Om tomtar och rasistiska strukturer

En gång för omkring tjugo år sen fick jag höra talas om en mycket slagfärdig och jovialisk man som bodde i en skröplig, omålad gammal stuga i norra Västergötland. Han skulle visst ha en bror också, men den han var så folksygg att knappt grannarna någonsin sett honom. Jag åkte dit och hittade stugan invuxen i ett hav av förvildade syrener, fallfärdig, med ett tak av enkelkupigt tegel, som gick i vågor mellan bjälkarna. Jag knackade på och en man kom och öppnade.

Han verkade inte särskilt jovialiskt lagd. Snarare tystlåten. Och ganska snart sa han också att det förmodligen var hans bror jag sökte, men han var inte hemma. Jag hade alltså träffat den folkskygge, han som grannarna knappt sett.

Men han var inte mera skygg än att vi fick oss en pratstund. Han ville inte släppa in mig, så när benen blev trötta fällde han upp bakluckan på en gammal skrotbil på gårdsplanen. Där satte vi oss och vi blev sittande där i timmar, pratande om allt möjligt.

Efter ett tag berättade mannen att han och brodern alltid satte ut ett fat med gröt på julaftonskvällen, för att blidka tomten som bodde i husgrunden. Jag blev nyfiken och ställde en del följdfrågor. Då insåg tydligen mannen att han sagt för mycket, att han avslöjat något om sig själv, som kunde verka löjligt i andra människors ögon. Därför sa han:

-Nu tror inte folk på tomten längre. Nu tror de på marknadskrafterna i stället. Men för att blidka marknadskrafterna krävs mer än ett fat med gröt.

Jag tänker ibland på mannen som trodde på tomten. Det händer att jag åker förbi ruinerna efter hans stuga. Men mest tänker jag på honom när jag läser en del inlägg i dagens debatt. Då tänker jag på både honom, gumman som hört näcken spela, mannen som såg vättar, gubben som sett en jätte och han som brukade se älvor. De är döda och det Sverige de levde i finns knappt längre. Men det innebär inte att tron på mystiska väsen och sammanhang försvunnit.

Den judiske filosofen Moses Maimonides skrev för snart tusen år sen om hur tron på dessa mystiska väsen uppkommit. Folk trodde på en stor och mäktig gud och de insåg att Gud styr allt i världen, även himlakropparna. De förstod att solen ger liv åt växtlighet och värme. De insåg att månen styr tidvatten och såg nymånen som ett viktigt omen. Så de började tillbe solen och månen som ett slags representanter för Gud. Efter ett tag började de tro att solen var Gud, eller också att det var månen som var det. Eller varför inte bådadera? De trodde att olika företeelser, som stenar, sjöar, träd och berg har sina särskilda skyddsänglar. Så trodde de att änglarna var gudar och så småningom att det i själva verket var stenarna, sjöarna, träden eller bergen som var gudarna.

Och numera tror folk i vårt samhälle på fullt allvar på dolda strukturer. Feministerna talar om patriarkala strukturer. Och nu talas det dagligen om rasistiska strukturer. Konstigt nog talas det inget om bakgrunden till denna tro på strukturer. Jag har förgäves spanat efter hänvisningar till Michel Foucault och de franska strukturalisterna.

Missförstå mig nu rätt. Visst är både patriarkala strukturer och rasistiska dylika ett utmärkt sätt att förstå och beskriva verkligheten. Det ligger mycket i dessa resonemang. Men vad många inte tycks fatta är, att det handlar om beskrivningar av verkligheten. Det är inte det samma som att det är verklighet. Man kan se det som ett sätt att kartlägga verkligheten. Och problemet uppstår ibland, att kartan inte stämmer med verkligheten. Då har många en tendens att göra som den gamle översten som sa, att när kartan inte stämmer med verkligheten, är det kartan som gäller. Det resonemanget känns tyvärr igen. Feministiskt initiativ hade länge stora svårigheter att diskutera hedersrelaterat våld mot kvinnor. De har blivit bättre på det, men innan dess framfördes ideligen argumentet att alla kvinnor utsätts för samma patriarkaliska förtryck. Därför är det ingen skillnad på kvinnan av svensk bakgrund som slås av sin make och kvinnan av utländsk som utsätts för samma våld. Så sant som det är sagt. Men den svenska kvinnan behöver inte vara rädd för våld från en farbror eller bror, om hon väljer att gifta sig med “fel” man. Men detta faktum hade Fi länge svårt att ta till sig, uppenbarligen därför att det inte stämde med den mall, den beskrivning av de patriarkala strukturerna, de tänkte efter. Beskrivningen av den patriarkala strukturen får givetvis skrivas om, så att den passar verkligheten, i stället för tvärt om.

Att det finns rasism, är tyvärr en sanning. Och mycket i vårt samhälle kan beskrivas som rasistiska strukturer. Men strukturerna finns inte i verkliga livet. De är en beskrivning av det som finns. Att tro på att rasistiska strukturer finns, eller till och med påstå att det är bevisat att de finns, är samma sorts tänkande som gjorde att folk trodde att ett träd eller en sten kunde vara Gud. Den abstrakta tanken har blivit en så stark del av verklighetsuppfattningen, att man inte längre ser skillnad på det abstrakta och det faktiska. Man kan säga att tron på strukturerna är vår tids tro på tomten.

Problemet med denna tomtetro har vi tyvärr fått alltför många exempel på i de senaste månadernas debatt, den som inleddes med polisens Reva-projekt och framför allt Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask på DN:s kultursida. En mängd debattörer har trosvisst hävdat att rasistiska strukturer existerar, att detta skulle vara vetenskapligt bevisat och mera i den stilen. Allt går att förklara genom att vårt samhälle skulle bygga på dessa rasistiska strukturer. Men, än en gång, en abstraktion kan aldrig existera i sinnevärlden, hur vettig och klok teoribildningen kring denna abstraktion än är.

Det finns en annan fara med resonemanget kring de rasistiska strukturerna, det som har sin bakgrund i polisens kontroll av människor med “utländska” utseenden i Stockholms tunnelbana i jakt på illegala flyktingar. Enligt min uppfattning var denna polissatsning ett enda stort fiasko. Vill man leta efter dessa personer, kan man inte göra det genom att stoppa folk med “fel” utseende på offentlig plats. Det går inte att komma ifrån att poliserna blev så illa tvungna att handla utifrån det som mycket väl kan beskrivas som rasistiska strukturer, vilket givetvis inte är det samma som att hela samhället genomsyras av, och bygger på, rasistiska strukturer. Eftersom den överväldigande merparten av personerna som stoppades i tunnelbanan hade fullt laglig rätt att vistas där de var, blev det hela ett groteskt övergrepp. Men var det rasism? Har vi inte, just på grund av talet om de rasistiska strukturerna, blivit väl överkänsliga för vad rasism är? Om varje bedömning av en medmänniska utifrån utseende beskrivs som ingående i en rasistisk struktur, är det då inte en övervägande risk att verklig rasism, den som predikar människors olika värde utifrån utseenden eller “raser”, försvinner i bruset?

Om man verkligen vill bekämpa rasism, kan det vara förståndigare att koncentrera sig på den verkliga rasismen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s