Ensam i Polen

Jag har alltid trivts med att vara ensam. I mitt liv har jag träffat många enstöringar, folk som älskat ensamheten. I en del fall verkar det snarare ha berott på skygghet än på kärlek till ensamheten, men många har verkligen levat ensamma därför att de trivts med det.
Judendomen sjunger däremot inte ensamhetens lov. För att hålla en judisk gudstjänst krävs närvaro av tio män. Man bör leva i en judisk församling, om inte av andra skäl, så i varje fall för att ge lämplig uppväxtmiljö och undervisning för ens barn. Judisk filosofi är full av texter om hur viktig gemenskap är för att en människa skall vara glad. Och ensamhet kan leda till depression och depression är ondskans bästa bundsförvant.
Ändå är den judiska historien full av gestalter som under ensamma vandringar i skogen sökt en närhet till Gud, människor som levat i byar där det inte funnits någon judisk församling. Framför allt var detta vanligt förr i Polen.
Och dessa rader skriver jag i Polen. Efter att ha arbetat de senaste dagarna med kosherkontroll på en fabrik sitter jag på ett hotellrum i Gostyn och ser ut över en sån där skog som någon tzadik förr kan ha vandrat i. Som reselektyr har jag chassidismens äldsta bok, Toldos Jakov Josef, först utgiven 1780. Författaren, Jakov Josef från Polnoye (1710-1784) utgår från några rader i denna veckas torahläsning, som är de tre första kapitlen i Femte mosebok: “Hur kan jag ensam bära era bekymmer, era bördor och era bråk?” (5 mos 1:12) Han länkar det första ordet “hur”, på hebreiska “eicha” med de klagovisor vi läser den nionde Av, det judiska årets sorgligaste dag, som inträffar i den kommande veckan. Många av dessa klagovisor börjar nämligen med samma ord “eicha”. Och han skildrar utifrån detta en ensamhet, både en andlig och en fysisk. Man kan vara andligen isolerad från Gud och från andra människor även om man lever mitt ibland dem. En metafor i klagovisorna är “änka” och Jakov Josef menar att ordet inte skall tolkas bokstavligt. Vi är, när vi sörjer, som änkan, som är ensam och övergiven.
Men även om vi vid denna tid på året skall iaktta vissa sorgeregler varnar Jakov Josef för att falla i depression. Det finns en medicin mot andlig ensamhet och det är att studera någon uppbygglig bok. Och framför allt skall man försöka umgås med andra människor. I samma andetag skriver han om ensamheten när en man och en kvinna befinner sig på långt avstånd från varandra. Och så är det för mig. Jag är i Polen, familjen är i England. Men som tur är har jag sällskap av ytterligare två rabbiner på kosherkontroll i Polen och nu skall vi göra en sabbat på ett hotellrum, så gott det nu låter sig göras. Ett par challot, flätade bröd, som börjar bli hårda som sten. Lite druvjuice i stället för vin att välsigna dagen över. I stället för den fina silverljusstaken där hemma har jag två värmeljus att tända. Och lite mat har vi, om jag har stått och lagat i ett lånat kök i dag. Vi får göra det bästa av situationen och går det inte på annat vis, får vi tänka på att 5 mos. 18:3, som normalt översätts “käken och magen” – gåvor som skulle ges prästen i templet – också kan översättas “brännvin och kaffe”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s