Allt är judarnas fel, eller blir man snäll av pepparkakor?

Denna vecka avslutas läsandet av Fjärde mosebok i världens synagogor. Där finns berättelsen om hur det judiska folket nu nått fram till Jordanflodens strand och snart skall gå över den. Folket på Jordans östra sida krigade mot judarna och förlorade. Därför fanns det nu tomt land i “Gilead” trakter i nuvarande Jordanien och ett par av stammarna bad därför om tillstånd att få bosätta sig där.
Längre fram i texten läser vi om att när Israels land så småningom skulle delas upp mellan stammarna, skulle Leviterna inte få något land. De skulle i stället få sig tilldelat städer, utspridda över landet. Städerna skulle ha ett allmänt torg och runt städerna skulle finnas ett grönområde, som inte fick uppodlas. Sex av dessa städer skulle ha en särskild funktion som skyddszoner för dråpare. Om någon dödat en annan människa av våda, skulle dråparen kunna fly till dessa städer och vara säker på att klara sig undan hämnare från den dödades familj. Dråparen skulle bo i skyddsstaden till dess översteprästen i Jerusalem dog. Då skulle han vara en fri man igen och fritt få färdas vart som helst, utan att någon skulle kunna kräva hämnd. Av dessa sex städer skulle tre ligga i Gilead och tre ligga i själva Israel.
Denna text ger anledning till en hel del funderingar. Hämnd är förbjuden i Bibeln. Och det gäller i alla avseenden. Som exempel på förbjuden hämnd ger rabbinerna följande exempel: Någon går till sin granne och ber att få låna en spade. Grannen vill inte låna ut spaden. Nästa dag kommer grannen och ber att få låna en hammare. Om grannen då får låna hammaren med en kommentar som:
-Trots att du inte ville låna mig spaden i går, så lånar jag dig hammaren.
Då är det exempel på hämnd.
Om detta är förbjuden hämnd, hur mycket värre är då inte blodshämnd! Trots det säger Torahn att om dråparen skulle befinna sig utanför skyddszonen och där blir mördad av en som hämnas dråpet, går hämnaren utan straff. Det är ett gott exempel på hur Bibeln vill att vi skall vara goda mot varandra, men ibland utgår från att vi inte är det.
I Talmud berättas att översteprästens mor brukade skicka godsaker, kakor och liknande, till dråparna i dessa skyddsstäder, för att de inte skulle be om att översteprästen skulle dö.
Nu är det så att kommentatorerna har frågat varför skyddstäderna var så ojämnt fördelade. I Gilead bodde förhållandevis få personer. Ändå hade de lika många skyddsstäder som resten av landet. Förklaringen är att folket i Gilead var mer mordbenägna än i landet i övrigt. Då måste man ju ställa sig frågan vad det har med saken att göra. Mord skulle straffas med döden. Det var ju den som av misstag dräpt en medmänniska som skulle fly till en skyddstad. Svaret är att de som verkligen ville mörda försökte få mordet att se ut som en olyckshändelse. Och den som mördat någon, men blivit frikänd vid en rättegång i brist på bevis, kunde också söka skydd i leviternas skyddsstäder. Det var alltså inga oskyldiga lamm som bodde i dessa städer.
Och då finns det anledning att återvända till berättelsen om översteprästens mamma som kom och bjöd dessa mördare på kakor. Trodde hon verkligen att pepparkakor gör folk snälla? Och omvänt, om en brutal mördare ber till Gud att översteprästen, den som innehar folkets heligaste ämbete, skall dö, behöver då morsan vara rädd för att Gud lyssnar till denna bön?
Svaret är, så som det stod målat med stora vita bokstäver på bergsskrevor längs vägarna i Sverige på sjuttiotalet: “Gud hör bön”. Han hör allas böner, oavsett vem det är. Ingen bön går förlorad. Till och med mördaren är bönhörd.
