Viljan att leva

Exif_JPEG_PICTURE

Se på denna bild! Den är tagen i Föhrenwald-lägret i Tyskland, sannolikt sensommaren 1945. Byggnaderna i bakgrunden byggdes 1939 för att hysa slavarbetare, som arbetade på den ökända industrin IG Farben. Efter andra världskrigets slut, när slavarbetarna kunde återvända hem, fick husen en ny funktion. De tiotusentals judar som överlevt vistelserna i Tysklands omfattande arkipelag av koncentrationsläger hade oftast ingenstans att återvända till. Därför organiserade amerikanarna, under Eisenhowers ledning, ”Displaced Persons Camps” av vilka Föhrenwald blev det största. Förhrenwald var också det sista DP-lägret som stängdes, så sent som 1957.
Bilden är tagen på ett bröllop i lägret. Just det, ett bröllop. Tämligen omedelbart efter kriget började överlevande judar gifta sig med varandra. En okuvlig livsgnista. Och i lägret som byggts för att bland annat producera gasen som skulle avliva dem, föddes massor av barn. Och där firades alltså bröllop.
I bildens mitt syns brudgummen föras fram. Normalt skulle det ha varit hans far och blivande svärfar som skulle fört honom ut till bröllopsbaldakinen, men vi får väl utgå från att ingen av dem var i livet. Brudgummen har den traditionella vita ”kitteln”, bröllopsskruden, på sig under överrocken. På sitt huvud bär brudgummen chassidernas traditionella högtidshatt, en ”shtreimel”. Och i raden bakom honom, till höger, syns en bröllopsgäst som också har shtreimel.
Mannen till höger om brudgummen är troligen der Klausenburger rebbe, rabbinen Yekusiel Yehuda Halberstam, som jag skrivit om i ett annat inlägg på denna blogg. Han var en av de ledande och inspirerande rabbinerna i lägret. Trots att han själv svultit och plågats i arbetsläger och under dödsmarscher, trots att han mist sin hustru och stora barnaskara, visade han en enorm livsvilja och entusiasm. Han skulle senare bygga upp nya judiska församlingar, först i USA och sen i Israel.
Viljan att leva. Viljan att börja om från början. Långt ifrån alla hade den viljan denna sensommar. Det är omvittnat, bland annat av Elie Wiesel, att många som höll modet uppe under lägervistelsen föll i djup deprimering när allt var över.
När der Klausenburger rebbe dog 1994 kom en äldre kvinna till familjen, som veckan efter dödsfallet som brukligt är satt ”shiva”. Hon hade med sig ett par strumpor. Hon berättade att när hon efter kriget var i Föhrenwald, hade rebben kommit fram till henne och frågat henne varför hon inte hade några strumpor på sig. ”En judisk flicka bör ha strumpor”, sa rebben.
-Jag har mist alla nära och kära, svultit och plågats i flera år och du bekymrar dig om mina strumpor! Förresten har jag inga strumpor!
Då tog rebben av sig sina strumpor och gav flickan.
-Det är tradition att judiska flickor har strumpor, men det står ingenstans skrivet att en judisk man måste ha det, så du får mina.
Den där omtanken om den lilla detaljen, och givetvis också rebbens osjälviskhet, väckte livsgnistan till liv hos flickan. Hon hade sparat strumporna i alla år och gav dem nu till rebbens familj.
Jag hittade denna bild i New York, hemma hos en kvinna som själv överlevde kriget tillsammans med min far, först i Norge, senare i Alingsås. Mannen snett bakom der Klausenburger rebbe, som tycks sjunga, är hennes make Mordechai Loeb.
En dag efter att jag hälsade på fru Loeb, hälsade jag på ett chassidiskt par i Brooklyn, som träffade varandra på liknande läger i Sverige, dit de båda kom från koncentrationsläger. Mannen gick på den jeshiva (rabbinskola) som 1945-47 drevs av den överlevande Vizhever rebben i Färna bruk i Västmanland. Hans hustru gick på det ortodoxa flickseminariet på Lidingö. Mannen berättade att Vizhever rebben gick runt i den den västmanländska bruksorten i fullt chassidiskt ornat, till och med med vita knästrumpor på sabbaten. Jag frågade var i all världen rebben hade fått tag på såna kläder i Sverige 1945.
-Åh, svarade mannen. Sånt fanns i drivor i Tyskland. Det var bara att beställa.

Annonser

En reaktion på ”Viljan att leva

  1. En mycket speciell bild. Fast jag inte känner någon enda en där, känner jag en stor samhörighet, trots uppvuxen i en för dem främmande ombonad tillvaro.
    Kanske är det för att jag ser deras inre styrka att inte ge upp, att inte låta något knäcka deras tilltro på deras Gud…”låt oss icke komma på skam, ty vi förtröstar på dig.”
    Dessa har ju just släppts ut från helvetet och ändå kunde Rabbi Halberstam bygga upp sådant livsverk både i USA och Israel. Rebben med de vita strumporna skulle jag gärna velat ha ett samtal med. Hans yttrande om kläderna var dubbelbottnat med smärtsamma minnen och känslor som bara den kan ha som undslapp döden i gaskammaren.
    Tack Dan Korn. En nyttig lektion för oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s