Smörgåsbordsjudendom

Det berättas att Napoleon Bonaparte en gång åkte förbi en synagoga och bestämde sig för att gå in för att se judarnas gudstjänst. Där inne satt människor på golvet i luggslitna kläder i halvskum belysning och läste med klagande röst. Napoleon hade hört att en judisk gudstjänst kan vara både vacker och storslagen och fullt njutbar även för den som inte förstår gudstjänstspråket hebreiska, så han undrade vad det var som pågick. Och han fick veta att han råkat komma till synagogan på den nionde dagen i månaden Av, Tisha B’Av, det judiska kalenderårets sorgligaste dag, då vi minns förstörelsen av templen i Jerusalem, genom att sitta på marken, klä oss i våra slitnaste kläder och läsa Jeremias klagovisor. När Napoleon fick veta att det andra templet förstörts år 70, alltså över 1700 år tidigare, sa han:
-Ett folk som så minns sitt förflutna har också en stor framtid.
Under tre veckor före Tisha B’Av iakktar vi vissa sorgeregler. Vi lyssnar inte på musik, ordnar inga bröllop, tar inte på oss nyinköpta kläder. Templen, både det första och det andra, förstördes givetvis inte på en eftermiddag. Jerusalems undergång tog i båda fallen tre veckor. Och under dessa tre veckor har dessutom en mängd andra sorgliga händelser ägt rum. Det var under denna tid 1914 som första världskriget bit för bit bröt ut, med nya krigsförklaringar de olika länderna emellan dag för dag. Och som bland andra Barbro Eberan menar i hennes bok “Var Hitler en demon?” finns det anledning att se de båda världskrigen som ett långt krig, med en lång vapenvila 1918-1938 i mitten.
Därför är dessa veckor också en tid då vi minns senare tiders tragiska händelser. Eller som min gamle vän Gösta Sommerfeld, eldsjälen i den lilla ortodoxa synagogan “Minjen” på Storgatan i Göteborg brukade uttrycka det:
-Tisha B’Av, det är 45-ornas särskilda helgdag.
45-orna var alltså de överlevande från Förintelsen. De var noggrannare med att hålla Tisha B’Av än de i Göteborg födda judarna. Det är inte så konstigt.
Det finns anledning att uppmärksamma Tabernaklet i öknen och templen i Jerusalem denna vecka, inte bara på grund av att vi befinner oss i de tre veckorna, utan också därför att veckans bibeltext i världens judiska församlingar innehåller en noggrann genomgång av de offer som skulle offras på altaret i dessa byggnader. Dessa regler har sen det sista templets förstörelse inte kunnat uppfyllas på annat sätt, än genom att man läser dessa texter. Något tempel finns ju inte och det är en regel att denna form av gudstjänst inte kan ske på andra ställen.
På senare år har en rörelse i Israel börjat propagera för att templet borde återuppbyggas och offertjänsten återinföras. Politiskt är detta givetvis en omöjlighet. På tempelberget står sedan 600-talet Klippmoskén och Al-Aqsamoskén, heliga platser i den muslimska världen. Att riva dem för att bygga ett tempel skulle inte direkt bidra till freden, för att uttrycka det milt.
Ur strikt judisk teologisk synvinkel är det också problematiskt. De flesta judiska uttolkare följer Rashi, som säger att det tredje templet kommer att komma ner från himlen färdigbyggt, när Messias kommer. Det enda sättet att bygga detta tempel är genom bön och genom att, exempelvis på Tisha B’Av, minnas de förra templens förstörelse.
Men de som vill bygga ett nytt tempel förlitar sig på Rambam, Moses Maimonides, som i sin lista över Torahns bud och förbud hävdar att det är ett positivt bud att bygga upp templet igen. Han frikopplar tempelbyggandet från Messias ankomst och menar att detta är två åtskilda ting. Därför är Rambam en kommentator som är högt skattad i de kretsar som vill se en mänsklig återuppbyggnad av templet.
Även jag skattar Rambam högt. Men om dessa återuppbyggnadssträvare tycker jag inte. De måste nämligen läsa Rambam som en viss potentat läser Bibeln, för att få hans ord att bli ett rättesnöre. De glömmer att Rambam i allra högsta grad var en pragmatiker och alls ingen bråkstake. I sin lista över buden och förbuden räknar han också upp förbudet mot att återvända till Egypten och bosätta sig där. Och var bodde Rambam själv? Jo, i Egypten! Han brukade underteckna sina brev med orden “Moses, son av Maimon, som dagligen syndar mot förbudet att bo i Egypten”.
Och eftersom återuppbyggnadssträvarna också vill återinföra tempeltjänsten med djuroffer, gör de sig skyldiga till en logisk kullerbytta av stora mått. Rambam anser nämligen att dessa offer tillhör det förgångna, något som aldrig kommer att återinföras. Han skriver att vi människor är såna, att man inte kan begära att vi på en gång kan gå från en extrem form till en annan. Eftersom människorna som en gång tog emot Torahn på Sinai berg levde i en värld där djuroffer ingick i de flesta religioners utövning, ville Gud anpassa deras naturliga strävan till gudstjänst, så att den blev en del av judendomen. De kunde fortsätta med djuroffren, men rikta dem till Gud i stället för till avgudar. Men med tiden försvann djuroffren och detta var en del av Guds plan över världen. Hans tempel förstördes och när det en gång byggs upp igen, kommer det att vara en plats för bön och inga djuroffer.
Alla håller inte med Rambam. Och i många fall i judendomens praktik förlitar vi oss i ena stunden på en viss rabbin, medan vi förlitar oss på en annan rabbin i ett annat fall. Men det går ändå inte att komma ifrån att om man väljer ut den ende store uttolkaren för att motivera en strävan för att återuppbygga templet, medan man förkastar samme uttolkares uppfattning om vad som kommer att ske i detta tempel, då blir det som när man plockar åt sig de godaste bitarna på ett smörgåsbord.
Jag såg en gång en man lägga sushi och våfflor med chokladsås på samma tallrik vid ett smörgåsbord. Den dieten är inte att rekommendera. De som vill tillämpa samma blandning under religiös täckmantel är ute efter politiska syften. Och religion och politik bör hållas isär, oavsett vilken religion det är vi talar om.

