktigt. Men att få något vettigt skrivet, blir ju inte så lätt.
Lugn miljö för skrivande har det för övrigt varit ont om i min tillvaro på senare tiden. För två veckor sen satt jag på ett hotellrum i Polen och skrev, när jag som hastigast fick en stund över. På söndag kväll återvände jag till hemmet i Manchester. Och den resebyråagent som tänkt ut min resrutt skulle jag gärna vilja ha ett samtal med. Min arbetsgivare har visserligen erkänt att han beställde en resa från Polen till England, oavsett flygplats, men att boka resan Gostyn, Polen till Manchester, England som en flygresa Lodz – Edinburgh får man ändå säga var tämligen originellt! På söndag eftermiddag blev jag alltså upplockad utanför fabriken där jag kontrollerat livsmedel för kosherstämpling och körd till Lodz. Det är en resa på drygt tre timmar och chauffören, en ung polsk kille, anställd på fabriken, berättade att det var första gången i sitt liv han var i Lodz. I Edinburgh hade han däremot varit många gånger!
Jag var framme i Edinburgh vid tolvtiden på natten och min omtänksamme arbetsgivare hade inte bara skickat dit en chaufför, utan dessutom sett till så att han hade med sig en påse med smörgåsar och dricka, som smakade ljuvligt. Chauffören var dessutom så omtänksam att han tagit med sig en kudde och ett täcke. Jag somnade genast och vaknade först drygt tre timmar senare, när vi var framme i Manchester och chauffören undrade var jag bodde. Det var alltså inte mycket jag fick se av Skottland på den turen.
På tisdag kväll var det dags att återvända till Polen, för att övervaka packningen av den förra veckans produktion. Jag flög dit tillsammans med min arbetsgivare och denna gång flög vi Doncaster – Poznan, en betydligt mera logisk förbindelse. På kvällen bilade vi därför över bergen i The Peak district till Sheffield och vidare till Doncasters flygplats. Den resan är så underbart vacker att den var värd hela mödan att lämna hemmet innan fastedagen Tisha B’Av var över. Vi bröt fastan först på flygplanet och åt ordentligt gjorde jag först sent på natten på hotellrummet i Gostyn.
Nästa kväll flög jag tillbaka rutten Wroclaw – Liverpool. Allt är bättre än Lodz – Edinburgh!
Wroclaw hette för inte så länge sen Breslau. Poznan hette Posen. I Posen var den berömde rabbinen Akiva Eiger (1761-1837) verksam de sista 22 åren av sitt liv. Han hade tidigare studerat bland annat i jeshivan i Breslau.
Rabbi Akiva Eiger var en fantastisk lärd och en flitig författare. Men hans storhet kanske framkommer bäst av en liten historia. Han hade en grupp rabbiner på besök i sitt hem och de bjöds på kaffe. En av de närvarande rabbinerna råkade spilla lite kaffe på bordsduken. En mikrosekund senare slog Akiva Eiger sitt knä i bordet så att det skvätte kaffe ur alla kaffekopparna och så sa han: “Åh vad jag är klumpig, ursäkta mig.” Han ville till varje pris förhindra att den spillande rabbinen skulle känna sig utskämd. Det är inte själva handlingen som egentligen visar rabbi Eigers storhet, utan hans blixtsnabba reaktion. Ett litet kort ögonblick till och alla närvarande hade insett vad rabbi Eigers knäknuff egentligen handlade om. Nu var det var bara den spillande rabbinen som fattade det (och det är givetvis han som sen berättat historien). Det är så lätt att vara efterklok, men rabbi Eiger var klok med en omedelbarhet som vittnar om lång träning att blixtsnabbt reagera på ett etiskt riktigt sätt. Det lär man sig inte i en handvändning.
Den judiska begravningsplatsen i Poznan är borttagen, men rabbi Eigers och några andra prominentas gravar är flyttade och försedda med nya gravstenar och placerade utanför den gamla synagogan i Posen. Den gjorde tyskarna om till simhall – av alla ting – och det är den fortfarande.