Därmed inte sagt att Gud uppfyller alla böner. Men vi får en föreställning om bönens betydelse i Första Moseboks berättelse om förstörelsen av det syndiga Sodom. Innan detta skedde avslöjade Gud sin plan att förstöra Sodom för Abraham, därför att från honom skulle utgå ett stort folk. Än en gång får man fråga sig varför. Vad hade Abrahams efterlevande med saken att göra? Och varför avslöjade Gud detta för Abraham? Han satte igång att be, men Gud förstörde ju Sodom i allafall! Varför avslöjade då Gud detta för Abraham? Jo, därför att från honom skulle utgå ett stort folk. Abrahams bön blev inte uppfylld, men han blev bönhörd. Hans bön blev betydelsefull för hans efterlevande.
Men, för att återgå till översteprästens mamma. Trodde hon verkligen att några kakor kunde förmå mördarna att sluta be om att hennes son översteprästen skulle dö? Nej, antagligen inte. Men genom att hon gjorde mördarnas tillvaro i skyddstaden lite drägligare, bad de sannolikt inte lika intensivt. Och det är just det Gud vill att vi skall göra, be intensivt. Bönen är ett sätt att nå Honom och exemplen är otaliga på människor som i samband med dramatiska eller tragiska händelser har bett till Gud och funnit en närhet som gjort att de till och med kan känna tacksamhet för den tragik som utlöste bönen.
Och det gäller troende, lika väl som icke troende. Herbert Tingsten berättar i sina memoarer om hur hans hustru vid ett tillfälle blev svårt sjuk och fick så hög feber att chanserna till överlevnad såg små ut. Tingsten – som sannerligen inte gjort sig känd som en troende – bad av förtvivlan en hel natt till den Gud han inte trodde på. Och han blev bönhörd! Hans hustru tillfrisknade. Inte gjorde det Tingsten mera troende, men han skriver att han sen dess förstått vad troende människor menar när de talar om kall eller mera intensiv varm bön.
Slutligen, vad hade översteprästen med dessa mördare att göra? Varför skulle just hans död sona deras brott, så att de kunde återvända från skyddsstäderna? Jo, förklarar Rashi, han hade ju ansvar för den dagliga gudstjänsten i templet, särskilt på den stora försoningsdagen Jom Kippur. Och i bönen för den dagen, som översteprästen bad, ingick det att ingen skulle bli mördad, vare sig av uppsåt eller olyckshändelse. Om något sånt trots allt ägde rum, berodde det på att översteprästen inte bett tillräckligt intensivt.
I vår tid ingår denna bön i varje judes bön för Jom Kippur. Där ber vi enkelt sagt för att hela världen under det kommande året skall bli en bättre plats att leva på. Blir den inte det, kan det alltså bero på att vi inte bett tillräckligt intensivt. “Allt är judarnas fel”, brukar antisemiter säga. Och de har alltså rätt, även om det inte är på så sätt som de tror det!

Annonser

3 reaktioner på ”Allt är judarnas fel, eller blir man snäll av pepparkakor?

  1. tack Dan du ger mig hopp och förtröstan! jag känner mig mindre övergiven nu än vad jag kände mig tidigare idag

  2. Mycket intressanta aspekter på kakors och godsakers påverkan på dråpare.! Säkerligen blev båda parterna rikligen välsignade ! Att Herbert Tingsten bad och t.o.m. fick bönesvar har jag inte hört förut. Han kanske hade råkat läsa Långt bortom rymden vida…i en sångbok..: ‘ringaste barn som beder, lever oändligt tryggt,Mäktar långt mer än hjälten, som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma ,var vi i världen gå, Att till Guds eget hjärta Den bedjandes suckar nå!”
    Sidduren är full av fantastiska böner, många av dem skrivna som lovsånger till Gud under massakern i Spanien då judarna under stor förföljelse drevs ut därifrån på1490-talet…
    Ikväll går vi in i tishá be-av…också en sorgens dag för judar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s