Mångdubbel tragedi

Aleppo mosque damage: Aleppo's iconic Umayyad Mosque

 

Efter att ha stått sen år 1090 störtade i går minareten på Umayyad-moskén i Aleppo samman, sen den skadats allvarligt i det syriska inbördeskriget. På Facebook hyllades denna förstörelse av en vän till mig. Hade han gjort det i namn av sina vänner i Sverigedemokraterna, hade det varit en sak. Men han deklarerade sig i samma andetag som “traditionell jude” och påstod att vi ber om detta tre gånger om dagen.

Hyllningen fick gilla-knapp av en person som menade att folk gråter när fornminnen förstörs, men rycker på axlarna när människor dör. Han hade onekligen en poäng. Detta är en mångdubbel tragedi. Människolivens spillan är givetvis den största. Fornminnets förstörelse är också en tragedi. Och att en människa – för övrigt en vän sen över trettio år tillbaka – kan hylla detta och till på köpet göra det i namn av vår gemensamma religion, är för mig personligen en tragedi.

Jag vet inte vilken bönbok min vän använder sig av, men i den vanliga judiska bönboken, ur vilken jag ber tre gånger om dagen, finns i varje fall ingen bön om att tusenåriga minareter skall förstöras. Och det är inte så konstigt. Detta har inget med judendom, traditionell eller annan, att göra. Min vän försöker åberopa forna texter, men likt islamismen är detta sorts förakt för andra människor, deras vanor och trosbegrepp, 1900-talspolitik förklädd till religion och inget annat.

Det troliga är att min vän syftar på några rader i vår bönbok där vi ber Gud om att lyssna till våra böner i stället för till dem som tillber meningslösa beläten och gudar som inte kan hjälpa dem. Det stycket handlar alltså inte om att såna beläten skall förstöras, i varje fall inte av oss människor. Men det avslöjar ju också indirekt att vi tror att Gud även hör de böner som riktas till avgudar. Och det finns ganska många judiska texter (exempelvis Or Hachaim, Shmos) om detta. Den som tillber en hemmagjord trägubbe, eller något annat, kan alltså räkna med att också få sina böner besvarade, om inte förr, så i varje fall senare.

Men texten avslöjar också något annat, nämligen att vi också tror att våra egna böner besvaras. Och bönen som handlar om människor som tillber meningslösa saker, “hevel verik”, är till stora delar besvarad för evigheter sen. Såna människor finns knappt längre. Visst finns det religioner som har gudabilder, men även de är på det klara med att bilderna symboliserar den gud de tror på, inte att det är guden.

Men vad har detta med minareten i Aleppo att göra? Det finns en världsreligion vid sidan om judendomen som är stenhård med att inte skapa något som ens kan likna en gudabild. Det är islam.

Den judiske filosofen Moses Maimonides, kallad “Rambam” (efter begynnelsebokstäverna i Rabbeinu Moishe Ben Maimon) levde på 1100-talet. Redan då hade minareten i Aleppo stått i över hundra år. Rambam fick en dag ett brev från en man som hette Ovadja. Han berättade att han hade konverterat till judendomen. Hans lärare i judendom hade påstått att islam var en avgudadyrkande religion. När Ovadja – som i den frågan hade bättre kunskaper än sin lärare – protesterade, hade läraren förlöjligat honom och kallat honom “fåne”. Ovadja bad nu i brevet om Rambams åsikt i frågan.

Rambams svar finns tryckt i hans verk “Teshuvos Rambam” och är mycket långt. Han ger sig först i kast med att besvara huvudfrågan, nämligen om islam är avgudadyrkan. Och svaret är ett rungande nej, med många utläggningar om varför. Huvudargumentet är att islam tror på en enda Gud och om han kallas Allah eller något annat saknar betydelse. (På andra ställen utvecklar Rambam detta ytterligare. Han säger där att både kristendom och islam ingår i Guds plan att sprida sitt ord över världen och att på det viset få människorna att komma Honom närmare).

Rambam fortsätter med att utveckla vilka religiösa regler som blir resultatet av att islam, trots att det är en annan religion, inte är avgudadyrkan. Bland annat innebär det att det inte finns några som helst hinder för en jude att besöka en moské, ja inte ens att be där.

Och så till sist säger Rambam att Ovadjas lärare bör be Ovajda om ursäkt “eftersom han åstadkommit lidande och skam för dig, när han kallade dig fåne. Efter det bör han fasta och gråtande åkalla Gud i ödmjukhet, så att han kanske blir förlåten för sin synd.” Synden var både att kalla islam för avgudadyrkan och överträdandet av förbudet, som återkommer på inte mindre än 36 ställen i Torahn, att behandla en konvertit illa. Inte bara det! Läraren hade själv gjort sig skyldig till det han anklagade islam för, nämligen avgudadyrkan. När han visade ilska och kallade sin elev fåne, borde han ha tänkt på att Talmud jämställer ilska med avgudadyrkan!

Att fasta och gråtande åkalla Gud i ödmjukhet är alltså en väg till att reparera det onda man åstadkommit. Ett annat sätt är att i samma offentliga forum, i detta fall Facebook, där dumheterna publicerats, göra en lika offentlig avbön.

Annonser

En reaktion på ”Mångdubbel tragedi

  1. respekt för andras tro är viktig och att inte sätta sig till doms över dem. Vi vill inte att vår religion judendomen ska förlöjligas och då är det också viktigt att vi visar respekt för andra människors tro!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s