Före kriget hade Lodz en av världens största judiska befolkningar. Allt jag kunde märka under min resa genom stan var en bio som av arkitekturen att döma verkade vara en ombyggd synagoga. Jag var inte i Polen för att leta efter judiska minnesmärken. Gör man det, hittar man givetvis en hel del. Men när man som jag besöker landet, som före kriget hade världens största judiska befolkning, i annat ärende, är det påfallande intrycket hur spårlöst försvunnet det judiska Polen är.
Alla polacker jag träffade, som jag kunde tala med, antingen på engelska eller tyska (de flesta kunde varken det ena eller det andra), var väldigt nyfikna på landets judiska historia. De ville veta om jag har polska rötter. Det är ju en definitionsfråga. När min farmors föräldrar lämnade byn Stopnica i guvernementet Kielce omkring 1892 tillhörde området “Kongress-Polen”, som var en del av Ryssland. Och när min farfars mor som nybliven änka tillsammans med sina barn flyttade från Boryslaw till Wien omkring tio år senare var det en flytt inom samma land, Österrike-Ungern. Att Boryslaw, som var en del av “Ost-Galizien” efter första världskriget kom att tillhöra Polen och att staden numera ligger i Ukraina, verkade sakna betydelse för de polacker jag talade med. De ville hitta en polsk förbindelse och hittade den. Jag berättade att den sorts hatt jag bär på jiddish kallas “a poylishe hit”, en polsk hatt och det uppskattades. Att hattarna ända sen 1799 tillverkats i samma modell på samma fabrik i Tjeckien och inte i Polen, behövde jag ju inte tala om. Inte heller brydde jag mig om att berätta att min farfars mor med tiden återvände till Polen. Till skillnad från sitt barnbarn (min pappa), som flydde till Norge och sin son (min farfar), som flydde till Italien, flydde hon från Wien till Paris efter tyskarnas intåg 1938. Det gav henne några års respit innan hon deporterades till Auschwitz, där hon slutade sitt liv.
Jag var hemma i Manchester en dag efter mina båda polenresor. Sen åkte jag, min äldste son och min svärson till Llandudno i Wales, för att tillbringa sabbaten tillsammans med der Vizhnitzer rebbe (på normalsvenska: med vår andlige ledare, rabbinen av Vizhnitz).
På måndag skulle vi så ut och resa. Allt var förberett noga. Vi hade packat, jag hade förberett passen och skrivit ut boardingkorten. Min fru hade beställt taxin. På morgonen kom taxin och vi, dvs jag, min fru och våra tre yngsta döttrar, stuvade in oss i den extra stora taxin.
På väg till flygplatsen plockade jag ut boardingkorten, för att ha dem förberedda. Då fick jag se att vi skulle vara vid gaten senast kvart över sju på morgonen. Klockan var nu sju och vi hade ännu en lång bit kvar till flygplatsen. Vad det var som hade gått snett, om jag sagt fel tid till min fru, eller om hon missuppfattat, finns det ingen anledning att spekulera över. Kort sagt: Vi missade planet. På flygplatsen fick vi bokat om biljetterna till nästa flyg, vilket inte skulle gå förrän på eftermiddagen. Det kändes fel att åka hem igen, efter att vi redan sagt farväl till både hus och grannar. I stället satt vi på flygplatsen. Några avbrott var våra gifta barns resor samma dag. När vår äldste son med familj kom för att från samma terminal flyga till Israel några timmar senare, var det ett angenämt avbrott i väntandet, inte minst att träffa barnbarnen. Efter ytterligare några timmar skulle vår dotter och svärson också flyga till Sverige för att vara en tid där tillsammans med oss. Jag hade ordnat så att de skulle flyga hela vägen med byte i Amsterdam, medan vi skulle flyga till Köpenhamn och ta tåget därifrån. Överraskning nummer två denna dag var att jag i någon felkoppling i hjärnan hela tiden trott att vi skulle flyga samma dag, medan jag bokat biljetten för nästa dag! De fick alltså snopna återvända hem, för att flyga nästa dag.
