Bohusskalden

Varför älskar inte bohuslänningarna sin egen skald, likt värmlänningarna Gustaf Fröding, skåningarna Gabriel Jönsson och dalkarlarna Karlfeldt och Dan Andersson? Mer än en har ställt den frågan. Få kommer ihåg den man som i varje fall själv ansåg att han var Bohusläns egen skald. Han hette Fredrik Nycander, var född i Uddevalla 1867 och kallade sig både “bohusskalden” och “den siste barden”.

Nycander grundade sällskapet Vikarvet och det är därför hans förtjänst att Svenneby gamla kyrka räddades undan förgängelsen, att Vikarvets bohusmuseum kom till, att Dragsmarks klosterruin konserverades och att Åby gamla säteribyggnad rustades upp. Det var också han som grundade den ännu utkommande skriftserien Vikarvet, vars första redaktör han var.

Själv ansåg säkerligen Nycander att det var som författare han borde ha ihågkommits. Men en mera bortglömd författare än han får man leta efter. Det beror inte på att det skulle vara svårt att få tag på hans skrivarmödor. Per-Henrik Berthelius skriver i sin bohuslänska bokhistoria att “när jag frågar efter Nycander på ett antikvariat, så möts jag med stor välvilja – äntligen någon som rensar hyllan”.

Nycander började sin författarbana på 1890-talet, med diktsamlingar och romaner som hyllade en dekadent livsstil, Bohusläns klippor och skär och vikingar, framförallt vikingar. Det var han som skrev orden till Adrian Dahls “Bachanal”:

“Jag vill frossa tills jag stupar

full av lycka och fördärv”.

 

I samma text skaldar han att “jag är ung, blir aldrig gammal”, men med åren blev även Nycander äldre. Det var när han började närma sig de femtio som han började älska sin bohuslänska hembygd med en omfamning som kunde pressa andan ur den ståtligaste vikingamö. Eller som han sa när han i augusti 1917 hälsade “tingsmenigheten” bestående av ett trettiotal “bohuslänska män och kvinnor samlade till minnesfäst, fräjdande vår bygd” på “Lysekils tingsbärg” och talade om sin älskade vikingatid:

“Hugstor var nordmannen, rättmätigt hämdkräfvande för liden oförrätt. Feghet, falskhet straffades skonlöst. Trofasthet fräjdade kvinnan. Vän stod vän bi enligt fostbrödralagets ed. Ungdom härdades till lifsmod och dödsförakt. Fosterlandskärleken lågade lika ren i barmen som arnens eld på stugans jordgolf.”

Det var tider det! Men mot nutidens bleksiktiga folk kunde man inte vara nog försiktig. I Vikarvets första årgång berättar Nycander om en professor som kommit till en bohuslänsk gård för att undersöka traktens fornminnen. På gårdens marker reste sig en präktig “grafhäll” och bonden sa att den kunde vara bra att ha till mycket, exempelvis till en trapphäll. Professorn blev förtvivlad och påstod att om man rörde ett sådant gammalt minnesmärke, kom olyckor att drabba en. Just därför beslutade sig bonden för att inga professorer hade med hans egendom att göra. Han lade bautastenen som en trappsten till sitt hus. Men snart bröt mul- och klövsjuka ut på gården, bondens son dog i barnförlamning och hans hustru i lunginflammation. Bonden trodde att han drabbats av vikingarnas ilska och satte tillbaka bautastenen på gärdet. När professorn kom tillbaka några år senare, stod stenen rakare än förr på gärdet. Bonden berättade sin historia för professorn, som visserligen tyckte synd om bonden, men som framför allt gladdes åt att fornminnet var räddat. “Han höll god min, måste det ju för vetenskapens skull. För den – allt! De heliga märkena måste skyddas. Folk måste lära sig vördnad för dem.” Och för fornvården var tydligen alla fula knep tillåtna, enligt Nycander.

Otacksamt nog var det inte alla som älskade hembygden med samma våldsamma kraft. När Nycander överlämnat redaktörsskapet till Ernst Hörman på tjugotalet, kom hans tidskrift Vikarvet år 1932 att innehålla en artikel av David Arill, kallad “Hembygdskärlek och hembygdsromantik”, som måste ha gjort den siste barden mycket besviken. Arill skriver nämligen att den våldsamma litterära fantasin i hembygdslitteraturen kan få helt motsatt effekt och kväva verklig hembygdsvård.

Men det fanns hopp även i nutiden. Allt nytt var inte dåligt. Nycander skriver i diktsamlingen “Nuets nerv” från 1932 att han “älskar bilismen och flyget”. Och sporten skapade en ny sorts människor, som Nycander tyckte om. I dikten “Sportyngling” skaldar han:

“Här kommer den råa styrkan!

Är den icke värd sin dyrkan?

Se kulorna på min arm

och känn, jag är frisk och varm!

 

På segraren står i väntan

den lilla förtjusande jäntan.

Hon älskar min starka kropp

och inte min huvudknopp”.

 

Två år senare hade det blivit ännu bättre. Nya friska vindar bröt fram och i diktsamlingen “Ras och rike” kunde Nycander skalda under rubriker som Arier, Hakkorsets söner och Hakkorsfanan.

Men tiden vände igen och när Fredrik Nycander dog 1944 höll luften på att gå ur både arierna, hakkorsfanan och de ideal som Nycander trodde skulle göra honom oförglömlig som bohusskald.

1950 restes en minnessten i Lysekil över Nycander. Men på den numera mossbelupna stenen syns inte Nycanders starka kropp, bara hans huvudknopp. Men så långt går det nog inte att någon tar stenen till trapphäll. Det har nog Nycander lärt bohuslänningarna i alla fall.