Meningen med motorstoppet mitt ute i skogen

Vi vet att Albert Einstein fick inspirationen till sin relativitetsteori när han åkte spårvagn och ställde sig frågan om det var spårvagnen som åkte, eller om det var världen runt omkring som förflyttade sig. Resenären upplever det ju som att det är landskapet som glider förbi. Hur man kan se olika på saker och ting, beroende på hur man betraktar det, finns det exempel på i den portion ur Bibeln som läses denna vecka i världens synagogor.
Fjärde moseboks tjugotredje kapitel handlar om hur Gud befaller Moses att skicka spejare till Kanans land för att undersöka hur landet ser ut och vad slags människor som bor där. Tolv män, en från varje stam, valdes ut.
Det blev ingen succé. Kommentarerna berättar att Gud, för att göra företaget lättare, genom ett underverk gjorde spejarna små, för att de skulle undgå uppmärksamhet. Samtidigt lät Han ovanligt mycket människor dö i landet, så att folk skulle vara upptagna med begravningar och sorg och inte märka spejarna. Men spejarna fick det mesta om bakfoten. När de kom tillbaka beskrev de ett land som förtärde sina invånare. De hade själva sett hur folk dog i mängder där. Och folket i landet var jättar.
Många kommentatorer ställer sig frågan vad hela idén med dessa spejare gick ut på. Många besvarar frågan med att det var en eftergift mot folks ängslan för vad som komma skulle. Men rebbe Levi Itzchak av Berditchev (1740-1809) har en helt annan infallsvinkel. Han ser spejarnas fysiska närvaro i landet som ett andligt förberedande på judarnas ankomst. Han skriver:
“När en människa kommer till en plats och tjänar Gud där, söker sig alla “nizozos” där till honom, därför att han visat dem grunden till och meningen med skapelsen”.
Vad är då nizozos? De kan beskrivas som bitar av helighet. Dels spreds såna delar av helighet ut över världen redan vid dess skapelse. Det är den åsikten som oftast förs fram i äldre kabbalistiska texter. Dels uppstår såna delar av helighet då en människa gör en god gärning. På den fysiska platsen för en god gärning blir det liksom kvar lite av gärningens helighet.
Folket i Kanans land beskrivs som mycket ondskefulla. De slaktade bland annat sina egna barn och offrade på altaren. Därför finns det några riktigt otäcka texter i Moseböckerna med befallningar om att judarna vid sitt intåg i landet skulle mörda dessa människor. Få texter är så missförtsådda. Trots att kommentatorerna är väldigt tydliga med att detta var en engångsföreteelse och att detta bud alltså inte gällt på många tusen år, dras de fram ibland, som exempel på hur hur ondskefull “Gamla Testamentets Gud” är. De blandas ibland in i dagens Israel-Palestina-debatt, där de alltså inget har att göra. Den arabiska befolkningen i dagens Israel betraktas inte som kananéernas ättlingar. Låt oss därför lämna allt sånt utanför detta och återgå till de ondskefulla människorna i det gamla Kanan.
Ondskefulla människor kan också ibland göra goda gärningar. Rebbe Nachman av Breslov (1772-1810) har skrivit en intressant text, där han frågar hur det kan komma sig att verkligt onda människor ibland har barn som kan uppvisa en nästan änglalik godhet. Han förklarar det med att alla människor i grund och botten är goda. För att bli ond måste människan undertrycka sin inneboende godhet. Ibland kan godheten undertryckas så, att den kommer ut med sädesvätskan eller hamnar i äggstockarna och barnen får alltså del av all denna godhet!
I visan står det ju att “du kan ingenting ta med dig dit du går”. Men det kan man faktiskt ofta göra. Goda gärningar förbereder liksom platsen för människan i nästa tillvaro. I den judiska tron är Helvetet ingen plats dit de ondskefulla kommer. De hamnar i graven och försvinner helt enkelt. Det är i stället de goda, som gjort något dumt (och det har vi alla) som får chansen att rätta till det i den tillvaro som på hebreiska kallas “Gehinnom”, eller Gehenna på svenska. Detta är alltså ett kortvarigt steg på väg till himlen.
Men vad händer då med de goda gärningar som onda människor, de som bara försvinner, har gjort? Ingen god gärning försvinner bara, utan de ligger liksom kvar där de blev gjorda och väntar på att bli uppsamlade. Och det kan vi alltså hjälpa till med. Och detta var spejarnas uppdrag, enligt Berditchever rebben, att samla in bitarna av helighet och andligen förbereda folkets ankomst till landet.
I chassidiska berättelser förekommer ofta människor som av en eller annan anledning måste ge sig ut på vandring. En gårdfarihandlare fick veta av en rebbe, som såg mer än vad vanligt folk såg, att hans ben hade en sällsam strålglans. När han vandrade för att sälja sina saker fastnade dessa nizozos på honom. Och det var liksom det som var meningen med varför han måste gå runt och bjuda ut sitt krafs.
Spejarnas misstag var att de inte insåg detta. De trodde att de enbart skickats för att speja, men syftet var djupare.
Jag hörde en gång en rabbin berätta om hur han missat ett flyg och därför måste vänta en halv dag på en flygplats, utan att ha något att göra. Han hade ingen bok med sig och kunde alltså inte ens fördriva tiden med att läsa något meningsfyllt. Då tänkte han för sig själv:
-Uppenbarligen är det Guds vilja att jag i dag skall sitta på denna flygplats, utan att göra något. Så nu koncentrerar jag mig på att tjäna Gud genom att uppfylla denna vilja!
En viktig princip inom judendomen är den om “hashgacha pratis”, att ingenting sker av en slump, att det finns en mening bakom allt, även de mest fåniga ting. Kör man vilse, kan meningen vara att man skall samla in såna där bitar av helighet. Vissa bitar räcker det med fysisk närvaro för att få med sig. Andra måste man lösgöra genom en liten bön, eller något annat andligt. Så när bilen går sönder mitt ute i skogen och man ber en liten bön för att allt skall ordna sig, kanske det var just det som var meningen med motorstoppet. Bitarna av helighet blev lösgjorda från platsen.

Annonser

2 reaktioner på ”Meningen med motorstoppet mitt ute i skogen

  1. Oj, Dan – det här träffade mig som en målsökande robot och jag är så välsignad av det!! Tusen tack, jag har mycket att säga om detta… You really lade my day 👍

  2. Tack för dessa intressanta reflektioner. Vad man ansett vara olyckliga och smärtsamma erfarenheter, har efter många år visat sig vara Guds oändliga, outgrundliga vägar, som man sedan ser som enorma välsignelser, vid jämförelsen om det fortgått som man då trodde var ‘det ultima’.

    I boken ”Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz”, finns flera sådana exempel.
    Predikaren säger ”allt har sin tid”…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s