Så blev det då äntligen dags för vår flygresa. Det var lite pirrande att vi skulle landa i Köpenhamn tio över åtta och det sista tåget till Göteborg för dagen skulle avgå fjorton minuter i nio. Men det gick som smort. Vi kom snabbt genom passkontroll, fick väskorna och satt till och med och väntade i över en kvart på Kastrups flygplats innan tåget kom.
Alla vet att man inte får föra vätskor genom säkerhetskontrollen på flygfälten. På flygplanen är drickorna dyra och det är väl en gammal ovilja som går tillbaka till den tiden då man fick drickorna gratis som gör, att jag undviker att köpa drickor ombord. Därför var det törstiga tågpassagerare som väntade på att vagnen med drycker skulle komma till vår vagn. När tåget Malmö gav jag mig ut för att leta efter vagnen. Den fanns ingenstans. Av en konduktör fick jag veta att den skulle komma ombord i Båstad. Nå, det var ju bara att törsta sig förbi Lund, Landskrona, Helsingborg och Ängelholm. Men på vägen till Ängeholm fick vi veta att det var strömavbrott mellan Grevie och Båstad. Så vi skulle få fortsätta resan med buss från Ängelholm.
Så stod då några hundra tågpassagerare klockan tio på kvällen på Ängelholms station och väntade på fyra bussar, som skulle komma. Till den skaran hörde alltså vi, som varit på väg sen klockan 6.45 samma morgon. Varje gång en buss dök upp sprang en skara passagerare som yra höns, men det var falsklarm varje gång. Det var helt ordinär busstrafik för Ängelholm och alls inga långfärdsbussar. Vi, med allt bagage, kunde inte tillhöra de yras skara. Min fru och döttrar satt på trappan till stationen, törstiga. Och där blev de sittande. Först en timma senare dök två bussar upp. Vi kom med den ena och två och en halv timma senare började vi äntligen närma oss Göteborg. Då fick jag se att på en ljusramp över motorvägen stod: “E6 stängd p g a olycka”. Jag kunde inte längre hålla mig för skratt. Det hade varit för många missöden på en dag, för att detta skulle vara verkligt. Turligt nog gick det i varje fall att fortsätta på E6 till avfarten mot Centralstationen i Göteborg.
Vi hade kommit fram. Lagom till soluppgången gick vi och lade oss i mitt föräldrahem i Mölnlycke. Och i morse gick jag till sjön och tog årets första bad i Rådasjön. Under ett avbrott i skrivandet har jag dessutom hunnit med ytterligare ett dopp tillsammans med familjen. Sabbaten är snart här. Mammas flätade bröd tinar, tshulenten och kugeln värms och vinet och akvaviten ligger på kylning.
När jag ensam gick genom skogen hem efter doppet i morse, kände jag en innerlig närhet till Gud. Och i bönen sa jag att vi lär oss i våra skrifter att det är meningslöst att be om ett bekymmersfritt liv, eftersom bekymmer drabbar oss alla på olika sätt. Men, sa jag, låt mig fortsätta att få bekymmer av samma slag som denna krångliga resa, av övergående slag, som man rent av kan skratta åt i efterhand.

Annonser

En reaktion på ”Efter morgondoppet

  1. Det är oftast lättare att skratta åt överståndna bekymmer i efterhand än när man genomlever dem. Tur att det går att skratta åt dem någon gång ändå! Skönt också för dig att uppleva badet skönt och avslappnande. Själv har jag ännu ej badat i år trots den intensiva värme som varit över oss varje dag. Kanske blir mitt bad inte av i år och jag endast får glädja mig åt ljuvliga bad jag gjort tidigare år i min närhet i Mälaren samt på landet i Roslagen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s