Annonser

En reaktion på ”Smörgåsbordsjudendom

  1. Tack för dessa mycket intressanta tankar om ett kommande tempel. Det är en mycket fin tanke att det skall bli ett bönens hus för alla folk, allt enligt Jes 56. Där talas det om de främlingar som slutit sig till den Evige och vill tjäna honom, även de skall ta vara på sabbaten och avskilja den. Jag tror att denna tid inte ligger så långt bort, kanske har den redan börjat så smått.

    Ett annat scenariot med det tredje templet är att det sker på ett sätt som varken Rashi eller Maimon kunnat förutse. Eftersom de har olika åsikter så kan man vara ganska säker på att ingen av dem har hela uppenbarelsen även om de har stor visdom. Bodde Rambam till sin död i Egypten? Han besökte i alla fall Jerusalem och han var också en av den arabiske härföraren Saladins livläkare.

    Tempelplatsen är förmodligen idag den mest politiskt heta plats som finns idag på jorden. Det har den verkligen inte alltid varit.
    Jag har två gånger läst igenom den tegelstenstjocka boken Jerusalem skriven av Shimon Sebag Montifiore. En helt otroligt intressant bok som jag rekommenderar alla att läsa som är intresserade av Jerusalems historia. Den finns att köpa på nätet och kostar drygt 200. Under en period i tidig medeltid (om jag minns rätt) var Jerusalem en byhåla utan murar med ca 2000 invånare, 1700 araber, 300 kristna och två judar. Då var tempelplatsen inte lika het.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s